Jag förstår ni sitter och trummar i otakt, tuggar er mätta på nagelband och dunkar ert huvud in i väggen i väntan på ett livstecken. Allt detta har ni gjort förgäves. Oroa er inte för mig. Jag mår bra. Jag mår liksom bra. Jag är bara lite upptagen, förstår ni. Jag har liksom lite ont om tid. Jag har sängen att bädda. Det tar sådan förfärlig tid att bädda en 1,60 säng med överkast och två täcken och sådär. Inte nog med det, när sängen är bäddad ska disken diskas. Alla dessa bestick och glas och tallrikar. Hujedanamej. Sen ska maten lagas. All denna pasta som ska koka och 400g köttfärs som ska stekas. Sen ska det pratas och man ska svara på frågor om hur dagen har varit och om man vill ha något från affären och om vi inte ska planera att gå på bio till helgen. Ja, jag önskar verkligen att jag hade mer tid att skriva till er. Jag önskar jag haft tid att berätta jag gått och blivit sambo. Men nu har jag inte tid, för nu måste jag oroa mig för att Han ska glömma köpa mjölk, att Han ska tycka det luktar illa när jag skiter, att jag är dålig på att laga mat, oroa mig för att Han tvättar min ylletröja i 40grader istället för fintvätt, att Han ska sätta på någon annan, att jag pratar för mycket, att jag pratar för lite.
Jag skriver snart igen, när jag fått en lugn stund, det lovar jag.