Alla hjärtans dag
Alla hjärtans dag. Faktiskt för första gången i mitt liv har jag inte stundande ångest över denna dag. Visste inte ens om att den var på intågande. Ännu bättre, jag har planer!
De flesta man pratar med. Typ majoriteten av svenska befolkningen har slagit sig till ro och hittat sin man/kvinna. Sen efter tre år, skiljer de sig och hittar någon ny. Men de hittar alltid en ny för samtidigt som de tar beslutet om att separera gör grannarna också det. Så hittas de där, i ett enda virrvarv av halvsyskon och styvmödrar. Har man en gång gift sig är man garanterad att ligga för resten av livet. Det svåra är inte att hitta någon ny efter en skilsmässa. Det tar sällan mer än sex månader. Det svåra är ATT gifta sig. För då lever man fortfarande med visionerna att den "rätte" existerar. Man vägrar att ge upp förhoppningarna till detta och innan man är beredd att slänga handskarna lever man olycklig och singel. När man har bitit i det sura äpplet och insett att han man är med nu är det bästa man kan få gifter man sig. Det finns inget "någon för alla". Det är mer "alla för alla och den som slår klorna i först är den som går hem med högsta vinsten".
Alla hjärtans dag är inte en dag då vi betraktar våra liv och älskar dem som står oss nära. Det är ett slag i magen för alla de naiva som fortfarande letar och tror på drömmen och klackspark i röven för alla de som tror sig ha ett hittat det.
En svart dag.
(Jag mår fortfarande skitdåligt)