Ett tacktal till nationen

Jag och Robert är numera vänner igen. Inte kan jag väl låta något så futtigt förstöra min vänskap till världens bästa låtmaker. Ungefär så ja. Broberg. Dessutom har jag diskat. Jag känner mig mänsklig igen.

Sitter och funderar lite på tacktal till festen. Chefen mejlade från semestern och tyckte mycket riktigt att A och jag skulle gå dit och kindpussas. Jag går dit för att vinna och för förhoppningsvis, lite senare, pussas. Iallafall kommer jag väl säga något i stil med

"Jag vill tacka alla som trott på mig. De som trodde att jag skulle lyckas när jag själv kände mig som mest misslyckad. När jag ville hoppa från bron tog ni tag i mig och bar mig på era axlar. Ni axlade min börda och gav mig hemlagade middagar så jag slapp tillaga när det blev för svårt. Jag vill tacka alla dessa killar som krossat mitt hjärta utan er hade jag inte stått här idag. Ni har gett mig styrka genom att jag styrketränar. En dag ska jag åtgärda era tjänster och söka upp er och slå er samman. Min mamma, tack till dig för alla tröstköp. Jag älskar att mista när du köper min glädje. Allt, mina vänner, går att köpa för pengar. Jag har förtjänat denna vinst och detta pris. Jag är en sann vinnare! Era jävla förlorare.Eeeeh, just det, tack till alla som röstade och A och chefen tackar också får det hederomnämda priset."

Kommentera inlägget här: