aliciabotilda

I fredags när jag lyssnade av min telefonsvarare finner jag ett meddelande från mormor. Detta tillhör inte ovanligheterna då hon ofta av misstag ringer mig och då jag inte svarar låter hon mobilsvararen gå igång. Lika ofta glömmer hon lägga på och jag får lyssna av Eurovoices tysta meddelande.

I fredags däremot hörde jag mer än suckande mormor på telefonmeddelandet. Hon pratade faktiskt. Inte in i luren men med en sköterska på hemmet.

- Fick du tag i någon? frågar hon mormor.
- Nej, det var jovojs som tog det, hör jag mormor svara.

Sen säger det klick och jag skrattar så gott. För trots det att mormor sist jag var och hälsade på henne faktiskt inte visste vem jag var så är hennes engelska fortfarande väldigt slipad.

Och det måste ju innebära att hon fortfarande är här. Kvar liksom.

Jag har numera en inneboende. Gustav.

Vi bestämmer oss för att gå och handla lite gott inför kvällen.

- Jag ska bara byta om, säger jag.

- Jag med, säger Gustav.

Här är resultatet.

Ikväll ska Gustav lära mig allt om franska och engelska slipsknutar.

Sen en tid tillbaka har jag känt till Hemligheten. Den finns nerskriven i boken "The Secret" av Rhonda Byrnes. Jag köpte den på bokrean för en tid sedan och streckläste den. Efter det lånade jag ut boken till släkt och vänner.

Jag kände att jag förstod Hemligheten och kunde ta på den men ändå inte ta till mig den. För min moster däremot slog Hemligheten henne i huvudet åtta gånger om dagen. Efter att hon läst boken trillade rikedom och lycka över henne och hon har rasat i vikt.

För mig?

Ja, jag är 150 kr fattigare eftersom det är vad boken kostade. Dessutom lider jag av min årliga vårdepression och känner mig ensam och övergiven.

Jag ska omedelbart ta tillbaka Hemligheten och därefter ska jag inte låna ut den till någon mer.

Läste en artikel från 2004. Ironiskt nog publicerad på min födelsedag. Den handlade om att Sverige har flest antal singlar i Europa. I början på 2000-talet gjordes en undersökning som visade sig att 42 procent av svenskarna bor i enmanshushåll, dvs 4 miljoner människor. Vi följdes åt av Finland och Danmark.

Man kan ju tycka att förutsättningarna för att träffa någon borde vara störst i Skandinavien då vi enligt statestiken är flest singlar till antalet. Men eftersom jag nu bott här i 23 år (bott 2 år utomlands) och inte sett röken av ett enda kärleks tidsfördriv för egendel återstår det bara en sak. Att flytta utomlands.

Faktum är att det inte är en dålig idé. Inte alls.

Det kan hända att jag funnit en anledning till varför jag fortfarande är singel. Antagligen finns det flera men jag väljer att koncentrerar mig på en. En som känns bra för mig.

Jag har en ring på fingret.

Visserligen på fel finger men det är ofta som jag får frågan om jag "är förlovad". Senast idag.

Så trots att jag älskar min guldring älskar jag mig själv mer och jag måste finna en kärlek innan det är försent.

Därför sätter jag din i mitt halsband och hoppas på bättre lycka.

Det är ju värt ett försök iallfall.

För några år sedan när jag bodde utomlands råkade jag på en ängel. Det var vår ute, lunchtid och jag satt på en parkbänk och grät. Jag tog mig ofta tid att gråta. Hemlängtan var enorm och saknaden av min familj större än man kan beskriva.

Då längre ner på vägen kommer den äldsta man jag sett. En mycket välklädd herre som trots sin påtagligt gamla kropp liksom skred fram till mig. Tittade mig i ögonen, log och sa något på ängelspråk, som lät väldigt likt tyska och fortsatte gå.

När han gått kände jag mig glad igen. Min ängel räddade mig den gången.

Min mamma har ett par berättelser om just änglar som hon fått berättade för sig. Men hon sägs inte tro på det själv. Tillfälligheter, säger hon och fortsätter berätta om den lilla levande trädgårdstomten hon såg vid en husknut en jul.

Killar sägs ofta vara enkla, okomplicerade och ärliga.

De höjer på ögonbrynen och kliar sig i håret över tjejers sätt att tala i gåtor. Vi som vrider och vänder på ord, tolkar in gester, tänker för långt, drar slutsater, tror det värsta.

Men om nu alla killar är precis så okomplicerade som de säger hur kan det då komma sig att vi tjejer (vi är många) gång på gång missförstår precis allt de gör?

Har vi tjejer oss själva att skylla?

Nej, jag tror inte det. Jag krossar myten och påstår att det är killarna som är de slugna, oärliga, förljugna och de som sitter med mest baktankar. De är medvetna om att vara så omedvetna som möjligt.

Eller är det möjligen så att killar är oförmögna att fatta beslut?

Att de helt enkelt inte vet vad de vill?

Men då är det ju inte jag som är otydlig då är de ju dem som är sinnesförvirrade.

Som på beställning hoppade katterna Smilla och Oliver upp i mitt knä i soffan och börjar hångla med varandra i eftermiddags.

Likt ett slag i magen tvingade mig själv att vända bort blicken. Hur kan de komma sig att varenda levande själ på denna planet lyckas få lite love utom jag?

Det måste vara förutbestämt, men av vem?

Hade varit och storhandlat en dag i förra veckan. Eftersom vädret lekte lite omöjligt så traskade jag med cykeln till affären för att sen kunna använda den att hänga matkassarna på. Busigt enkelt så länge de är av plast. Papperspåsar må vara mer miljövänliga men inget säger att miljön mår bättre av vittvinsvinäger och glassplitter på gatan. Jag tar det säkra före det osäkra. Cyklel och plastpåse.

Så pakerade jag min cykel i vanlig ordning i cykelstället och kånkade mina påsar sista biten till entrédörren. Väl där tog jag upp mina lägenhetsnycklar och så vips, något flög genom luften och ner i snön på min vänstra sida. Vad var det? Och jag inser.

Det som göms i snö är just nu min cykelnyckel och cykla får jag göra först till våren igen.

Så kom då första rymningsförsöket.

Jag tycker så synd om de små katterna jag ser efter. Bara sitta här instängda hela dagarna. Så jag bestämde mig för att göra det lilla jag kunde; ge dem varierad kost. Det är lax, det är kyckling, det är tonfisk och det ena med det andra. Jag är nästan lika entuastisk vid kattmatshyllan som när jag plockar lösgodis. 

Ikväll när jag öppnar ytterdörren hemma passar den ena katten på att smita ut fort som attan. Hon som annars knappt bryr sig om att möta mig i dörren.

Jag drabbas av panik. Ren och skär ångest. Vad skulle jag säga till min väninna när hon kommer för att hämta hem sina katter och de inte fanns här?

Efter att ha stått handlingsförlamad i ungefär en sekund sätter jag mig på huk på golvet.

- Gumman. Kom då. Kom då raring. Kisskisskiss.

Hon närmar sig. Och jag liksom kastar mig framåt för att fånga henne. Efter liten brottningsmatch fick jag, tack och lov, tag i henne. Sen kom det dåliga samvetet över mig. Tänk om jag tog i för hårt.

Nu jobbar jag upp vårt förtroende igen. Med kattgodis. Vägen till kattes hjärta går genom magen.

Alltså.

Det här med "kärlek vid första ögonkastet". Existerar det ens? Jag menar det finns ju de människor som hävdar bestämt att de funnit sin rätta genom att bara slänga en blick över axeln. Är de mer mottagliga än andra? Mer kärlekstörstiga? Desperata?

Den första jag relaterar frasen till är ju vår egna Kung som påstår att "det sa klick" när han träffade Drottningen. Då undrar jag. Kan det inte varit så att Kungen kände sig lite uttråkad och bestämde sig för att skapa lite spänning i livet genom att förälska sig i en förbjuden kärlek. Min teori är att lika barn inte alls leka bäst. Jag menar att Kungen inte alls var mottaglig för en prinsessa vid denna tidpunkt i sitt liv. Vad är det för spännande med att vara blivande kung och få sin prinsessa? Det är trist och inte ens i sagorna berättas det om detta. Där är det den omöjliga attraktionen i sig och mystiken är det som skapar berättelsen. Det var en gång en prins och han fick sin prinsessa. The End. Nej då, du måste lägga till ett förgiftat äpple, en häst och en häxa för att sagan ska bli sann.


Jag gör som jag alltid gör när jag känner mig lite konfundersam över något.

Jag googlar.

Där hittar jag en artikel av en leg. psykolog, sexolog och barnmorska (typ tre liv). Hon skriver i sin text om ett par som var gifta i 28 år. De möttes på en strand, blev blixtförälskade, flyttade snabbt ihop och kort därefter också fick de också sitt första barn. Relationen sattes på hårt prov och barnet kom i kläm. Ingen av föräldrarna var omsorgstagande för barnet och både det och förhållandet försummades. Hon fortsätter att berätta att föräldrarna tappert försökte att reparera skadan genom att skaffa ytterliggare ett barn. Det hela resulterade i att det äldsta barnet utvecklande en psykologisk sjukdom pågrund av famljeförhållandet, modern flyttade ut och fadern fick ensam vårdnaden om det yngsta barnet.

Avslutningsvis skriver hon; att välja rätt partner är svårt men det erkänns inte. Vissa människor är mer kritiska vid köp av bil än vid val av livskamrat.

Jag älskar denna kvinna. Jag uppmuntrar mig själv att provköra många bilar innan jag gör min slutliga affär. Sen om kärleken vid första ögonkastet råkar gå förbi; ja då kan jag nog inte låta bli att titta.