NÄR ÖDET BITER DIG I STJÄRTEN

GYMKILLEN OCH JAG

"...vad är det värsta som kan hända liksom; att vi byter nummer och pratar massvis på telefonen. Träffas och har skitskoj och anförtror varandra. Får fjärilar i min mage och vågar hoppas. Ligger med honom och sen inte får höra av honom förräns jag dumpar mig själv. Då får jag en klapp på axeln och en halvtaskig bortförklaring. Sen gråter jag i en vecka och får börja om från början. Det skulle vara det värsta som kan hända. Vet du vad, det vore inte första gången. Jag är härdad."

SKRIVET 2009-04-14 KLOCKAN

Läser gamla blogginlägg i ett försök att somna. Hittade detta ovan och tänkte att; komisk, det var ju precis vad som hände. Jag måste verkligen sluta med affirmationer. De slår alltid in.

VAR ÄR OBELIX?

Någon sa att * är Asterix.

Men jag undrar var är hans kompis Obelix?

DÄRFÖR ÄR DET SMÄRTSAMT ATT ÅKA TÅG

Jag har en skräck i mitt liv. Att åka tåg. När jag var 14 år satte min bästa kompis mig på fel anslutning hem från Lund. Jag förudmjukades av konduktören när han tydligt utropade att jag minsann satt på fel tåg och ända möjligheten för mig att ta mig hem skulle vara att byta vid nästa stopp men att jag skulle tvingas vara snabb. Jag minns att jag skrek en stackars flicka rakt i ansiktet när hon skulle ta ett kärleksfullt adjö av sin mamma. Jag skrek och frågade om detta tåg skulle ta mig hem. De trodde det och hem kom jag, till sist. Men detta lever kvar i mig fortfarande och så fort jag tvingas åka tåg känns det som om jag måste kräkas. Jag får stickningar i armen och fingrar domnar bort. Igår på hemresan tvingade jag mig att titta konduktören i ögonen och upprepade i mitt huvud att allt med all säkerhet skulle vara under kontroll. Då påtalar han att jag minsann inte alls har rätt biljett att jag bara fått med mig en bokningsbekräftelse. Jag känner att jag dör på riktigt. Han kräver legitimation och säger sedan; Det är ok. Men jag känner mig allt annat än ok. Sväljer tårarna och andas djupt. Vem spelar mig detta spratt?

När jag sedan kliver av inser jag att detta måste vara en konspiration. Ingen möter mig med öppen famn på perrongen, ingen välkomnar mig hem.

Jag inser att jag kommer aldrig åka tåg igen. Det är alldeles för smärtsamt.

DJÄVULENS PÅFUND

- Djävulens påfund, sa han och smällde igen dörren efter sig.

Själv stod jag kvar och grät över disken som jag var piskad att ta tag i då det börjat stinka ända ut i trappuppgången. Allt jag sagt var att jag ville ha något särskilt. Något utöver det vanliga. Jag menade förstås inte presenter eller dyra viner med hummer och vita hästar eller ett helt kungadömme men han hade varit för upprörd för att lyssna. Det var bättre när jag var ensam, tänkte jag och grät nu högt. Då hade jag förstås inga förväntningar. Jag hade ingen att förvänta mig något utav. Jag drog mig till minnes, 2011, den gången låg jag i fosterställning hela dagen. Tänkte att i helvetet heller att jag kommer kliva upp och låtsas som att jag är någon form av existensiell varelse som har rätt att leva. Jag låtsades vara död i 24 h. Ja, det vill säga minus en timme då det sista hoppet tog över och jag tog på mig en bh och satte upp håret och tvättade av ansiktet utifall att en liten bukett av blommor, av ren tillfällighet, skulle plinga på min dörr. Det plingade aldrig den dagen och jag fortsatte spela död till ny morgon grydde.

Något sa mig, att det var lättare då. Lättare att acceptera att den dagen inte var speciell. Låtsas som att inget av det där med röda rosor, gelehjärtan och mjukisdjur hade något betydelse. Nu betydde det allt. ALLT. Och han låtsades som ingenting. Kan vi inte älska varandra året om? hade han skrikit. "Man ska älska sin nästa så som sig själv". Just nu, älskade jag varken mig själv eller honom. Det dåliga samvetet gnagde i mig. Klart vi kan älska varandra året om men det just idag är det viktigt att vi älskar varandra in och ut tills vi inte längre orka uttala ord som k ä r l e k. Var det alla år av ensamhet och frustration, ledsamhet och tankar som att jag inte är värd någon som spelade roll. Hade jag låtit mitt förflutna äta upp mitt liv? Hade jag ställt honom tillsvars för fel han aldrig hunnit begå? Hade jag gjort honom omöjlig?

Jag är en jävla idiot, tänker jag. En fullkomlig idiot. Jag hade gjort som jag alltid gjort på Alla Hjärtans dag. Jag hade spelat död så många gånger att jag nu glömt bort hur man lever. Hur man älskar.

IGÅR FICK JAG INGEN NY BÄSTA VÄN

Igår var jag uthyrd att jobba på annan ort. Med självförtroendet på topp började dagen fantastisk bra för att sen urarta i total förnedring.

Vi var två stycken som arbetade tillsammans. Vi var ett. Jag kände genast att hon är som mig. Hon är jag. Vi är vi fast en och samma. Vilken upplevelse. Att få träffa någon som man känner en direkt samhörighet med och vill knyta fast i sitt liv för alltid.

Allt var som i en dröm tills en man kommer gående och tittar upp på mig där jag står och darrar på en stege och bollar med fem saker i luften samtidigt. Jag tar mig ändå tid att uppmärksamma mannen, ler sedan stort och säger muntert; Hej, hej!

Han nickar och fortsätter sedan rakt mot min själsfrände som tar emot honom lika glatt en bit bort.

Efter tre sekunder ropar min nya bästa väninna.

- Kolla! Jag har fått blommor! Jag har fått blombud!

Jag känner hur det svartnar för ögonen men finner mig snabbt.

- Va kul, vem är dem ifrån?

- Äh, det är nog bara min pojkvän som vill säga att han älskar mig.

Nog bara från din kille som vill säga att han älskar dig? Samhörigheten jag känt för bara en kort stund sedan är nu som bortblåst. Hon är inte alls som mig. Hon har en kille som skickar blommor till henne.

Jag ägnade sedan resten av kvällen att skicka hatiska tankar till Gud och blombudskillen som bara antog att blommorna inte var till mig.


NÄR LIVET GÅR I KRAS



Och det enda jag orkar tänka är; skit att jag hann diska den först tänk hur mycket tid jag hade sparat.

GRÖNA FINGRAR

Det är en övernaturlig grej dethär med gröna fingrar. Jag har lyckats ta död på samtliga krukäxter i samtliga hem jag haft även om jag till en början ger mig katten på att hålla dem vid liv. Nu har jag gett mig katten igen och köpt två vackra gröna växter med små blad.

Mamma säger att det är viktigt att vattna dem med mjukt vatten.

Mjukt vatten? Inte is alltså. Jag är väl inte tappad bakom en vagn heller.