JAG VIKER MIG ALDRIG

Jag är i min återuppbyggnads fas och får ofta goda råd för att förbättra min inre självkänsla. Ett tips handlade om att titta ner i marken när du är ute och går. Svår utmaning för mig som annars är väldigt fokuserad på att möta andras blickar och därefter är jag väldigt duktig på attt flytta mig när de kommer emot mig för att vi inte ska krocka. Faktum är att det är alltid jag utan undantag som väljer att förflytta mig åt sidan.

Ikväll testade jag att klistra min blick framför mina fötter när jag var påväg hem. Till min förvåning råkade jag inte gå in i en enda mötande och nästan hela vägen hem var jag duktig flicka och inte tittade upp en enda gång.

Ja, till sista kurvan..

Men hon var 97 år och nära döden. Jag var bara tvungen att hoppa åt sidan.

Imorgon däremot, viker jag inte för någon.

INTE SKA VÄL JAG

I morse hände detta;

Jag har fjärilar i magen.

Men jag har bestämt mig.

Detta är första dagen på resten av mitt liv.

På riktigt.

Nu gäller det.

Jag tar två djupa andetag och kliver fram med bestämda steg.

Jag KAN göra det.

Jag är inte rädd.

I spegeln ser jag mig själv.

Precis som jag ser ut.

Tovigt, otvättat hår och i glasögon.

Jag betraktar mitt ansikte.

Och säger;

- Godmorgon Gumman. Idag kommer du få en fantastiskt dag. För du är en fantastisk människa, rolig, smart, älskvärd, bra vän, pålitilig, ärlig. Du är allt du vill vara. Ha nu en superduper kul dag.

Gör en snabb slängkyss åt mitt bleka jag i spegeln, sen rodnar jag.

Åh gud, så jag rodnar.

EFTERLYSES

Efterlyser ett rött litet torp med vita knutar beläget norr om stan mitt ute i ingenstans. Med tillhörande vitt staket och grind som står på glänt och nykrattad grusgång. Torpet är beläget intill djupaste skog och äng med tusen och tusen blomstrande prästkragar. I den grönskande trädgården finnes äppelträd och rådjur som vilar intill. Vid husknuten står en röd cykel. I huset är det lågt i tak och i biblioteket finnes en kakelugn och i där en sprakande brasa. I köket luktar det nybakta bullar och på köksbordet ligger samlade memoarer. I skorsten ryker det av små lätta moln och dörren är vitlaserat i gammeldagsstil.

Har någon av er sett detta torp, var vänlig hör av er snarast.

Det fattas mig.

SJUK, PÅ RIKTIGT

Jag har fantomvärk.

Jag har ont i mina amputerande halsmandlar.

LIVRÄDD OCH JAG

Jag förstår mig inte på killar men ännu mindre mig själv. Vem är jag?

Jag är en knöl, en liten idiot som inte kan föra mig ihop med en kille. Annars är jag fantastiskt trevlig och rolig och gärna blinkar med ögonen hej vilt men med en kille jag liksom gillar blir jag värsta ragatan. En surfitta.

Jag spottar och fräser och värjer mig. Jag är stor och stark och får gå till folkets park. Har druckit spenat direkt ur förpackningen, ovispad. Slevar honung så Bamse han själv står med hakan nere vid knävecken. 

Jag har gett ordet Stenhård ett ansikte.

Eller har jag för höga tankar om mig själv?

Kanske är jag precis som alla andra.

Livrädd för att bli sårad.

Livrädd för att vara själv.

SMYGISAR

Jag älskar smygisar.

En smygis är en person i smyg gör saker som man kanske inte direkt skäms för men om någon skulle fråga skulle man ljuga om det. En smygis kännetecknas av att vara en helt ordinär och ofta ordentlig människa som varken sticker ut eller tar någon vidare med plats. En smygis lever ut i ensamhet, i smyg.

Nu när jag nätdejtar har jag träffat flera smygisar, liksom jag, tidigare hade förutfattade meningar om kontakt via nätet. Helt vanliga, normalfunktionerade människor som i smyg sitter timme efter timme och hoppas få en flört.

Andra typiska smygbeteende är att peta i näsan (alla gör det i smyg men rynkar på näsan åt de som gör det öppet), speglar sig (ofta och länge), sjunger (och vad man själv tror väldigt bra), pratar med sig själv (har en låtsaskompis).

Nätdejting, ingen vill kännas vid, men alla gör det i smyg.

Din lilla smygis där..

TAGEN AV FARBROR POLISEN

Igår kom jag då att få mitt första möte med farbror polisen. Påväg hem från träningen blev jag invinkad när jag cyklade fram utan lyse.

Och böterna, 500kr. Kände inte jag ville betala de pengarna så jag ska sitta av tid istället.

Ni får gärna hälsa på när jag skakar galler.

I CYBERVÄRLDEN

Fattar ni hur många bra människor det sitter där ute, i soffan, under filten, med värmeljusen och bara längtar efter att få träffa någon?

SKITMÅNGA.

Jag trodde jag var helt ensam. Helt ensam och övergiven. Den enda med flertalet kassa dejter bakom sig. Jag som trodde att jag skulle hitta någon på krogen. Faktiskt, det trodde jag. Vart annars liksom? Lite flört som kanske leder till ett byte av telefonnummer som sen blir byte av ringar. Ja, detta skulle ske på krogen.

Det var därför jag lovade mig själv att gå ut minst en gång i veckan. Tro mig, jag har gjort allt i min makt för att infria detta löfte.

För nätdejta kunde man inte göra. Det var bara knäppisar som gjorde.

Nu inser jag att det är på krogen knäppisarna är, inte i cybervärlden. I cybervärlden samlas vi som trodde oss hitta kärleken på krogen men som nu efter tusentals krogbesök insett att nej, där finns inte min partner heller.

Vi är inte knäppa, vi är bra människor som alla längtar efter någon.

Vi är cyberfreaks med rätt att älska.

Jag ska aldrig gå på krogen igen.

INTE FÖR MIG

Nu kom jag på, efter ett medlemskap som varit i 27 min, varför jag inte nätdejtar..

"MAN, 44 ÅR 

Om den jag söker

Oj....önskelista: En tjej/kvinna slank, medel, ej för överviktig, ska tycka att hon ser ok ut själv, ålder o etnisk bakgrund inte viktigt med andra ord Dej.......

"


NU DEJTAR JAG

Har lagt en profil på en nätdejtingssajt. Nu jäklar ska det bli bullar ugnen!

Varför har jag aldrig tänkt på att nätdejta förrut. Det är ju fantistiskt. I vilket annat forum kan du vara så direkt.
Ja, skulle jag bli bjuden på middag för första gången av en kille skulle jag ju inte säga det här direkt;

Du får gärna vara sportintresserad men är du en fanatiker och sjunger hejaramsor när du borstar tänderna åker du ut med huvudet före. Beter du dig som ett svin och inte hör av dig som du ska kan då dra åt fanders. Jag hoppas du vill gifta dig inom ett år och köpa hus och skaffa barn. Tid är pengar, så forhoppningsvis tjänar du mycket pengar och kan försöja din fru som sig bör. Du ska vara mån om ditt utseende och älska din kvinna. Behandla henne med respekt och köpa dyra saker. Vara vältalig och känslosam, men inte gråta som en gris. Du ska kunna laga mat och göra så varje dag. Tycka att städa är viktigt och föredra hemmakvällar i soffan med mig framför dina kompisar. Du ska älska att sova sked och gärna kramas stup i kvarten. Du ska kunna spika bräder och byta glödlampor men framförallt låta mig hållas när jag vill ha det på ett speciellt sätt. Bråka inte med mig, bara göra som jag säger.

(Ja, riktigt så direkt var jag inte heller på sajten, men nästan..)


EN HALV FLASKA SUDDIGT

Jag var på restaurang igår och åt god mat och delade på en flaska vin.

Sen gick vi på bio.

Gå aldrig på bio efter en halv flaska vin.

Det finns ingen film som är bra då.

PILUTTA MIG

Så det kan bli.

Och så det också blev.

Jag tänker det är tur att jag inte visste att jag när jag var 25 år gammal skulle vara helt körd när det kommer till kärlek. Att jag skulle vara helt misslyckad i allt vad förhållande heter.

Det var tur att jag inte visste att båda mina barndomsvänner som jag tjuvade kakor med i församlingshemmet, smygrökte och lekte med. Att båda dem skulle lyckas före mig och när de lyckats med att både gifta sig, skaffa barn och bli sambos skulle jag fortfarande aldrig varit kär. På riktigt. På riktigt riktigt.

För tänk om mina kompisar hade sagt att; Pilutta dig, du kommer aldrig gifta dig eller få några barn.

Pilutta mig.

För hur kan det bli så. Är det bara tillfälligheter eller finns det någon förklaring?

Du har krulligt hårt, tyvärr men du kommer aldrig hitta en kille.

Jag tänker att kanske, kanske hade det varit lättare att acceptera att jag är ensam om någon hade sagt varför. Bara en liten pyttiliten anledning.

Och nej, jag är inte bara 25 och har all tid i världen.

Jag har all tid i världen och ingen.

Det räcker inte.


JAG HAR FÅTT SAMBO

Jag har fått sambo. Samme kille som bodde hos mig i våras när han skulle praoa har nu invaderat min lilla tvåa för två veckor.

Tidigare idag..

- Har du borstat tänderna, Gustav?
- Nej, alltså, jag har en skitbra grej på jobbet.
- Va?! Vad säger du? En skitbra grej som gör att man slipper borsta tänderna? En sådan vill jag ha!
- Jaja, jag borstar väl tänderna då.

JAG VAKNAR

Har känt mig väldigt övergiven och ensam en tid. Idag vid köksbordet studerar jag olika övningar i Eva Rusz bok "varför väljer alltid fel partner".

Det plingar på dörren och jag går för att öppna.

Då trycks tidsmagasinet Vakna! i min hand.

Och rubriken?

"Ensamhet, finns det någon utväg?"

Tack Herren.

JAG ÄR GENERAD

Med åren (lastgammal) har jag börjat rodna helt obehindrat åt allt och alla. Vill minnas att det aldrig hände mig tidigare. Förrutom en gång då vill säga. På högstadiet i sjuan under en bildlektion när alla i klassen får frågan vilken färg de gillar minst. Jag blir så nervös inför frågan och mina nya klasskompisar att jag snabbt svara orange (som hälften av alla redan sagt, gud förbjude att man skulle sticka ut i mängden). När jag svarat på frågan inser jag snabbt mitt misstag. Där satt jag i en knallorange puma munktröja. Jag blev utskrattad.

Nu för tiden rodnar jag väldigt lätt. Mitt ansikte generas inför det mesta och framförallt för mina fräcka ordvitsar och konstiga meningar. Jag viftar och gestikulerar hej vilt men ansiktet är knallrött likt en mogen tomat.

Det är så konstigt att mitt blyga ansikte sitter ihop med min så rättframme kropp.

DET FINNS SPÖKEN, JAG ÄR INTE RÄDD

Min kusin sov hos mig efter ett nattpass på sitt jobb. När hon lämnar lägenheten igår eftermiddag får jag en stor kram och så säger hon;

- Du behöver inte vara orolig, jag har tagit hand om dina spöken.

Hm, jag visste inte att jag haft några?

Jag skuttar upp i soffan och drar filten över huvudet.

Spöken, här?!

JAG ÄR EN APA

Det kommer gå åt helvete för mig i livet. Tydligen. Det är vad alla säger iallafall. Högt och tydligt. Och när det går stuprätt åt helvete står de där och applåderar och säger "vad var det vi sa".

För alla känner apan och apan känner inte sig själv.

Du gör alltid såhär.

Det är ditt fel.

Du är så komplicerad.

Men lilla vän.

Om allt bara hängde på mig själv att jag inte hittar kärleken i livet, hur kommer det sig då att ingen vill uppmuntra mig till att erövra den. Att ingen vill inge mig lite hopp.

Att få någon att tro att man inte kan lyckas är som att be den sluta drömma.

(Okej, ni får gärna citera mig där. Ingen kan klandra mig för det


eller någon kan säkert)

DET ÄR KÄRLEK

Så dum jag är.

Jag har visst känt kärlek vid första ögonkastet. Två gånger.

Första gången när jag körde halkan. Då fanns han med. Den där pojken, från den där lilla byn, som jag aldrig tidigare sett. Han blev jag kär i. Nåja, kanske inte vid första ögonkastet. Jag fick faktiskt koncentrera mig djupt på körningen då jag glömt mina glasögon hemma och utan dem är jag egentligen, kan man säga, blind. Sådär satt jag som förare i en bil till breddan fylld av passagerar. Fem var vi. Läskigt såhär i efterhand, nu när jag vet exakt hur bra jag kan se, hur dåligt jag såg då. Kär blev jag iallafall, i killen jag aldrig sett och aldrig fick se igen. Trevligt hade vi och i tid och rum och på tillbakavägen var det bara han och jag, i baksätet med varandra. Det var kärlek.

Andra gången flög jag från Luxemburg. Spänd av nervositet över att få återse min familj efter vad som kändes som en hel evighet fast bara var tre månader satt jag där i min stol fastspänd och svettades. Jag gillar inte att flyga. Det känns inte okej och jag blir skärrad av varje förhastad rörelse från flygvärdinnerna. Nu störtar vi, tänker jag. Så fick iallafall under flygturen platsen vid en kille, som jag, blev kär i vid första ögonkastet. Vi pratade under hela tiden och helt naturligt lutade vi efter en stund våra kroppar emot varandra. Så satt vi där och snuddade vid varandra och i tid och rum och på hemvägen vara det vara han och jag, i flygplanet. Det var kärlek.

Ingen av dem har jag återsett men jag är övertygad att det var kärlek vid första ögonkastet för dem också.

Så måste det ha varit.

MINA MODIGA UNGDOMAR

De modigaste människorna jag känner är ungdomar i 15-årsåldern. De kryllar av dem på jobbet. Nu har vi tydligen gått in i kärlekens tid för varenda ungdom jag ser har en flick/pojkvän. Så står de då där, mitt upp och ner och kramas, fnissar och pussas.

Jag beundrar dem. När jag var 15 (läs närmare 18) och hade pojkvän liksom vägrade jag att hålla hans hand offentligt. Det kändes bara knäppt att gå på stan med hans hand i min, som att jag var ägd liksom. Jag kom på mig själv med att tro att a l l a stirrade på oss. Vart jag än vände min blick såg jag folk stirra obehjälpligt på vårt tafatta försök att visa vår kärlek öppet. Jag låtsades behöva klia mig i håret och lösgjorde mig från min pojkväns hand. Det gick en stund sen var han där och trevade igen och innan jag visste ordet av hade hans hand ett stadigt grepp om min. Jag drabbades av panik. Till sist blev situationen så ohållbar att jag var tvungen att erkänna min största skräck för min kille. Han förstod mig då men efter några månader tog förhållandet slut, om det var för att jag inte ville hålla handen förblir osagt.

Så när jag på stan ser dessa unga killar och tjejer greppa om varandra som om det vore på liv och död blir jag förundrad.

Den kille som får mig att gå hand i hand på stan utan att bli svimfärdig, han släpper jag aldrig..

EN I GÄNGET

Pappa tog med mig på jaktkväll hos Lantmännen i måndags. Bland diverse kikarsikten och ammuniton och uppstoppade vildsvin strosade jag runt och provade den ena finare jaktmössan efter den andra.

Däribland svettiga, grönklädda och överviktiga gubbar kände jag en samhörighet jag inte känt på väldigt länge. Jag frågade om storlek i jaktvantarna och beundrade den senaste komradion.

Jag var en i gänget.

Jag var hemma.