aliciabotilda

En viss katt har hållit mig uppe sen halv sex idag då hon har mjauat oh mjauat. Till en början trodde jag det var något hon ville så jag gick upp för att rengöra kattlådan vilket inte hjälpte ett dugg. Korkade upp lite burkmat. Hon åt i en halvminut sen var inte det kul. Då tvingade jag ner henne i sängen och klappade så händerna vissnade. Vilket inte hjälpte det heller. Såhär har jag suttit sen tidig gryning och googlat på vad det är för fel på kattskrället.

Då säger man att hon bara är "pratsugen".

Och kanske det för nu när jag sitter klarvaken beredd att diskuttera moder jord har hon tystnat.

Vad kan man ha att säga vid sex på morgonen?

- Hunden är människans bäste vän.

Bokstavligen.

Jag tror min hund är en epilepsi hund fast han inte vet om det och sjukdomen inte är epilepsi. I söndags eftermiddag när jag bänkade mig hemma hos mina föräldrar för att ta igen lite sömn och samla energi lämnar inte hunden Sigge min sida för en enda minut.

Går jag och kissar hänger Sigge på och sitter och gnyr utanför dörren.

Är jag i köket för att ta mig något att äta går han runt mig.

Ligger jag framför tv:n sitter han vänd mot mig blickstilla och iaktar varenda liten rörelse.

Till slut undrade mamma om jag var på gång att dö eller något pågrund av hundens påtagligt märkliga beteende.

Visserligen kände jag mig lite risig och till sist lite döende men dog det gjorde jag inte och idag på morgonen blev jag duktigt ignorerad av samme man, Sigge Sigvard.

Men vad var det egentligen han kände på sig?

Sist jag var hemma hos mina föräldrar hamnade min mamma och jag framför tvn som i detta tillfälle berörde ett jobbigt ämne; döden. Jag tar tillfället i akt att berätta för min mor vad jag vill ska hända med mig efter jag dör. Det var som en berfrielse. Jag kan ju faktiskt dö. Sånt har hänt förr.

Jag vill tillexempel;

- donera mina organ
- men inte delta (som död) i forskning
- skänka mina sparpengar till mina föräldrar
- ge alla mina grejer till de som kan tänkas vilja ha det
- kremerad eller begravd spelar ingen roll
- ha en stor begravning med fika
- jag vill också att man kliar mig under foten när jag är död för att riktigt försäkra sig om att jag inte lever (har hört en sann berättelse om ett fall där man återupplivade någon genom att kittla personen i fråga)
- jag vill inte att mamma och pappa ska vara förtvivlade och fortsätta leva så gott de kan

Vilken ironi egentligen.
Att det enda du vet med all säkerhet är att du en dag ska dö och ändå vill ingen prata om det.

Jag hoppas innerligt inte man dör av att provsmaka rå lax.

För då är jag i himlen nu.

Såklart, att jag uppfyller några av de löften jag gav för 2010.

Jag smsade och gav 50 kr till Röda Korset.

Smsa du med.

"AKUT" till 72 900






Sen smsade jag mitt telefonnummer till Mötesplatsen.

Smsa du med.

"AKUT" till 11 111

"Hoppa på tåget" säger du. Att vara någon som längtar efter kärleken och ändå aldrig hitta den. Vems fel är det egentligen? Är felet mitt egna? Att jag inte är öppen mot de tillfällen som ges och inte dejtar första (bästa)?

Eller kommer min magkänsla ge mig en trygg, kärleksfull man att älska i nöd och lust?

Kanske är det alla dem som trott sig hittat mannen i sitt liv bakom husknuten som är delaktiga i skilsmässostatisken. Att hoppa tåget för fort kanske gör att man vill hoppa av den lika fort, om 15 år, två barn och ett hus senare. Dra i nödbromsen, detta var inte vad jag ville.

För att veta vad jag vill ha måste jag då provsmaka först eller kan jag bara lite på att det kommer till mig. Att biljetten löst sig själv och tåget går enligt tidtabellen. Om jag inte litar på det kommer jag då stå ensam kvar på perrongen och frysa ihjäl.

Kanske är det just skilsmässor vi behöver för att leva. Rusa in kärleken för glatta livet, när vi tröttnar, rusa ut och sen in i nästa.

Det måste vara att leva livet.

Men då är tryggheten inget värt.

Vad väljer du?

Utan större ansträngningar eller förväntningar går livet sin gilla gång men så en dag händer det.

Det var igår eftermiddag på jobbet. Jag strukturerar om bland klädhögarna och står lite i andra tankar ner en kille vill ha min hjälp. Efter ett bra tag, många ombyten och mycket prat säger han plötsligt;

- Vad gör man i den här stan en kväll som denna?
- Ja, det är onsdag, man kan ta en öl på en av alla pubarna här i närheten, svarar jag.

Jag som sist var på en afterwork för ett halvår sedan tillägger ordet "kanske" i mitt huvud.

- Kommer du vara där då?
- Om jag kommer vara där? Eh, nej tyvärr jag ska kolla på innebandy derby match i sporthallen.

Sen känner jag hur det hettar till i ansiktet. Fan, fan, fan. Jag ser hur han plockar fram ett visitkort och lånar en penna på disken.

Jag pratar på om byxmodeller, tvättar, vårmode och låtsas inte om att jag ser hans tappra försök att avbryta mig.

Till sist räcker han mig kortet och säger; hör gärna av dig så kan vi pladdra lite mer.

När han har gått så vänder jag på kortet och ser en h o t m a i l adress.

Jag tänker att jag kommer aldrig dejta en kille med hotmail.

Jag sitter och beundrar mina nya naglar. De kostade en liten slant men det var det lätt värt. Jag känner mig snygg och lång. Rak i ryggen på något vis.

Bläddrar igenom kvällstidningen för att andra gången. Rubriken "så håller ni lågan vid liv" fångar mitt intresse. Om vi ändå kunde ha lite av de problemen, tänker jag. Men allt är perfekt, felfritt, underbart och på rosa moln och hela det där köret.

Jag väntar på dödsstöten. Pessimist som jag är. Livet kan inte rulla såhär smärtfritt. Han är säkert otrogen den jäveln. Skulle inte förvåna mig. Mycket på jobbet nu har han sagt. Tackar, jag vet nog vart han är och "jobbar" sig fram. Jag lägger ner tidningen. Han skulle aldrig vara otrogen, tänker jag sen och det värsta är att jag känner det.

Då är det cancer. Jag har cancer och måste dö. Typiskt, nu när allt är precis som jag vill ha det. Lika bra att boka tid hos läkaren så kanske man kan få lite bromsmedecin och iallafall hinna byta takpannorna på huset. Det är mycket jobb för en person.

När kommer han då? Han skulle varit hemma för en liten stund sedan. Jag längtar efter honom. Tänker inte berätta att jag tror jag fått cancer. Han skulle bara skratta åt mig och klappa mig huvudet och säkert säga "snurran, du är för bra för att vara sann". Snurran. Kul smeknamn tycker jag. Tänk de flesta kallas gumman, sötnos, raring och jag blir kallad snurran. Till och med det gör oss unika. Kom hem nu.

Äntligen. Hör hur handtaget trycks nedåt. Dörren är låst. Jag hör han skratta till i hallen. Jag vet vad han tänker; att han fortfarande inte lärt sig att jag alltid låser ytterdörren. Han låser upp och kliver in.

Nej!

Inte nu. Säg det inte. Inte nu!

Varför gör han såhär? Jag ser i hans ansiktsuttryck.

Jag börja gråta tyst.

Vilken kliché.

Så faller han ner på knä.

Och jag tänker att jag har nog inte långt kvar att leva för jag är just nu världens lyckligaste.

Nu är det väntans tider. Två av mina bästa vänner går och väntar barn inom kort. En av mina vänninor var igår på mödravårdscentralen för ett möte. När hon återberättade detta för mig fastnade jag för en mycket festlig grej.

- Dricker du mycket läsk? frågar barnmorskan min väninna
- Ja, jag ska vara ärlig, det blir en hel del coca cola, svarar hon
- Det är inte bra då det kan utvecklas till graviddiabetes. Dricker du mycket mjölk också? fortsätter barnmorskan

Min vännina sträcker på ryggen och hennes ansikte spricker upp i ett leende. Hon känner stolthet och svarar;

- Jadå, mjölk dricker jag faktiskt en heldel nu!

- Fast, det är inte så bra för dig heller.

Min vän var väldigt besviken då hon trodde hon gjort något rätt. Hon säger "mjölk är ju som att äta grönsaker för mig"

Jag skrattar gott och tänker att nu är det hög tid att börja läsa om graviditet för om 17 år kan jag komma att vänta barn och då vill jag vara ordentligt påläst.

"Varför träffar jag aldrig någon?" är en fråga som jag ställt mig säkert tusentals gånger. Varför, varför, varför?

Varför mamma inte tror att jag gör det är för att; du tror väl inte du träffar någon hemma på soffan heller. Så förstående och älskvärd som bara en mor kan vara.

Det var först ikväll jag förstod varför. Närmare bestämt 20.36 påväg hem från träningen. Det var vindstilla och gatan var lugn och öde. Jag hittade två svanar vid bron som syntes i skenet från gatlyktan. Jag älskar livet, skrek någon inuti mig. Sen insöp jag alla intryck och tänkte att detta kommer jag ha med mig när jag är 75 år och död.

Jag tror nog ingen vettiga människa hade velat dela det ögonlicket med mig, det och alla andra liknade hysteriska ögonblick tre gånger om dagen.

Det är en anledning till varför jag inte träffar någon.

Det och;

Jag fiser
Jag hatar strumpor
Jag städar inte toaletten särskilt ofta
Jag har fötterna på bordet
Jag har alltid rätt
Jag pratar först och tänker sen
Jag är dålig förlorare
Jag gråter jämt
Jag tycker inte om att gå på bio
Jag pratar alltid när jag tittar på film
Jag gnisslar tänder
Jag pratar i sömnen
Jag är en soffpotatis
Jag kan inte sjunga
Jag är argsint när inget går i min väg
Jag svär ofta och mycket
Jag pratar i munnen på folk
Jag vill gärna bestämma
Jag kan inte dansa
Jag har inget tålamod

För att lätta upp den trista promenaden till jobbet varje dag har jag en fantastiskt rolig grej som jag gör.

Alla vet hur pinsam och jobbig en situation kan bli när man hamnar gående bakom en människa och ska ta sig förbi. När man väl bestämt sig för att man ska förbi för att man inte orkar ligga kvar bakom och dra på fötterna vill man att detta ska ske så snabbt som möjligt. Det pinsamma är när det drar ut på tiden.

Denna situation ser jag till att hamna i varje gång jag går till jobbet. Jag börjar med att lokalisera en gående påväg åt samma håll. Går hon framför mig ökar jag succesivt takten så jag hamnar snett bakom. Det viktiga är att hon ser mig i ögonvrån. Då väljer hon att antingen sakta ner så jag kan passera eller ökar själv takten. Saktar hon ner, saktar jag ner. Ökar hon, ökar jag men bara tillräckligt mycket för att ligga kvar täTtintill.

Eller kan det gå som idag. Jag uppmärksammar hur en tjej med snabba steg närmar sig mig bakifrån. Jag ökar då på min egna takt. Det viktiga är att se så avslappnad som möjligt så inte bakomvarande inte förstår det kanske uppenbara. När jag förstår att hon gett sig katten på att ta sig förbi ökar jag takten ytterliggare och jag riktigt känner hennes frustration.

Det hela slutar med att tjejen får vika av och ta en annan väg (så måste det ha varit) och jag är tre minuter tidigare till jobbet med ett stort leende på läpparna.

Tidigare i bloggen har jag talat om kvinnors medfödda passion för att visa sig nakna. Det finns inga som helst begränsningar i det omklädningsrum jag byter om i på gymmet. Oavsett ålder står de där framför en med hönan i vädret och bröst som lever sina egna liv. Lyckas jag hålla ner blicken är jag utan fara men om en bröstvårta dinglar förbi i mitt synfältet är jag fast. Jag står fastfrusen och stirrar på kvinnan som fångat mig. Då är det plötsligt jag som är oförskämd som inte kan slita blicken men att hon rubbar hela min existens spelar ingen som helst roll. "Nakenhet är naturligt" och "kvinnliga former är vackra".

Men, jag ser inget vackert i könshår.

Jag har hellre snopp.

Jag tänker att inställningen gör halva jobbet och har därför hela första veckan på den nya året gått och påmint mig själv om att leva i nuet.

Påväg till jobbet tänkte jag; Lev nu för om någon månad kan du vara arbetslös.

När jag hade långtråkigt i söndags tänkte jag; Lev nu för snart kan du komma att förlora någon i din närhet.

På promenaden tänkte jag; Lev nu för när du korsar vägen kan du bli påkörd och förlamad.

Innan jag försökte somna; Lev nu för imorgon kanske du inte ens vaknar upp. Du är död.

Sen blev det alltför jobbigt och ledsamt att tänka att man måste leva i nuet.

Nu tänker jag inte alls.

Jag bara lever.