Nödvändigt ont
Jag lever. Det är också knappt. Trött som synden ska jag bege mig till jobbet alldeles strax och göra allt det där man frivilligt välljer att skjuta upp till nästa dag. I visioner om att sömn är överskattat ska jag underskatta mig själv och bekfräfta att det är ett nödvändigt ont. Jag är dock ansatt av någon som liknar hund på kinderna. Detta är ingen bra dag. Det känns i luften och i mitt knappa sätt att försöka andas. Luftvägarna är inte fria.