aliciabotilda

Ingen gymkille och jag vill supa ner mig.

När jag bodde utomlands ett år och arbetade som aupair söp jag förjämnan. Alla dagar i veckan. Flera gånger om dagen. Fintyckare hade kallat det kultur. Jag säger fylleslag. När mamman i familjen jag bodde hos var varuhuset för att handla käk tog vi oss en öl utanför betaldisken. För där fanns en bar. Faktum är att det fanns barer i varje köpcentrum. Där stod vi sedan och beställde in en bira efter den andre. Sen åkte vi och hämtade barnen från skolan. 

När vi kom hem åt vi mat och drack vin. Dagen efter det blev det lunch med alkoholhaltiga drycker till. Och sådär fortsatte det. Dag ut och dag in. Inte blev jag alkoholiserad för det. Men det var inte heller bara ett glas vin till maten. Det var mycket mer och det var gott.

Då undrar ni säkert om jag tycker vi ska sälja starksprit i matbutiken. Det tycker jag inte. Svenskarna skulle supa ihjäl sig. Varför jag pallade trycker är för jag är one of a kind. Jag har en upptagningsförmåga som heter duga. Jag suger upp alkoholen så snabbt att det inte hinner förgöra mig.

Varför vi inte är som spanjorena utan istället dricker oss redlösa fredag och lördag kan vi klandra kylan för. Vi är inget
socialt folk då vi tvingas vara inomhus sex månader om året.

Så skyll inte på spriten. Det är du som inte kan behärska den.

I morse när jag tog min morgonpromenad hände en jobbig grej.

Jag hamnade i en mycket besvärlig situation. Saken var den att jag lite längre framför mig hade en kvinna med barnvagn gående. Det tog ett par minuter från att ha sett henne på ett par hundra meters avstånd till att vara strax bakom henne. Sen hände det inget mer. Jag kom inte förbi. Om hon konstigt nog hade ökat takten eller jag slagit av på min.

Sådär gick vi bredvid varandra en lång stund utan att säga något. Mycket olustigt. Tills sist började jag småspringa lite. Situationen var ohållbar och tävlingsinriktad som jag är ville jag vara först.

Det första jag ska göra när jag får pojkvän är:

Ligga sked.
Jag har försökt åtskilliga gånger med katten Sune. Men han vägrar ligga still.

Hångla.
Jag ska slaska tunga till den svullnar och då ska jag fortsätta lite till. Hångla är det bästa jag vet.

Gnabbas.
Kärleksgnabba dagarna i ända. Jag ska vara så retlig som bara jag kan vara.

Hålla handen.
Gå med min kille på stan och hålla handen och sträcka på ryggen.

Duscha.

Finns ingen mening med det nu men när jag har pojkvän ska jag vara fräsch till tusen.

Det finns så mycket trevlig man kan göra med pojkvän. Tills dess ska jag sitta här och rapa, svära, titta på Jönssonligan och äta choklad.

Som det bara skulle vara på söndagar jag är singel. Det får jag ju dras med hela veckan.

Men något som bekymrar mig lite extra mycket med den sista veckodagen är hur man som singel bäst kan fördriva sin tid denna dag. Det är ju aldrig skitkul att vara ensam men under de resterande dagarna känns det ändå på något vis uthärdigt.

Måndag till fredag fyller jag med jobb och träning. Kanske någon speeddejting. Annars kan jag också gå lös på stan och fördriva tiden med att strosa runt och räkna par som håller handen (därefter spottar jag efter dem). Då känns det ändå ok. På stan finns det fler singelkompisar.

Lördag går jag möjligtvis ut en sväng på krogen. Ett ställe där jag inte heller får ro att uppfyllas av tomhet. På krogen är alla som mig. Skillnaden är bara att de är dyngraka, supersvettiga (jag dansar inte har jag sagt) och kåta. Men omgivningen skingrar mina tankar och min radar söker ett nytt offer jag kan sätta klorna i.

På söndagen däremot vaknar jag allt som oftast upp ensam. Vilket betyder att radarn är ur tiden och jag inte fått något napp kvällen innan. Sen måste jag genomlida dagen bakom lykta dörrar. För går jag på bio slås jag av tvåsamheten alla emellan, går jag till konsum likaså och döden vore att hälsa på en kompis i ett samboförhållande. Då ligger de oftast där på soffan med knullruffs och tända värmeljus. Tvi för dem.

Tvi för söndagar.

Min pappa är en tystlåten typ men han är också närmare 70 år så visst har vi lite överseende. Kanske kan han inte ursäktas pågrund av sin årgång för så länge jag känt min far har han aldrig sagt ett ord i onödan. Det är förmodligen därav jag har desto mer att säga.

Idag vid frukostbordet konverserar jag och min mor hej vilt. Far å andra sidan sitter och begrundar. Antingen det eller så hör han inte. En gammal arbetskada. Efter en stund tar pappa satts för att säga något. Vi andra håller andan. Äntligen. Kanske bara ett par fåtal ord men spänningen är olidlig. Han byter ställning på stolen, öppnar munnen och säger;

- Jaha om man skulle ta och skita lite då.

Sen reser han sig upp och går. Vi pustar ut. Det var det lilla men ack så tacksamt för mamma och mig. Han har fortfarande talet kvar. Talet och förståndet. Skita bör man annars dör man.

Om man handlar med kort hos oss måste man alltid visa legitimation. Igår hade jag en kund som langade fram ett körkort med namnet Petter Niklas på. Hans mamma hade döpt honom till en snorre.

Jag sa inget om det men jämförde mycket noga bilden på körkortet med personen ifråga. Och faktum var att hans såg inte alls ut som en snorre. Jag sa inget men gav honom en medlidsam blick. Det kan inte vara kul att gå runt med könshår i ansiktet.

- Mamma, vad heter det när man inte kan stava?
- Dyslektiker.
- Hur stavas det?

Namnet på sjukdomen som gör att du inte kan stava stavas dyclekti, duslekti, dysslecki?! Inte så schysst kan man tycka. Namnet är ju helt obegripligt svårt att stava till.

Då och då snubblar jag över den lilla krumiluren *. Jag vet inte ens om den har ett namn eller var tanken är att den ska uppfylla för funktion. Den känns helt menlös. Tydligen är det bara jag som tycker det. Många av mina vänner använder denna för att beskriva sitt känslotillstånd. Kanske inte jättefel vad vet jag. Det enda jag vet är att det ser så jävla dumt ut. Och det finns inga som helst begränsningar. Efter varenda mening och till de mest självklara saker?!

Har vunnit på lotto idag *glad*
Jag fattar.

Min kille har gjort slut med mig *ledsen*
Jag fattar.

Klarade inte min uppkörning *besviken*
Jag fattar.

Herregud. JAG FATTAR!!

Träffade hyresvärden nere på parkeringen igår. Drog mig inte för att tala om ett och annat för henne om min kära granne. Nu blir min granne vräkt. Hyresvärden hade fått nog, jag hade fått nog och nu åker hon ut med huvudet före. Natten till idag sov jag inte hemma och ska inte göra över hela helgen heller. Jag är beredd att hålla mig hemifrån ett par dagar.

För min kära granne är stor och stark och kommer ge mig spö om hon får reda på att det var jag som satte spiken i hennes kista. Hon är död på Nyströmsgränd. Och möts vi igen är risken stor att jag blir död och begraven bredvid henne.
Men när sista flyttlaset går ska jag skita knäck. Faran är över.  

Jag har blivit ett offer för träningsguden. Jag är nu en slav under svett och muskelsyra. En dyrkare till träningsvärk. Jag ber om ursäkt till alla träninsgfreak jag tidigare förolämpat. Ni provocerar mig inte längre med ert fixerande och er självdisciplin. Oss emellan. I like you. No stress.

Den här jävla Japanska game showen är så sjuk att jag tycker det är underhållande. Sådan är jag.

Hade aldrig somnat igår pågrund av ett evigt härjande i grannlägenheten och trappuppgången. Klockan tio över tolv plingar det på min dörr och man hör en grupp tjejer skratta och försöka springa iväg i sina högklackade skor. Grattis tänkte jag. Ni har precis sett till att er vän har blivit vräkt.

Jag låg vaken till klockan blir två och jag hör ännu en gång aktivitet i trappen. Efter ett tag hör man en dörr öppnas och desperata steg nere vid entrén. Stora tårar och mer folk.

Tur man hade gått och lagt sig. Eller just det. Det gick inte att sova.

Jag har fått nog.