Flickan i gaderoben
Jag var ungefär sju år gammal. Lekte i trädgården vid föräldrahuset. Det var sommar och klarblå himmel. Förbi på gatan cyklade min bästa kompis och ropade om jag ville hänga med och leka. Kul, tänkte jag, och sprang glad ihågen för att hämta en tröja i gaderoben. I min brosas och mitt rum fanns en större gaderob inbyggd i väggen. Det var som en trappstege av hyllplan som jag och min lillebror älskade att klättra på. Det var en vanlig dörr precis som till vilket rum som helst. Det var även härinne som min älskade katt Selma fick sina små ungar och det var jag som hittade dem. Nu var jag alltså påväg in för att hämta min tröja och av någon konstig anledning stänger jag dörren bakom mig. Vips, jag håller handtaget i handen och minns mycket väl att den alltid trillar dän. Nu kom jag inte ut. Jag lyckades inte få tillbaka handtaget. Jag skriker på mamma. Högt och länge. Men alla var ju ute i trädgården pågrund av det fina vädret. Ingen kommer för att hämta mig. Där inne bäddar jag för döden. När man en tid senare hittar mig ligger jag och skakar, paralyserad. Det tar många timmar i mammas säng innan jag blir mig själv igen.
Inte konstigt jag är mörkrädd och rädd för spöken och rädd för döden och mammakär och sällskapssjuk.