aliciabotilda

Därför träffar jag numera inte Norrmannen.

Till och från i två år har vi setts. Och det har alltid varit samma visa. Norrmannen har pratat om röda hus, om barn och framtiden och jag har stått där och blinkat mig tårögd. Sen sa vi adjö och först två månader senare hördes vi igen. Då var det röda hus och vackra barn på tapeten ytterliggare en gång och så sa vi hej och så var han borta en tid. Varje gång han ringde stod jag sedan där med öppna armar.

Så även vid vårt sista tillfälle. Den gången då allt skulle vändas upp och ner, gången jag tvingades se allt i vitögat, då jag förstod; jag har blivit lurad.

Vid mitt köksbord anförtror sig norrmannen om den sista tjejen han träffat om hur de haft en djupare kontakt under en längre tid och att hon nu inte vill mer, att han nästan blivit ihop med en annan tjej under samma tid, och en annan, och en annan.

När han sedan berättade om den där tjejen han träffat över internet som han sedan åkte upp till Sthlm för att träffa och de tog en finlandskryssning kändes denna berättelsen redan väldigt bekant. Det var när vi träffades regelbundet och han tog en finlandskryssning med sin vad han sa "kompis". Det var samma berättelse men lite av vad man kan säga olika versioner.

Jag hade blivit lurad.

Jag vaknar av solen som strålar in genom det lilla fönstret. Kudden ligger på golvet och armen sover fortfarande. Jag sträcker på mig och gäspar förnöjt. Det blir en härlig dag. Pyjamasbyxorna har snurrat sig och jag rättar till dem innan jag reser mig. Det är egentligen för varmt för att sova i pyjamas. Trots sommarvärmen kan jag inte förmå mig själv att sova utan vare sig pyjamasbyxor eller täcke. Jag öppnar dörren och blickar ut mot havet. Det är ännu tidig morgon och vinden är stilla. Jag sätter mig ner på det lilla trädäcket i en av de två gröna plaststolarna. Jag ångrar mig och reser mig igen för att sätta på kaffe. Sakta fylls rummet av en välbekant doft och ur det enda skåpet i det lilla pentryt tar jag en kopp. Barfota går jag sedan ut och sätter mig igen. Det är ett femtiotal meter ner till stranden. Stugan ligger alldeles själv och man ser inte en människa så långt ögat kan nå. Jag smuttar på det nybryggda kaffet och ler. Han lägger armarna om mig och kysser mig på halsen och viskar sedan i mitt höra "godmorgon älskling".

Vad drömmer du om här i livet?

Ibland, som inte i väldigt ofta men det händer tänker jag på kidsen i Afrika. Hur de kämpar för sin överlevnad, hur maten inte räcker till och deras brist på vatten. När tanken slår mig kan det hända att jag sitter på dass. Då väljer jag medvetet att inte spola efter mig. För att tillägga innefattar det inte nummer två eller i bortabruk. Nej, detta inträffar hemma hos mig, i mitt ynkliga badrum på min bekostade toalett. Det är där och då jag väljer att drämma ner locket och gå min väg utan att för den sakens skull låta vattnet spela överflödigt och spola bort diverse kiss och ekovänligt toalettpapper. Detta var en briljant idé tills dess att jag reste på långweekend och toalettstolen var fylld till bredden. Det tog mig över ett dygn att låta mig andas i mitt förorenade badrum. Varför lukar kiss för övrigt ammoniak? Inte ens barnen i Afrika hade blivit förnöjda över den odören.

Dagens tips: Spola mindre och lär desto mer!

Jag är inte överförtjust i att gå på restaurang. Jag står hellre och tillagar min egna mat. Trots överkokt pasta och vidbrända köttbullar trivs jag bättre hemma i mitt kök.

På restaurangen tror jag med bestämdhet att de spottar i maten innan de serverar den. Spottar eller tappar den på golvet. Kanske till och med klipper sina naglar över salladen eller snyter sig över min plankstek.

Att få mat serverad tappar snabbt sin tjusning med en kråka på tallriken.

8 kanelknäcke senare intalar jag mig att det är nyttigare än wienergum men å andra sidan läste jag att man bör äta efter hur man rör sig.

Idag hade det alltså räckt med en frukt till mig. Cykelturen till jobbet tog långdragna 3 minuter.

Jag hoppar över frukosten imorgon så går det jämt ut.

Igår löpte jag på gymmet och till min stora förvåning dyker gymkillen upp. Han är vacker som jag minns honom och trots svetten som dryper från ansiktet kan jag följa honom med blicken. Jag konstaterar tyst för mig själv i 8km/h att det är samme man som jag träffade på i skogen, som kysste mig som hastigast, som gick samma boxningspass. Jag får nya krafter och springer för livet. Idag orkar jag i 40 min och adrenalinet pumpar genom kroppen. När jag var färdig möter gymkillen mig med sin blick och säger "jag trodde du sa att du inte sprang". Han minns! Han minns mig och hans mina ord den där vårmorgonen på spåret vid havet.

Han minns.

Det är drastiskt att ta sommarlov när man sitter och dinglar med benen till avgrunden. Det är dags att resa sig upp och ta ett kliv i rätt riktning. Jag ska stå rakryggad i motgångar och se dig i ögonen. Jag ska ge allt vad jag har.

Jag börjar om från början.

Livet förändras oftast på det lilla ögonblicket.

Igår hade mamma en jobbarkompis.

På morgonen pratade han i telefonen.

Bang, bom.

På eftermiddagen var han död.

Pang, bom, död.

Pang, bom, borta. ¨

Att längta efter morgondagen är som att dö i förra veckan.

Jag fixade det. Jag kom upp i tid fast jag var helt övertygad om att jag skulle missa det faktum att jag faktiskt öppnar idag. Så har jag legat och vridit och vänt mig hela natten och nu vågar jag inte somna om.

Nu blir det frukost i form av torra knäckemackor och diska. Diska har jag förstått är det ett måste om man är bortrest över helgen annars kan det lukta något förfärligt. Samma sak med soporna.

Typiskt att inget sköter sig själv i det här hushållet.

Läser Blondinbellas blogg och man må ge henne beröm för hennes framgångar som egen företagare och stor bloggerska men en sak är säker. Hon lever inte i min värld.

Ikväll uppdaterade hon och berättade om sina studentpresenter. Tidigare har hon berättat om en klocka, Omega Seamaster, som hon önskat sig av sin familj.  På en av bilderna på hennes blogg ser man ett pennskrin och skymten av tusenlapp. Under bilden beskriver Bella att hon fick alla pengar till sin klocka.

En ynka liten tusenlapp och denna tjejen anses ju vara rik. Jag fick ju faktiskt mer än henne i pengar när jag tog studenten. Jag fick för sjutton femtusen av hela min släkt. Jag, femtusen och Blondinbella en torftlig liten tusenlapp.  Är jag mer bortskämd än henne? Jag erkänner att jag först tog henne för att vara en tjej med mycket pengar i rörelse, en stockholmstös från en välbärgad familj med en ibland lite skev verklighetsuppfattning. Men alla kan ha fel och jag är människa nog att ge alla en andra chans.

Faktum är att jag ska nog allt köpa mig en Omega klocka. De verkar riktigt schyssta och inte så fasligt dyra. Tusen kronor kan jag absolut tänka mig att lägga.

MEN VA FAN.. 25 000 KR?????
(Då var jag ändå snäll, de finns de klockor som kostar uppåt en 45 000:-)

Nu kan ni följa min blogg på bloglovin.

Don´t worry.

Det är väldigt mycket GRATIS!

Det är en pina att gå hem från jobbet under sommarhalvåret. På vägen går jag förbi alla krogar man kan tänka sig och till min förtret är alla fullsatta.

Där sitter de tillsammans och äter fläsk och dricker öl. Skratten de klingar och det samtalas i den varma sommarkvällen. 

Jag går förbi i mina träningskläder som luktar svett och drömmer mig bort.

En kväll ska jag sitta också där och äta pommes men tillsdess sätter jag hörlurarna i öronen och låter musiken överrösta lyckan på stan.