PÅ KALHYGGET

Till frukosten igår med pappa berättade han om veckan som gått. För en pensionär kan en vecka kännas som en hel evighet så vi hade mycket att prata om.

Han berättade om den pågående bockjakten, som den sanne jägaren han är. På det årliga jaktmötet bara dagarna innan hade man hängt ut de skyttar som gjort felskjutningar under föregående jaktsäsong. "De skjuter på vad som" säger pappa.

Samma dag tog jag mig en löparrunda i skogen för att mitt ute på ett kalhygge höra flera skott avlossas. Jag drar mig till minnes vad pappa sagt.

De skjuter på vad som.

Jag hör orden upprepa sig i huvudet. På vad som. De skjuter.

Och jag lovar mig själv att överlever jag årets bockjakt ska jag aldrig falla för en bock igen. Jag förtjänar bättre.

FRANSK STOLTHET

Jag läser "Resehandbok för singlar" av Liz Tuccillo. Jag har fastnat. Vid sida 76. Jag har inte möjlighet att bläddra ett enda ynkligt litet blad framåt. Varför. Därför de sidorna dessförinnan pratades om fransyskor och deras stolthet. Jag vet inte om boken är skriven på grundläggande, statistisk fakta men konstaterandet att fransyskor är minst patetiska i Europa fångar mitt intresse. De sägs att fransyskor inte går på dejt, de "tar en drink". Deras stolthet tillåter inte dem att kräla i stoftet. De låter inte en kille drabba dem. Hör inte killen av sig accepterar de detta genom att inte se det som något att acceptera. De rycker på axlarna.

Jag övar mig att rycka på axlarna och önskar min mor varit fransyska.

Då hade jag haft lite stolthet i kroppen.

ENSAM I TVÄTTSTUGAN

Eftersom jag för en tid sedan tyckte att det var en bra idé att leka tjatmoster och därmed också göra mig ovän med samtliga grannar i fastigheten får jag numera smyga mig upp och nerför trapporna till min lägenhet.

De hatar mig. Mina grannar. För någon dag sedan stod jag ändå kvar i säkert tre minuter för att få möjligheten att hålla upp dörren åt någon av dem. Det kom en granne också, men han liksom lite nonchalant bara drog på mungiperna och nickade lätt med huvudet. Han hatar mig. Han också.

Och ikväll påväg ner till tvättstugan dog belysningen och jag tvingades gå i det svartaste mörker. Jag var helt övertygad om att de skulle stå där och i rätt ögonblick förgöra mig.

Jag tvingades stanna upp i trappen och dra mig till minnes någon typ av karatespark.

Det slutade med att jag stretchade.

DET ÄR SANT

Detta är ett totalt humorbefriat ínlägg.

Jag är nu officiellt den mest patetiska singeln på två ben. Alla utom ben och sällskap ställer jag faktiskt under mig men de är också de enda undantagen.

Jag lyckas bara inte. Tidigare kändes det inte helt okej men uthärdigt att misslyckas i princip med alla försök att roffa åt mig en kille. Det kändes uthärdigt för då kände jag en till som var lika misslyckad som mig.

Då var vi två, tills denne ikväll erkänt sig med pojkvän och jag är officellt nu helt ensam. Totalt övergiven. Överlevnadsinstinkten viskar i mitt öra; fly, fly! Och så säger jag att jag ska flytta, garanterat. Inte för att jag inte är glad för min vän, men jag kan nog glädjas mer under en palm på en öde ö.

Jag tänker vilken ö i världen är tillräckligt patetisk för mig.

Island.
Góða nótt.
(Godnatt på isländska)





JAG DEJTAR

Tror jag.

Det besvärliga med att dejta är att du inte vet om den andre dejtar dig tillbaka. Han kanske bara fördriver tid, skaffar nya kompisar eller är full och okänlig.

Jag har bestämt mig iallafall.

Jag dejar honom.

Sen får han göra vad han vill med mig.

HÄR SITTER JAG

Här sitter jag och väntar på att kaffet ska koka.

Ja det vill säga. Han har inte ringt än.

Vilken minut som nu..

JAG KAN INTE LÄNGRE HATA

Plötsligt sen jag fyllde år för någon månad sen har det känns väldigt viktigt för mig att folk inte går runt och hatar varandra.

"Det är inte fint att säga hata. Hata är starkt ord"

Och sådär fortsätter jag att mala på. Till allt och alla vill jag moralpredika om hatet och dens makt.

Så jag har bestämt mig för att stanna vid 25 år. Eftersom jag nu är oförmögen att hata vem vet vad jag mister vid 30.

Om man nu ska vara sorgsen över att mista kraften i att hata.

För mig är det en principsak.

Jag rår min ålder.

EN STUND PÅ JORDEN

Delar husvagn med min kusin och hennes dotter på lantstället. Varje kväll ber min kusin en bön innan hon somnar, denna gången högt. Hennes dotter vill inte vara sämre och fyller i där hon tycker det behövs.

Då kan det låta som det gjorde i gårkväll.

"Käre Gode Gud gör så att vi är goda och trygga föräldrar till vår dotter" ber min kusin.

"Och så jag slutar peta i näsan" fyller hennes dotter i.

Amen.


JAG ÄR EN VAL

Alla tjejer är väl mer eller mindre fixerade av sin vikt. Inte alla men de flesta jag känner iallafall. Jag har väl alltid brytt mig men det hela eskalerade efter ett särskilt möte under mitt år som utlandssvensk.

Jag lärde känna en fantastisk människa, Laura från Georgien, i Luxemburg där hon bodde och arbetade som städerska. Laura och jag knöt en fin kontakt och när det var dags för mig att åka hem till Sverige bjöd hennes familj in mig på stor fest.

Jag minns alla fina stunder tillsammans med denna kvinna. Alla kramar, alla samtal och alla skratt men jag minns också när Laura vid ett tillfälle ska beskriva sin dotter för mig som jag ännu inte fått möjlighet att träffa.

- She is big.
- The same as me?
- NO, not that big.

Min dotter är stor men inte så stor som dig säger Laura.

Vid ett annat tillfälle frågar hon om jag gått ner i vikt för första gången när hon såg mig var jag jättestor och så viftar hon med händerna och gör sig stor som en val.

Jag kände mig som en val och sen den dagen tänker inte jag på något annat än min vikt. Jag menar kunde hon vara fixerad kan jag.

STOPP I AVLOPPET

Igår kväll fick jag till min stora förtret stopp i vasken i köket. Efter att ha försökt med vanligt frätande medel flertalet gånger insåg jag till sist att det inte ville hjälpas. Det var stopp.

Jag sov på saken och hoppades att problemet skulle löst sig av sig självt nästa dag. Icke sa nicke och jag övervägde att ringa min far så han kunde komma till min undsättning.

Efter noga övervägande bestämde jag mig ändå för att försöka lösa problemet själv. Så jag skruvade lite och så plötsligt hade jag avlägsnat ett rör och rengjort det för att sen sätta tillbaka det och då plötsligt var proppen borta och det flöt på som det skulle igen.

Stolt över min insats och med ett stort leende på läpparna kände jag mig som en riktig händig karl.

Men så kom jag att tänka på en sak.

Stoltheten jag kände fick mig att fundera över hur det kan komma sig att jag blir så glad över att lyckas med något så typiskt manligt men aldrig att jag blir så glad över de "kvinnogörat" jag gör för jämnan.

Det är aldrig jag dunkar mig själv i ryggen när jag dammtorkat hela lägenheten eller dragit ett varv med dammsugan.

Jag undrar hur det kommer sig.

Sak samma, glad är jag. Och till Gustav, 15 år, som tycker att jag är värsta tjejen vill jag bara säga.

In your face.

Jag har skruvat avloppsrör som en riktig man.

ETT FEL STÄLLE

Att leta på de rätta ställerna är viktigt då du ska söka efter din livspartner. Det vet väl alla men vad är ett rätt ställe? Vart snubblar man över kärleken? Vart träffar man en likasinnad man som gärna slänger en ring på ditt finger och fixar en bulle i din ugn?

Ett mindre bra ställe fick jag erfara i helgen på krogen. Där är man plötsligt tjenis med alla. Även de man annars höjer på ögonbrynen åt. På krogen letar man inte efter en partner utan efter bekräftelse. Bekräftelse på att du duger, att du är lite av vad man säger; störst bäst och vackrast. Du söker med blicken efter blicken och när du får en tänker du, han kanske kan bli kär i mig, medans han tänker, hon kanske vill ligga med mig. Så blir det pannkaka av alltihop. För inte vill du ligga med någon som inte vill bli kär och han vill inte bli kär förräns han har legat.

Men ändå står de där, i högar och hånglar för glatta livet. Tjejerna med killarna.

Jag tänker att jag måste nog vara pryd eller super jag för dåligt.


DAGARNA ÄR RÄKNADE

Man ska inte ropa hej förrän man är över 25 år strecket.

Jag kan fortfarande dö ung.

Endast fyra dagar kvar.

JAG ÄR FÖR GAMMAL

Jag går fortfarande runt och säger "när jag blir stor", eller gjorde, jag slutat idag precis. 

En kille kommer in på jobbet och konstaterar "du är för gammal för mig, du måste vara typ 32"

Jag är van att visa legg när jag går på systemet, kolla åldersgränsen på utestället jag ska till och när jag blir stor ska jag ha ett annat jobb, kille och barn. När jag är vuxen.

Men jag är vuxen.

Och inte nog med det.

Jag är gammal.

För gammal.





KÄNN DIG BLÅST

Pratade med min kusin på telefon igår. En annars väldigt rar och ödmjuk kvinna men igår under vårt samtal kröp det fram ett sting av tävlingsinstinkt och en känsla av stolthet hos henne.

- Jag och barnen var och spelade lite basket på skolplanen häromkvällen, berättar hon för mig.

- JAG ÄGDE, fortsätter hon sen.

Barnen de tre är allla under 15 och jag kan inte låta bli att undra om jag själv kommer tävla med mina förhoppningsvis framtida barn när jag är vuxen.

Tänk er bara när jag gör långnäsa åt min baby när jag tar ifrån honom fjärrkontrollen och skriker.

 - KÄNN DIG BLÅST

OM JAG ÖVERLEVER

Så länge jag kan minnas har jag alltid haft en känsla av att jag inte kommer leva för evigt. Konstigt kan man tycka ingen lever ju för evigt. På jorden. Och inte heller jag men vad jag menar med en konstig känsla är en känsla av att jag kommer dö ung.

Jag vet att det låter sjukt och du tänker säkert, "så kan man inte tänka" men så tänker jag. Hela tiden. Jag känner att jag inte kommer leva till jag är gammal.

Jag vill såklart, leva, tills jag är gammal som gatan och mustaschen har växt sig bred och näshåren går att klippa med sax. Tills håret är alldeles vitt och jag inte längre kan räta ut mina fingrar. Jag vill leva till den dagen jag pissar på mig och glömmer bort vart jag bor.

Men det kommer jag inte.

Jag kommer dö, innan dess.

Jag känner det.

Men om jag mot all förmodan skulle ha fel och jag blir en sisådär 50 år. Då bjuder jag dig på en brakfest. Jag ska i all min glans och med mina alldeles för stora fötter dansa tills jag blöder och då ska jag dansa lite till. Jag ska sjunga fast jag inte kan och jag ska bjuda på choklad. Jag ska äta choklad tills jag har så mycket fett i mina kärlväggar att man skulle kunna bre en hel skogaholmslimpa med det.

Fast jag vill inte vänta till jag är 50 med att fira. Jag börjar nu.

Till de som säger att "jag har blivit ett år äldre, det är väl inget att fira heller" släng er i väggen! Jag skulle dö ung men är redan 25 den 26 juni.

Glass åt alla!

LÄNGE LEVE KÄRLEKEN

Jag tittar upp då tårarna dränker mitt ansikte. Jag lyckas inte få fram ett ord utan håller andan och blundar hårt. Det är en dröm. Det måste vara en dröm. Säg inte att det är en dröm.

Jag lägger mitt ansikte i mina händer och suckar. Det är verklighet.

Prinsessan har fått sin prins och jag har fått mitt bröllop.

Det räcker för mig.

JAG FÖRSTÅR INTE

Jag förstår mig inte riktigt på dödstraff.

Du får dödstraff om du mördat någon och därför blir du dömd till döden, då ska någon döda dig för att du dödat någon annan men vad händer med den som dödar dig. Blir den dömd till döden för att dödat någon annan? Dödat dig?

Det är dökonstigt.

MITT I NATTEN

Mamma säger alltid att "du träffar ingen hemma i soffan heller".

Så då har jag lovat mig själv att i sommar gå ut minst en gång i veckan. Inte utomhus utan ut på galej, partaj, festligheter. Detta är att ta i vill jag lova.

Men här ser ni en kvinna som står för sitt ord.

I lördags förra veckan påbörjade jag mitt mission. Så stod jag då där på dansgolvet som ett levande frågetecken.

Till klockan halv ett höll jag ut sen sprang jag raka vägen till Sibylla och sen vidare hem.

Väl under täcket kände jag mig glad.

Tänk att Sibylla har öppet mitt i nätterna.


VEM ÄR JAG EGENTLIGEN?

Mamma och jag kom av olika anledningar in på hur andra uppfattar en. Jag började med att berättade för mamma hur jag ser på henne och sen var det hennes tur.

- Du är rolig, säger mamma.

Härligt. Rolig är ju fantastisk att vara.

- Generös och omtänksam. Bryr dig alltid om andra.

Perfekt. Jag är nästan perfekt.

- Finns det inget mindre bra med mig? ler jag.

- Det skulle väl vara att man inte alltid vet vilket humör du är på.

- Eeeeh. Nu förstår jag inte riktigt?

- Ja, ibland kan du bara explodera, fortsätter mamma.

- Va fan menar du? Vadå explodera? Jag har för fan jobbat skitmycket med mitt humör. Jag blir inte alls så jävla sur längre.

- Nej, nej gumman. Du har blivit så mycket bättre på att behärska dig.

- Ja, jag menar det. Dessutom har jag väldigt mycket självinsikt.

NÅGON SOM VILL HA BARNVAKT?



Man kan tro att jag

a) åkt inlines från högbrodelen
b) blivit dragen i håret på en grusväg
c) varit onykter och krypit vägen hem

men allt jag gjorde var att tillbringa tre timmar på Leos lekland i helgen.

Livsfarligt och oerhört roligt.

Någon som behöver barnvakt?

Någon?