PAPPA

Grattis pappsen på Farsdag.

Jag kommer allid höra dig i dörröppning ropa "här kommer pappa". För evigt kommer ditt trallande och nynnande finnas i mig. Jag kommer sakna dig så mycket när du inte finns kvar. Ditt leende och handen som gnuggar skäggstubben medans du roat och lite generat tittar bort. Vad tänker du på när du tittar bort. Var är du någonstans när du drömmer. Älskade fåordiga pappa. Sällan skrattar jag så mycket som med dig. Aldrig upprepar jag mig så många gånger. Du, hörselskadade och underbara man.

Du måste finnas där när jag upplever livet.

Du måste.



JAG SOVER MED NALLE

Igår kände jag mig ensam och lite ledsen. Därav gjorde jag något som jag inte gjort på väldigt länge.

Jag plockade fram Hugo och Luden ur gaderoben. Två nallebjörna som jag i smyg söker tröst hos. När allt känns väldigt orättvist och tungt brukar Hugo och Luden få sova i min säng.

Detta är något som hängt med genom åren. När jag var liten var jag helt besatt av gosedjur. Det var ett himla pusslande då alla skulle få plats i sängen och gärna omsvepas i täcke eller diverse filtar för att inte frysa. Jag har fortfarande svårt för att låta exempelvis en kudde sova på golvet en hel natt. Allt måste finnas mig nära, nära.

Kanske skulle jag få köpa större säng den dag jag skaffar pojkvän.

Jag menar nu när Hugo och Luden äntligen hittat dit igen.

Man blir aldrig för stor för en teddybjörn.

DU KAN ÄLSKA

När du varit ensam en tid tänker du kanske att det är fel på dig.

Är jag för tjock?

Är jag ful?

Är jag bara "en kompis"?

Är jag inte rolig?

Är jag inte älskvärd?

Är jag självisk?

Är jag elak?

Är jag tråkig?

Alla dessa frågor du ställer dig är att vara osann mot sig själv.

Visst är du värd att älskas.

Med säkerhet kan du älska.

Du vet bara inte hur.

Du vet inte när.

Det enda du vet är - att.

Det kräver mod.

Och tillit till att du också hittar kärleken.

För det gör du, det kan bara ta jävligt lång tid.

Tydligen.

23 NOVEMBER 2005

Läser min gamla blogg och hittar följande inlägg från min tid i Luxemburg. Fyra år sedan och vart tog tiden vägen? Av inlägget att dömma hade jag stora svårigheter att tackla hemlängtan.

Här är ingen lycklig

Skrivet:  23 november kl. 14:22
Satt och tittade på busschauffören idag på väg hem från stan. Han påminde om min lärarae i kursen turism och resor på gymnasiet. Då menar jag påminde en hel del!! Och så körde han buss (inte heltid) precis som min gymnasielärare. Han var stor med rakat huvud. Jag bedömde han först som skandinav, sen finländare eller svensk men ångrade mig sedan och bestämde mig för amerikan. När faktumet var ett faktum började jag gråta. Ja, han var amerikan och han kör buss i Luxemburg. Han är så olycklig! Tårarna fortsatte rinna och tankarna for iväg. Alla dessa utlandssvenskar, danskar, portugiser, engelsmän, amerikanare, fransmän,tyskar alla olika nationaliteter som bor här i Luxemburg är så förbannat olyckliga. De vill inget annat än att åka hem till resterande familj, vänner och liv i sitt hemland. När jag tänkte så kom jag på det. Inga människor här skrattar.

Såhär i efterhand kan jag se att redan 2005 led människan av fri vilja.

JAG KAN SE!

Jag kan se, jag kan se, tack Jesus, tack Jesus!

Likt de som en gång blev botade av Jesus knäfaller jag för hans storhet och tackar ödmjukaste för nymodernigheter som nu också nått till mig.

Jag har fått linser. Jag har totalvägrat att visa mig ute bland folk med glasögon på. Inte nödvändigtvis för jag tycker att jag ser dåraktig ut i glasögonen utan mer för att det helt enkelt inte känns bekvämt.

Igår var jag hos optikern och satte i mina nya ögon och insåg efter en runda på stan hur mycket jag faktiskt missat under åren. Jag såg löv, människors ansiktsuttryck, skyltar. Det var en fantastikt känsla tills jag såg mina oplockade ögonbryn och feta lår i spegeln då var jag tvungen att ta en paus och linserna åkte ur.

I BOKHYLLAN

Jag samlar på tung litteratur. Varje år på bokrean köper jag på mig en hel del böcker. Inte nödvändigtvis för jag absolut vill läsa dem utan att för de ser bra ut hemma i bokvrån. Idag ser jag på håll "Hemsöborna" och "Stolthet och fördom". Jag har inte läst någon av dem. Det vill jag inte, de verkar jättetråkiga. Nej, jag har dem där stående för jag gillar känslan av det. Jag låter dessutom bli att damma dem. Likt fina årgångsviner i en vinkällare finns de där som ett arv, en gåva till framtiden.

Detta året köpte jag Hillary Rodham Clintons "Levande Historia". Jag köpte den av två anledningar. Första var omslaget och storleken på boken. Den ser bastant och rejäl ut. Andra anledningen; Monica Lewinsky. Hon finns med på sidan 501,505,510,535 och 559.

Fler böcker borde ha register tycker jag. Kan man hoppa till de bra delarna. Typ "mord; sida 234, sex; sida 67, 207".

JAG DRÖMMER OM POJKVÄN

Igår natt innan jag somnade låg jag vaken och stirrade upp i taket. Efter en stund kom jag på mig själv med att drömma om ett förhållande.

 - Tänk vad härligt att sova ihop med en pojkvän; i vår lägenhet som vi delar på hyran

 - Att äta frukost tillsammans i kökek;  i vår lägenhet som vi delar på hyran

 - Tänk att på söndagarna storhandla mat; hem till vår lägenhet som vi delar på hyran

 - Ha innesittarkvällar; titta på tv i vår lägenhet som vi delar på hyran


Jag vet inte om jag är mest sugen på att ha pojkvän eller en pojkvän att dela hyran med.

BRUTNA LÖFTEN

Hur ska jag överträffa mig själv till nästa år, tänker jag. 

Jag har varken hittat kärleken, gått ner fem kilo eller läst ut bibeln. Löften som jag svor på att klara när klockorna ringde in 2009. Jag skulle klara det. Men löftena blev brutna sådana och så står jag här igen. Två månader bort och snart ringer klockorna in ett nytt år, igen men då ska jag lova mig själv att inte lova något.

Jag ska bara vara.

DAGS ATT VÄXA UPP

Titta vad jag hittade stående och oöppnat i skafferiet.



Det ser inte särskilt aptitligt ut men ändå måste jag ge det ett försök idag. I värsta fall kan jag blanda ut det med ketchup.

MIN FÖRSTA DEJT

Även om jag är singel idag och har varit de senaste 200 åren har jag en gång i tiden dejtat. Jag drar mig till minnes min första "riktiga" dejt.

Jag går på gymnasiet och killen ifråga är två år äldre än mig. Vi har till och från under en längre tid haft kontakt. När han äntligen gjorde slut med sin dåvarande flickvän vågade vi oss på en träff. Han bjöd hem mig på middag hemma hos sig en kväll då hans föräldrar inte var hemma.

Efter några nervösa sammanbrott hemma skjutsade mamma dit mig.

Så öppnade han dörren och efter en snabb kram var det dags för husesyn. Eftersom jag vart lite skakig i benen är det första jag gör att halka till i hallen och röra till hallmattan. Jag ignorerar självfallet detta och min dejt väluppfostrad som han var rättade genast till mattan utan att yttra ett knyst om saken. Vidare ut på altan för en titt i trädgården sparkar jag till sopkvasten så den var på ända med ett duns. Jag förbannar mig själv och rodnar ner på halsen. Till sist slår vi oss ner vid matbordet som var vackert dukat med levande ljus. Det första jag får se är två pinnar som bestick. Jag förbannar mig själv ytterliggare en gång till varför jag inte lärt mig äta med dessa trästickor. Jag viskar att jag gärna tar en gaffel och kniv till maten. Det andra jag får se är ris. Killen bjuder på ris och jag spyr vid blotta åsynen av det. Tack vare en magsjuka några år tidigare har jag inte vid rört ris på en lång tid. Det var bara tugga och svälja.

Trots en trevande start hånglade vi loss i soffan till "Notting Hill" som jag knappt fattade vad den handlade om. Jag vägrade använda mina glasögon och såg därför inte texten på filmen.
Killen blev min pojkvän men efter dryga 1,5 året tog det slut. Kanske kom han aldrig över mitt nonchalanta sätt att dra ner sopkvasten utan att för den saken plocka upp den efter mig.

NÄR DÖDEN KNACKAR PÅ

På min lilla runda ikväll går jag förbi en pakerad bil i stan med lyset inne i bilen tänt. I baksätet sitter ett barn i sin barnstol. Jag uppskattar barnets ålder till tre år. Min blick stannar vid kvinnan i förarsätet. Hon sitter orörlig och med öppen mun. Huvudet vilar bak på huvudstödet. Jag tycker ana att läpparna går i en vit nyans. En konstig känsla i magen infinner sig och jag stannar till och går tillbaka ett par steg. Tar en ordentlig blick till på kvinnan som fortfarande inte rört sig och försöker tyda om hon andas eller inte. Barnet sitter lugnt i baksätet och tittar mot mig. Mitt hjärta stannar. Hon är död. Kanske medvetslös. Vad gör jag? Ringer ambulansen, stannar förbikommande bilar, skriker? Jag rundar bilen och då.. kvinnan öppnar sina ögon och tittar på mig. Jag kliver fram till hennes dörr. Hon öppnar.

- Tack gode gud. Jag trodde inte du mådde bra. Åh. Jag blev så rädd. Förlåt, utbrister jag.
- Nej då, jag mår bra. Är bara lite trött, skrattar kvinnan.

Jag fortsätter gå och i ögonvrån ser jag en man närma sig bilen. Förmodligen barnets far, hennes man eller någon beskyddare som säkert trodde jag skulle stjäla kvinnan på alla hennes tillhörigheter. Jag ville bara se om hon levde för jag hade inte överlevt tanken på att lämna en kvinna i nöd.

FREDAGSMYS PÅ EN TISDAG

Maten såg förträffligt god ut.

Fredagsmys på en tisdag med egna wookgrönsaker och potatisklyftor och kött.



Det smakade utsökt men visst kändes det som något saknades.

Fan, jag hade glömt köttet!

Inte världsbäst på att laga mat heller alltså, men trevlig är jag. Alltid något.

VAD HETER GRÖNSAKEN?

Jag undrar vad grönsaken heter som liknar en gurka, fast är desto kortare och tjockare?

Hoppas den går att grilla för det gör jag just nu och hoppas för allt i världen att den inte är giftig.

JAG ÄR DIN MAN

Tog en kvällspromenad och nu får ni inte tro att jag är värsta hurtigbullen och är ute varje dag. Det är faktiskt bara när jag skriver här i bloggen att jag gjort det som jag faktiskt också tagit promenaden. Om man då går bakåt i tiden, bland inläggen, är promenaderna också lätträknade.

Hur som helst. Jag gjorde det ikväll.

Efter några hundra meter kommer det på andra sidan vägen som jag just håller på att korsa två unga tjejer på cykel. Rätt vad det är saktar den ena tjejen in och tittar åt mitt håll samtidigt som hon gapar -Jimmy!

Jag fortsätter att gå med hör tjejen förläget säga till sin kompis.

- A, men vadå jag såg bara en stor täckjacka typ.

Inte konstigt jag är singel då man misstar mig för att vara man. Tydligen faller jag då inte ens gaymännen i smaken.

Livet suger.

HALLAND, INTE JÄTTEVÄNLIGT

Detta kan låta konstigt men Halland är inte jättevänligt. Efter ett besök hos min väninna och hennes för den delan väldigt kärleksfulla vänner blev ändå besvikelsen stor när jag insåg att Halland i övrigt inte har en vänlig själ. Jag har alltid sett västkusten som paradiset självt med vackra sommarmånader och kärlek som omsveper en men ack vad jag misstog mig.

På resan hem korade jag tidernas surfitta till busschaufför och fick nog. Hela helgen bestod av surmuln ansikten och nu stod det mig upp i halsen. Döm då om min förvåning när en man på bussen påpekade vart jag skulle kliva av så jag hamnade rätt. Jag skämdes en gnutta, kanske fanns de trevliga människor trots allt. Icke då, när jag innan jag klev av bussen vände mig mot mannen för att tacka honom fick jag inget annat än ett nickande till svar. Han orkade inte ens se mig i ögonen.

Sista anhalten och sen var jag i Småland och genast kändes allt mycket bättre igen. Konduktören på tåget skämtade vänligen och gav mig världens största leende. Passagerna samtalade smått och jag blev bästis med en fyraårig tjej.

Tacka vet jag östkusten!

GIFT DIG MED MIG

Jag ber om ursäkt på förhand.

Nu friar man i Idol och det är så bra, så kul, så mycket kärlek att jag för ett ögonblick lägger mig ner på golvet och vaggar mig själv.

Ibland undrar jag om vi inte skulle ha bortgifte tillåtet i Sverige. Då hade jag iallafall haft en chans och mamma hade varit några kameler rikare.

(Jag har redan bett om ursäkt) 

SEX I RAMP

Satt och tittade på en repris av Sveriges Television Ramp. Morgan Alling var bland annat gäst där och honom mina vänner kan man bara älska.

Man övergick från varmhjärtade och underbara Morgan till sexualkunskap baserad på tittarfrågor.

Det var programledaren och någon typ av expert som deltog. Allt verkade väldigt rimligt till programledaren läser upp följande fråga.

"Hej, jag är en tjej som undrar om jag är normal? Jag fantiserar om att jag har sex.."

Här ser man experten nicka lite lättsamt som om det är vilken dag på jobbet som helst. Visst är hon normal, tänker han.

"..som kille.."

Hans ansiktsuttryck förändras en aning men han fattar sig snabbt och biter ihop. Fortfarande normal, tänker han. Att fantisera att man är av de andra könet och har sex. Normalt, normalt.

".. med en annan kille"

Den var oväntat och både programledaren och experten har här stora problem att hålla sig för skratt men som väntat är svaret; Normalt, i fantasins värLd är allt tillåtet.

Men visst kan låter det inte riktigt normalt, egentligen.

JAG SKA HA EN HOBBY

Jag har gått och funderat på en sak en längre tid nu.

Jag ska skaffa mig en hobby. Då jag jobbar runt 25 timmar i veckan har jag mycket tid över. Jag vet att jag påstått tidigare att mina dagar är väldigt uppstruktuerade och jag har få ögonblick att sitta ner och slappna av. Detta har varit ren lögn. Jag är till stora delar bosatt i min soffa.

Jag tror att ridning skulle vara något för mig. Det finns inget vackrare i mina öron när någon säger tidigt på morgonen, "jag måste till stallet".

Kanske medan jag ägnar min tid i stallet att kärleken knackar på dörren.


Ni vet, när man minst anar det..

 

PÅ LÖRDAG SKA JAG LIFTA

Jag har en idé.

Ska fara till Halmstad i helgen och är inte sugen på tågresan dit därav ska jag nu ta kontakt med närmaste lastbilscentral. Kanske har de en lastbil som går min sträcka på lördag.

Jag menar vad är det värsta som kan hända?

Att jag får gå!

han är kär i mig

En kille är kär i mig. Och nu kanske du tänker, "åh så roligt äntligen hittar hon sin kärlek" men så är det inte. För HAN har hittat mig och jag älskar inte honom.

Då tänker du säkert, "men vadå vad är det för fel på honom?"

Han är INTE söt och har ingen karisma.

"Måste du vara så utseendefixerad"

Nej, det behöver jag inte och ÄR inte men denna kille fattar inte ens galoppen när jag vänder min rygg mot honom. Han tror säkert att jag gillar honom och det stör mig mest.

Vi tar det från början..

Jag jobbar en dag ihop med min kära kollega då denne man (läs pojk) kommer in i butiken. Jag har fullt upp och lägger inte märke till detta men min kollega uppmärksammar mig på att han har stått och stirrat i ett flertal minuter på mig. När jag i all hast passerar förbi honom skriker han "mycket att gör idag" och jag som aldrig försöker vara otrevlig utan anledning svarar artigt tillbaka på frågan. Detta är ett av mina största misstag sedan dess har han våldtagit mig med sina frågor och sitt breda leende.

Nu fick jag dåligt samvete, han är säkert världens bästa, men kan han inte vara världens bästa på Grönland.