Ge mig ett tecken!

Jag visste att tron på kärleken skulle gå överstyr. Men jag trodde väl aldrig att det hela skulle sluta i ett magplask. Den som myntade uttrycket "en dag i taget" måste haft ett långt och eländigt liv. Jag är under tidspress i tidsnöd. Det finns en risk för att jakten på mr true love har stigit mig över huvudet. "När man minst anar det" säger man. Herregud, jag har inte anat något på flera år. Är det min tur snart? Ge mig ett tecken, ett litet hopp!

Nej, helt upprikitgt. Jag mår bättre än på länge. Till och med min mamma ser mig som en bättre människa. Gladare, inte lika bitsk och tvär utan med inre ro. Det är ju uppenbarligen så att mamma och jag inte bor ihop längre. För jag är  fortfarande bitsk men inte mot henne utan mot grannen.

Annars har jag sugit röv på att vara en lojal vän och det var absolut inte min mening.
Kommentera inlägget här: