aliciabotilda

Jag blev så till mig när jag såg att gymkillen skulle vara med på passet att jag glömde all vett och sans. Till sist tog jag mig i kragen och vågade hälsa.

- Hej, hur är det det? Ska du boxas lite?

När jag frågar det gestikulerar jag boxning med båda knytnävarna. Paam paaam. Jag ska våga prata lite mera nästa gång.

Jag menar, vad är det värsta som kan hända?

Att vi byter nummer och pratar massvis på telefonen. Träffas och har skitskoj och anförtror varandra. Får fjärilar i min mage och vågar hoppas. Ligger med honom och sen inte får höra av honom förräns jag dumpar mig själv. Då får jag en klapp på axeln och en halvtaskig bortförklaring. Sen gråter jag i en vecka och får börja om från början. Det skulle vara det värsta som kan hända. Vet du vad, det vore inte första gången. Jag är härdad.

Jag som har bestämt mig för att sluta ta dessa förbaskade bloss när jag festar övergick till snus i helgen. Dessa vackra fina vita små portionssnus. Och jag var stolt för jag fixade det utan giftiga pinnar.

Så när jag slängde upp dosan på krogen i lördags och plockade in en prilla under läppen såg jag killarna vid bordet bakom viska och nicka åt mitt håll. Så då stoppade jag in en till och drog upp överläppen en aning.

Jag kände mig superfräsch och nöjd över min revolt. En snusmumrik. Fast på riktigt.

När jag klev innanför dörren inatt efter ett krogbesök kände jag mig väldigt uppgiven. Och när jag känner mig väldigt uppgiven gråter jag hysteriskt. Det var bara det att det inte kom några tårar till att börja med.

Trots att jag försökte med allt. Jag tog i från fotknölarna, slog mig ite lätt i ansiktet, tittade ut i mörkret, blinkade hårt, lyssnade på Mikas "Happy Ending". Skyndade mig fram med datorn och letade fram den mer sorgsna låten efter den andra. Inget ville funka. Jag gick igenom min ensamhet, artikulerade ordet s i n g e l . Tittade mig djupt in i ögonen i badrumsspegeln, satte ord på min olycka och studerade mitt vänster ringfinger. Det ville inte ge med sig hur jag än bar mig åt.

Inte förrän jag slog i armbågen i sovrumsdörren och smärtan var obeskrivlig. Då kände jag livets alla orättvisor komma stormades emot mig och jag hamnade på golvet. Förbannade alla lyckliga människor och grät tills sminket klistrat sig runt mina mungiper. Jag kände smaken av salt på mina läppar. Salta tårar. Efter ett par minuters frustration reste jag mig upp och gick till sängs med ett leende på läpparna. Utmattad och glad.

Jag har inte slut på gråt. Det tar bara lite längre tid än vanligt.

Efter att ha läst om en undersökning på nätet ska jag nu ta upp min "Jag duger"-bok och fylla i den varsamt varje dag. Undersökningen kom upp om ofrivilliga singlar. Att ofrivilligheten egentligen skulle handla om din egna självkänsla. Istället för att säga till dig själv "jag kommer aldrig träffa någon" ska du fokusera din energi innåt, på dig själv.

Så idag stod jag tre minuter framför hall spegeln och sa upprepande gånger. "Du duger, du kommer hitta någon".

Det låter onekligen genialiskt. Trots att jag kände mig urdum och superfånig och liksom sneglade bakom axeln och bad att ingen skulle se mig. Sen insåg jag att det är ingen som kan se mig för jag är ensam. Så skrattade jag lite åt mig själv och upprepade orden om möjligt ännu högre.

JAG DUGER. JAG KOMMER HITTA NÅGON.

(Jag ger det en vecka annars byter jag taktik)

Kolla vad jag hittade. Världens längsta Fuck You-finger.

På svt har de det mest irriterade inslaget. En kör söker upp människor och sjunger en liten sång där de tackar dem för att de betalat sin TV-licens. Till en början tyckte jag det här inslaget var lite gulligt och jag rentav grät de första gångerna jag såg det.

Nu har jag ändrat uppfattning sen de utvecklat detta inslag en aning. Nu ringer de helt plötsligt på hos främmande människor med en bukett blommor och sjunger "Tack, för att du har betalat din TV-liscens." Endel blir rörda till tårar.

Jag tycker detta rentav är lurendrejeri. För vad hade man trott om någon stod med en bukett blommor utanför dörren. Naturligtvis att man vunnit pengar på poskodlotteriet och då är jag inte ens med i postkodlotteriet.

Varför missleda stackars människor för något så absurt som en avgift du är piskad att betala.

Detta är inte av fri vilja, Katarina.

Långfredag och jag ägnar en stund åt Jesus lidande på korset. Jag hammrar en spik genom min hand. Sedan släpar jag mig genom hallen och hoppar upp hatthyllan. Där ooh då tappar jag min tro på Herren vår skapare och skriker i uppgivenhet. Grannen knackar på och undrar vad som försiggår. Du gör jag plats för honom och hans fru på väggen. Jag förlåter dem för deras synder när de ber mig om nåd. Till slut känns hyllningen får påtaglig och jag hoppar ner från hatthyllan, torkar blodet och dricker en kopp kaffe. Jag saknar Jesus. Snart så.

Annika Östberg är hemma i Sverige igen efter ett långt avtjänat fängelsestraff i USA. Jag har alltid trott hon varit orättvist behandlad och oskyldigt dömd till för en stund sedan. Wikipedia upplyste om både det ena och den andra. Jag vet inte vad jag ska tro så jag bara välkomnar hem.