aliciabotilda

När min man är ledig frågar jag vad han har gjort under dagen och hur dagen har varit. Ofta som svar på frågan har han antingen "lagt spår med hunden" eller "varit med hunden i skogen" eller "vi har varit ute i solen". Härligt, tänker jag. Han älskar sin hund och hunden behöver onekligen stimuleras för annars är risken att man vill slå ihjäl honom.

Så kommer jag hem efter jobbet och möts (inte för första gången) av ett ostädad hem. Nu har inte vi det särskilt rörigt för vi ogillar prylar men så öppnar jag dörren och ser disk i diskhon, hundhår på golvet, obäddat, smulor på bänken osv. Då inser jag att när han berättat att han "varit ute med hunden" är också det det enda han gjort under dagen.

Så jag undrar. Hur länge kan en hund egentligen behöva gå i skogen och hur klarar ensamstående hundägare att jobba och rasta hundar och hålla iordning hemma. Tar dem hjälp? Och isåfall, var finns den hjälpen?

Det är så lustigt hur det blev. Från att vara otröstlig då jag aldrig tycktes finna mannen i mitt hjärta tills att nu inte bara blivit med man utan också med hund. Hundar.

Jag älskar själv hundar. Är uppvuxen med en strävhårig och gladlynt tax som man kunde skjuta undan med foten när han var i vägen. Senare skaffade vi blandras. Han var väldigt snäll och helt ärligt, lite dum i huvudet. Sen var det rätt skönt att slippa djur ett tag. Tanken på katt förkastade jag rätt snabbt efter mina incidenter då jag var kattvakt i 14 dagar.

Nu var jag dock kär. Då var det inte lätt att be han med stort H kanske göra sig av med sina ägodelar. Särskilt inte när ägodelarna hade fyra ben och svans. Så jag fick köpa läget och här är vi nu. Två bestar senare.

Ibland önskar jag att det var ett barn jag blivit bonusmorsa åt istället. Det hade jag iallafall kunnat ha i sängen och öva på fula ord på.