JAG ÄR ÄLDRE ÄN JAG TRODDE
Här sitter jag helt alena i lägenheten och rullar tummarna.
Ett desperat samtal hem till pappa har jag redan hunnit med tidigare idag men i ett försök att klippa navelsträngen valde jag att inte åka hem till honom den här helgen. Eller valde och valde såhär gick samtalet oss emellan:
- Hej pappa, hur är det? Känner du dig ensam nu när mamma är bortrest?
- Hej, hur går det på jobbet? Jag gör inte så mycket.
- Det är stressigt. Vill du att jag kommer hem?
- Det vet jag inte.
- Men vore det trevligt med sällskap?
- För den sakens skull behövs det inte.
Jag började gråta.
Nu vill inte ens pappa hålla mig sällskap.
Jag är tydligen inget barn längre.
Blääääääää så surt!