I mina löparskor sprang jag ikväl på gymkillen ute i spåret.
Gymkillen och en annan tjej..
I mitt nyklippta och tonade hår kände jag mig inte alls längre särskild nöjd och glad. Önskade istället jag blonderat mig och skitit i klippningen.
Men han såg lycklig ut och det är väl ändå viktigast.
Att alla andra på denna jord finner lyckan förutom jag.
DET måste ändå vara meningen med livet.
I lördags natt köpte jag och mina underbara vapendragare pizza efter en hård kväll. Efter att konstaterat uppgivet att "jag aldrig komma hitta mannen i mitt liv" stötte jag faktiskt på ett gäng helylle grabbar på pizzerian. Efter en trevlig konversation med en av killarna tackade jag och vännerna för oss och gick hemåt. Jag tänkte inte mer på incidenten men när jag sen idag står och är hårt koncentrerad på att hänga jeans hör en kille säga "jag känner igen dig" förstår jag att det är samme man från i lördags.
- Neeeej, svarar jag.
- Jooooo, svarar han.
Jag känner min kinder skifta färg till rött vilket a l d r i g händer i vanliga fall.
- Jag såg dig i lördags, vi pratade.
Nu håller jag upp jeansen framför mitt tomatröda ansikte.
- Jag var inte dum va? frågar jag försiktigt eftersom jag har en tendens att vara lite allt för uppriktigt i vissa situationer.
- Du var helt underbar, svarar killen då.
Läs; JAG VAR HELT UNDERBAR.
Jag måste gå på krogen oftare för jag är helt UNDERBAR.
Jag är HELT underbar.
JAG är helt underbar.
Jag ÄR helt underbart.
Jag är HELT underbar.
Ja, ni fattar jag är underbar.
"Det finns inga onda människor bara onda handlingar.
När vi börjar tro att människan i sig är en ond varelse har vi förlorat hoppet på mänskligheten."
Ett ordspråk som jag själv delvis kommit på och delvis snott men helheten blev ju bra iallafall. Man kan tro att jag har praktiserat hos Sokrates själv.
Idag berättade en vän att hon varit på middagstillställning i helgen. Sällskapet var till stor del en bunt gifta människor med barn.
Till följd av detta blev samtalsämnena begränsade till barn och äktenskap. Min vännina har sambo men trots detta stod hon alltså utanför sällskapet som barnlös och ogift.
När hon konstatera detta för de andra runt bordet får hon frågan om hur gammal hon är. Hon svarar i sin tur med sin ålder, 29 och får då automatiskt sympatier från alla håll och kanter. "Du har fortfarande tiden för dig" "Då är du ju inte så gammal" "Du ser så fräsch ut".
För gammal för vad tänker jag? Förstod man att min vän inte var mamma eftersom hon såg "så fräsch ut"? Tycker folk synd om henne för hon är ogift trots sin "höga" ålder? Är hon mindre lyckad för hon inte har barn? Mindre viktig? Inget värd?
Jag tänker tillbaka på den tjej som svarade mig när jag gratulerade henne till sitt förstfödde "det är ju ändå barn man eftersträvar". Eftersträva för mig är att leva på ett sätt som gör mig lycklig, göra det som känns rätt för en själv och känna mig hel och trygg och inte bara gå en väg för att den vägen gåtts i alla tider. Vilken väg du än väljer är du lika mycket värd. Det viktiga är att du är sann mot dig själv.
Jag eftersträvar mer.
Jag vet inte hur det kom sig men jag började göra hamburgare på nötkött tidigare idag.
Nötfärs blandad med en gul lök och lite grillkrydda på det. Vips ner i stekpannan.
Och så gott det blev sen!
Jag skulle dö för att vara ihop med mig.
Jag är en envis och tjurskallig jävel.
Och visst ska det straffa sig.
Efter en timme på Ica Maxi var jag redo att bege mig hemåt med två stora papperskassar och en plastpåse fylld med mitt nya liv. Sunda och för den delen dyra matvaror. Bra mådde jag iallafall, kosta vad det kosta vill.
Det är inte så långt hem, tyckte jag och stoppade munnen full med naturgodis. En kickstart och så började jag traska. Ganska så snart förstod jag att det skulle ta tid. Tjurskallig som jag är vägrade jag leta reda på busshållplatsen och vänta där en halvtimme.
Jag gick i tjugometers intervallet sen var jag tvungen att stanna. Efter en inte så lyckad genvägen gick ena botten ur papperspåsen sönder. Snabbt plockade jag över varorna i de andra två och fortsatte så gott jag kunde.
När jag väl tittar upp märker jag att jag är vilse. Lägligt nog hade jag inte heller mina glasögon och batteriet i mobilen var så gott som urladdat. Vem i övrigt skulle jag ringa? Tålamodet började tryta när då andra papperspåsens botten går ur. Detta händer inte!
Jag vet inte var jag är. Maten ligger på trottoaren och jag känner för att slänga mig på trottoaren och börja gråta. Då får jag se en herre över gatan som står och röker. Jag ursäktar mig och frågar om han möjligtvis inte har två platskassar. Det hade han och senare kommer han ut igen för att lotsa mig rätt.
Hem kom jag förstås och matkassarna de tre står i hallen orörda. Där får de stå. Någon gång då och då räcker jag långfingret mot dem och säger "så där gör man inte mot mig".
Vi är nog snart vänner igen.
Ta och palla lite äpplen på promenaden så har du mellanmål för dagen.
Billigt, gott och enkelt (om inte hund förekommer i närheten)