aliciabotilda

Redan när jag var yngre hade jag mycket problem med halsfluss och halsbölder. Det låter som det var pesten jag hade och på ett sätt kanske det var det. Flertal gånger per år gick jag på penicillinkurer. Käkade onödigt mycket halstabletter och var hårt drabbad av svullna tonsiller. Efter ännu ett besök på vårdcentralen sa husläkaren att nu är det nog dags att fundera på att klippa av de små rackarna. Tjena, tänkte jag, kan väl inte vara så farligt dessutom skulle jag aldrig mer behöva "ha ont i halsen". När jag kom hem och berättade den för mig glada nyheten såg jag förskräckelsen i min mors ögon. Hon hade också operarat bort sina. Och.. dog nästan till på köpet. Det hade blivit en blödning efter operationen. Någon de inte märkte förrän mamma redan förlorat åtskilliga mängder blod.

Väl på sjukhuset fick jag stränga order om att jag sen när jag vaknade skulle spotta mycket. För att vi på så sätt skulle kontrollera att det inte blödde. Mamma följde ner mig till nersövet och grät medan jag låg där och beundrande narkosläkarens manliga händer. Jag blev kär. För de som inte känner mig, jag blir aldrig kär. Det blev jag nu och somnade tryggt i hans händer.

På uppvaket satt mamma och klappade om mig. Jag var mest förvirrad och spottade konstant. Det var ju det sista man sa till mig innan jag somnade. Dessutom hade jag en pulsmätare på fingret och en monitor som visade att allt var bra. Helt plötsligt syns det bara ett rakt streck där. Vilket i alla tv-serier innebär att du är död. Det gjorde jag alla varsle om när jag skrev i höga skyn "Jag döööööör". Mamma skämdes så hon håll på att dö en gång till och inte nog med det mannen jag förälskat mig i följde med mig i mina tankar. Jag frågade hela tiden efter "den snygga läkaren",

Till saken hör att jag mår lite bättre idag men jag har ont i halsen!!! Det är väl för fan ingen bedrift.