aliciabotilda

Jag träffade min stork på utestället i torsdags. Han är ett sådant bra tidsfördriv när man inte har något annat.

Jag är inte kär men åren har gått och emellannåt så stöter vi på varandra någonstans, kramas lite och tar adjö. Vi finns för varandra när vi som mest behöver det. I torsdags dansade vi i armkrok till Cotten Eyed Joe och jag räckte upp för att krama hans storkmidja där storkbenen tog vid.

Sen sa vi hej-då.

Storken och jag när jag kommer på andra tankar kommer inte få storkbebisar och bo i storkeland. Vi är inte menade för varandra. Nu ska jag inte stork kyssas med honom i fortsättningen så han kan hitta sig en storkfru och leva storkliv.

För det är han värd.

Imorgon ska jag stiga upp 06.00. Vilket jag inte gjort på månader. Skiftarbetet har satt men för livet. När klockan ringde 04.30 och man slet sig själv i håret till jobbet. Vi pratar inte ens guld i morgonstund vi snackar tortyr mitt i natten. Stackars skiftarbetare.

Tacka vet jag butiksjobb. Där slår vi upp som tidigast klockan 10.00. Det passar mig utmärkt. Imorgon är dock undantaget. Ett om året.

Imorgon kväll får jag träffa mina flickor och dricka vin. Det kunde varit värre.

Godnatt

Kostymkunder är de roligaste jag vet. Just nu på jobbet säljer vi på bra med kostymer inför studenten. Jag älskar det och varje kund är unik. Ofta får jag den stora äran att klä upp honom och till och med förespråka en särskild färg på skjortan eller slipsen. När han står där i full mundering blir jag så glad över hur stilig han blev att jag hoppar jämfota. Verket är fullbordat och det är nästan så att det trillar en tår.

I eftermiddags hade jag en stilig ung herre som tyckte kostym var pest och pina. Jag fick knappt lägga upp byxorna som var 5 cm för långa eller knäppa översta knappen i skjortan. Taktiken var att vara så snabb och smidig som möjligt och faktum är att till sist stod han där med ett brett leende på läpparna. Han var nöjd. Och är han nöjd är jag nöjd.

Det spöregnade på min student och jag håller tummarna för att mina grabbar får springa ut i sina välsydda, fantastiska kostymer i strålande solsken och klarblå himmel. För de är de värda. De handlar av mig.

Jag är uppiktigt ledsen på min mamma för jag har fått ett dubbelnamn. Det är inte vacker och det är inte smakfullt. Nej, mamma ville jag skulle heta Ewa och Leena och så fick det bli. Efter en gammal låt av Hasse Andersson. Där han sjunger till sin "Eva-Lena" och undra "hur kunde du göra så" på brutal skånska.

Eftersom ingen orkar uttala hela namnet blir det bara Ewa. Tant-Ewa, det är jag det.

Det är inte rättvist. Alla snygga tjejer heter Isabelle eller Jessica.

Jag är tant Ewa och jag ful.

Tack mamma.

Tack.

Tack vare ett stenhårt träningspass begav jag mig till Mcdonalds för lite middag. Jag hade ju faktiskt tränat. Så hårt.

Tjejen som jag beställde tre cheesburgare, en pommes, en vitlöksdipp och en mellancola av var så gullig och trevlig att jag ville hoppa över disken och kyssa henne. Jag nöjde mig med att tala om för henne hur mycket jag uppskattade hennes trevliga bemötande. Hon blev glad. Jag blev glad. Tänk vad det kan göra. Det var ju bara några ord.

Jag ska börja ge blod när jag ändå håller på. 
 

Jag har slutat feströka sen tre veckor tillbaka. Detta har automatiskt inneburit att jag slutat dricka. För när jag festar måste jag röka. Jättetragiskt jag vet. Vid sista tillfället jag krökade snusade jag istället upp en dosa tjejsnus. Fina vita protioner med smak.

Nu har jag varken snus eller cigaretter och jag undrar; Kan abstinensen sätta in efter flera veckor?

Hur orimligt som helst.

Idag är det tisdag. Tisdag betyder boxning. Boxning betyder som ni numera vet. Gymkille. Till hans ära har jag köpt nya tajta träningsbrallor. Hoppas han gillar dem om han nu är där vill säga.

Suck.

Jag blir så trött på mig själv. Nu har jag fått för mig att stryka sängkläderna. Vem bryr sig om de är skrynkliga. Inte min man iallafall. För det har jag ingen. Det är som jag vill vara olycklig när jag gång på gång slänger det i synen på mig. Min ensamhet.

Att jag inte bara kan vara normal.

Jag tittar på en dokumentär om Bonniers -familjen också.

Dubbel-suck.

Jag vill gärna tro att jag är bra på att läsa människor. I deras sätt att röra sig, se ut eller vad de säger.

Idag mötte jag två unga människor på väg hem från stan. En tjej och en kille. Båda pratade i telefonen. Något yngre än mig och jag ville bara ruska om dem och skrika "LÄGG PÅ LUREN".

Situationen här var med all säkerhet följande. Dessa två är uppenbarligen intresserade av varandra. Kanske till och med i en förälskelse. De har träffats endast ett fåtal gånger men pratat desto mer via sms och mejl. Därför bestämde de sig för att träffas denna måndags eftermiddag. Kanske hade de sällskapat lite i helgen på något uteställe. Förmodligen kyssts och kramats kärleksfullt hela natten. Inte legat med varandra dock. Nu hade de fått tummen ur röven och träffats. Båda är oerhört nervösa och osäkra. När de möts "låtsas" tjejen få ett telefonsamtal. Naturligtvis är detta samtal redan uppgjort med bästa tjejkompisen. Killen vill inte vara sämre så han ringer sin polare. Så går de där och pratar i varsin telefonen. De är alltför nervösa för att lyfta blicken och se varandra.

Pinsamt men gulligt.

Nu återstår att skura golv och badrum. Precis det jag längtat efter. Sen ska jag ta mig en vända på stan och köpa sprit. Det finns det alltid pengar till.