Igår fick jag och min kollega A förträffligt roliga nyheter. "Vår" butik är med barn. 2010 ska han få en bebis!
Idag ska jag vara supermodig och göra något som jag gått och grubblat på i månader. Men idag ska det göras. Det kan ju inte gå annat än åt helvete. Och det har det ju gjort så många gånger förr.
Dunk i ryggen på mig.
Killkompisar ligger med tjejkompisar. Jag tror inte som många hävdar att tjejer och killar kan vara kompisar. Enbart vänner. Vänskapen, tror jag, grundar sig antingen på en tidigare förälskelse dem emellan eller en attraktion. En attraktion som skriker "vi vill ligga men får inte så nu är vi bara vänner". Jag har inga killkompisar alls. De tilltalar mig inte. Även om vi skulle komma bra överens. Killen och jag. För jag kan vara manlig. Det kan jag. Men jag har andra kompisar.
Flickor. Vi förstår varandra. När jag irriterar mig över subban över gatan så vet hon vad jag menar. Medans killkompisen i smyg skulle tycka att subban var snygg och hade heta bröst. Han skulle säkert vilja ligga med henne också. Därav skulle jag inte få den feedback jag är i behov av.
Nej, tjejer och killar är inte till för att vara vänner. De ska hångla brutalt inte vara bästisar.
Gissa om jag blev skraj när det ringde. På datorn! Hade jag inte behövt tvinga min mor att köra och lämna telefonen imorgon. Men nu har jag liksom redan gjort det. Nästan. Mamma erbjöd sig. Dessutom ska hon ha med sig laddaren, ögonsalva, hostmedicin och vitaminer. Mitt lilla apotek.
Plötsligt känner jag mig så bekymmersfri. Jag ska flytta till Gotland.
Saker jag gjort för att få dagen att gå.
- Läst instruktionsboken för OBH Nordicas noppermaskin.
- Räknat till hundra.
- Rollat min skor från smuts
- Kissat
- Ringt mamma
- Skrivit en lista på alla jag haft sex med
- Rangordnat alla jag haft sex med efter deras förmåga
- Hållt andan och tagit tiden
- Lyssnat på Regina Spectors album. Tre gånger om.
Det har varit en lugn dag på jobbet minst sagt.
Det var inte en trevlig överraskning att flytta in i min lägenhet. Den hade liksom fastnad på 90-talet. 
Eller som i köket. Där jag gick en match med lingontapeten. 
Penséer, penséer överallt penséer. Vårens viol talas det om på TV just nu och jag får panik. Minns alla de försomrar, vårar vi fick stå med mamma på Algots och vänta. Vänta på att hon skulle plocka åt sig de finaste och bördigaste penséerna. Hon vred och vände och valde färg i timmar. Sen skulle det inhandlas blomjord och blomkrukor och näringstjafs och blomkulor och spadar.
Jag har inte ärvt min mors gröna fingrar. Det är jag uppriktigt sagt glad över. 
Klubba mig sakta någon. Den enda ljuspunkten i mitt liv är "Bjud upp till dans" - reklamen och gissa vem som ska samla på samtliga album av de oförträfflga dansbanden. Innan det händer ska jag gråta i hallen. Stackars mig.
Varför har inte apoteket hemkörning? Är det någon som bör ha det måste det väl ändå vara dem. Kan jag gapa och svälja en pizza kan jag väl ändå GÅ och hämta den. Men när jag är så sjuk att jag inte kan ta mig från och till sängen utan att bli yrslig och kräkas.. Hur ska jag då kunna ta mig ner till stan, på cykel och gå till apoteket. Jag kräver ipren till dörren! Nu, snälla, jag är helt desperat, har bara fyra kvar. Snälla? SNÄLLA?!
Då ska du söka läkare
Kontakta sjukvården om du har:
Jag borde rimligtvis varit död vid det här laget!