aliciabotilda

JAG ÄR GENERAD

Med åren (lastgammal) har jag börjat rodna helt obehindrat åt allt och alla. Vill minnas att det aldrig hände mig tidigare. Förrutom en gång då vill säga. På högstadiet i sjuan under en bildlektion när alla i klassen får frågan vilken färg de gillar minst. Jag blir så nervös inför frågan och mina nya klasskompisar att jag snabbt svara orange (som hälften av alla redan sagt, gud förbjude att man skulle sticka ut i mängden). När jag svarat på frågan inser jag snabbt mitt misstag. Där satt jag i en knallorange puma munktröja. Jag blev utskrattad.

Nu för tiden rodnar jag väldigt lätt. Mitt ansikte generas inför det mesta och framförallt för mina fräcka ordvitsar och konstiga meningar. Jag viftar och gestikulerar hej vilt men ansiktet är knallrött likt en mogen tomat.

Det är så konstigt att mitt blyga ansikte sitter ihop med min så rättframme kropp.

DET FINNS SPÖKEN, JAG ÄR INTE RÄDD

Min kusin sov hos mig efter ett nattpass på sitt jobb. När hon lämnar lägenheten igår eftermiddag får jag en stor kram och så säger hon;

- Du behöver inte vara orolig, jag har tagit hand om dina spöken.

Hm, jag visste inte att jag haft några?

Jag skuttar upp i soffan och drar filten över huvudet.

Spöken, här?!

JAG ÄR EN APA

Det kommer gå åt helvete för mig i livet. Tydligen. Det är vad alla säger iallafall. Högt och tydligt. Och när det går stuprätt åt helvete står de där och applåderar och säger "vad var det vi sa".

För alla känner apan och apan känner inte sig själv.

Du gör alltid såhär.

Det är ditt fel.

Du är så komplicerad.

Men lilla vän.

Om allt bara hängde på mig själv att jag inte hittar kärleken i livet, hur kommer det sig då att ingen vill uppmuntra mig till att erövra den. Att ingen vill inge mig lite hopp.

Att få någon att tro att man inte kan lyckas är som att be den sluta drömma.

(Okej, ni får gärna citera mig där. Ingen kan klandra mig för det

eller någon kan säkert)

DET ÄR KÄRLEK

Så dum jag är.

Jag har visst känt kärlek vid första ögonkastet. Två gånger.

Första gången när jag körde halkan. Då fanns han med. Den där pojken, från den där lilla byn, som jag aldrig tidigare sett. Han blev jag kär i. Nåja, kanske inte vid första ögonkastet. Jag fick faktiskt koncentrera mig djupt på körningen då jag glömt mina glasögon hemma och utan dem är jag egentligen, kan man säga, blind. Sådär satt jag som förare i en bil till breddan fylld av passagerar. Fem var vi. Läskigt såhär i efterhand, nu när jag vet exakt hur bra jag kan se, hur dåligt jag såg då. Kär blev jag iallafall, i killen jag aldrig sett och aldrig fick se igen. Trevligt hade vi och i tid och rum och på tillbakavägen var det bara han och jag, i baksätet med varandra. Det var kärlek.

Andra gången flög jag från Luxemburg. Spänd av nervositet över att få återse min familj efter vad som kändes som en hel evighet fast bara var tre månader satt jag där i min stol fastspänd och svettades. Jag gillar inte att flyga. Det känns inte okej och jag blir skärrad av varje förhastad rörelse från flygvärdinnerna. Nu störtar vi, tänker jag. Så fick iallafall under flygturen platsen vid en kille, som jag, blev kär i vid första ögonkastet. Vi pratade under hela tiden och helt naturligt lutade vi efter en stund våra kroppar emot varandra. Så satt vi där och snuddade vid varandra och i tid och rum och på hemvägen vara det vara han och jag, i flygplanet. Det var kärlek.

Ingen av dem har jag återsett men jag är övertygad att det var kärlek vid första ögonkastet för dem också.

Så måste det ha varit.

MINA MODIGA UNGDOMAR

De modigaste människorna jag känner är ungdomar i 15-årsåldern. De kryllar av dem på jobbet. Nu har vi tydligen gått in i kärlekens tid för varenda ungdom jag ser har en flick/pojkvän. Så står de då där, mitt upp och ner och kramas, fnissar och pussas.

Jag beundrar dem. När jag var 15 (läs närmare 18) och hade pojkvän liksom vägrade jag att hålla hans hand offentligt. Det kändes bara knäppt att gå på stan med hans hand i min, som att jag var ägd liksom. Jag kom på mig själv med att tro att a l l a stirrade på oss. Vart jag än vände min blick såg jag folk stirra obehjälpligt på vårt tafatta försök att visa vår kärlek öppet. Jag låtsades behöva klia mig i håret och lösgjorde mig från min pojkväns hand. Det gick en stund sen var han där och trevade igen och innan jag visste ordet av hade hans hand ett stadigt grepp om min. Jag drabbades av panik. Till sist blev situationen så ohållbar att jag var tvungen att erkänna min största skräck för min kille. Han förstod mig då men efter några månader tog förhållandet slut, om det var för att jag inte ville hålla handen förblir osagt.

Så när jag på stan ser dessa unga killar och tjejer greppa om varandra som om det vore på liv och död blir jag förundrad.

Den kille som får mig att gå hand i hand på stan utan att bli svimfärdig, han släpper jag aldrig..

EN I GÄNGET

Pappa tog med mig på jaktkväll hos Lantmännen i måndags. Bland diverse kikarsikten och ammuniton och uppstoppade vildsvin strosade jag runt och provade den ena finare jaktmössan efter den andra.

Däribland svettiga, grönklädda och överviktiga gubbar kände jag en samhörighet jag inte känt på väldigt länge. Jag frågade om storlek i jaktvantarna och beundrade den senaste komradion.

Jag var en i gänget.

Jag var hemma.

MED RÄTT ATT RÖSTA

Idag är en stor dag. Jag har duschat och fixat till mig. Talet är färdigskrivet. Röstkortet nedpackat. Nu ska jag bara ut genom dörren.

Men..

Jag hittar liksom inte min vallokal.

TILL DE ENSAMMA

Tjejmiddag slut.

Upp på cykeln.

02.16

Tjejer med män och barn.

Alla utom jag.

25 min hem.

In med lurarna.

På med radio.

Trampa.

"och det verkar som.."

Trampa snabbare.

"kärleken är till för några få"

Kallt.

".. aldrig hittar någon att dela sin kärlek och sorg med.."

Du skämtar.

"som inte kommer hem till någon som frågar hur du mår"

Kyss min platta röv.

Mauro Scocco.

Byter kanal.

"pa pa pa, POKERFEJS"

Ett.

Pokerfejs.

Blunda.

Och.

Cykla.

Och.

Be.

JAG SKA FLYTTA

Jag har lite svårt för att bestämma mig. Lite svårt för att knyta alla trådar samman. Obeslutsam inför framtiden. Vad ska jag ta mig för. Vart ska vindarna bära mig och vart ska jag få ro.

Idag vill jag flytta till Jamaica. Det går, det har jag läst. Imorgon vill jag bli politiker. Igår ville jag bli Kung Fu mästare. Är det möjligt att vara lokalpolitiker på Jamaica med svart bälte. Är det en möjlighet att jag aldrig kommer veta vad jag vill.

Borde jag bara inte köpa en tv-möbel och sätta upp tavlor på väggarna och tänka att mitt hem är min borg. Mitt hem, min borg.

Mamma säger att jag inte behöver vara orolig. Att allt faller på plats, tids nog. Hur länge behöver jag inte inte vara orolig. Handlar det om något år. Ett par. Fem.

Sen tänker jag som mamma. Det kanske inte är så farligt att inte inte veta. Jag kanske inte borde vilja veta. Min bästa tid kanske är precis just nu. Framför Göran Persson på TV och med en snus under läppen. Det kanske inte blir bättre än just såhär. Är det så farlligt.

Men för att vara på den säkra sidan, flyttar jag nog ändå.

Jag menar i mitt huvud sitter jag redan på en sandstrand under en palm till solnedgången och skriver memoarer.

Sen när jag gjort det måste jag verkligen köpa mig en hallmatta.

NÄR BLEV JAG GAMMAL

När hände detta.

Jag har följt min 16-åriga tjej till sin kompis. Ikväll ska de på insparksfest i staden och efter ett antal förmaningar lät jag henne gå ut för kvällen. Ut i ett mörker, i en värld fylld av ondska och hat.

Jag sitter och har ont i magen och önskar klockan blir 02.00 så jag får cykla och hämta hem henne.

När hände detta.

Att jag blev gammal.

EN ANDLIG KRAFT

Jag återupptog aldrig kontakten och studierna med Jehovas efter semesteruppehållet. Det har med att göra att jag bytt andlig vägledare. Han som numera vägleder mig genom livet är min dator. Den tillgodoser alla mina behov. Jag har en högre makt i mitt hem som varje dag ställer spirituella och ledande frågor tíll mig. Frågor som gör att jag andas djupsinnighet.

"Vill du stänga av?" "Vill du starta om?"

Han kommer med uppmaningar. Uppmaningar till förändring.

"Ladda! Uppdatera! Vila! Hjälp och Support! Växla användare!"

Till vår Herre lärt sig vara lite mer konkret och tydlig som min nya vän är jag rädd att han och jag kommer förbli främlingar för varandra.

Det är tid för ReBoot.

MIN 16-ÅRIGA SAMBO

Min 16-åriga sambo är återigen här för att sova över. Efter att inte setts på över en vecka var det ett kärt återseende när hon klev innanför dörren. Jag börjar med att ställa tusen frågor såklart.

- Hej, hur går det med allt, skolan, dansen och killlen? Är ni ihop eller?

- Allt går bra. Vi är tillsammans. Han sov hos mig förra veckan. Mamma och pappa gillade honom.

Tjejen tar en paus och fortsätter.

- Jag är riktigt lycklig.

- Hur går det för dig med han du träffade? fortsätter hon.

- Det gick åt helvete. Han har inte hört av sig.

- Vilket idiot.

Och jag börjar fundera, om man kan tro på kärlek, hitta pojkvän, vara lycklig och samtidigt så klok när man är 16 år då borde det finnas hopp för mig.

Hoppas hon ätit klart snart så hon kan fortsätta överväldiga mig.

KONSTEN ATT INTE TÄNKA ALLS

Jag sitter och tänker på att inte tänka. "Tänk inte så mycket" säger dem och jag försöker. Så fort en tanke dyker upp tänker jag att "så får jag inte tänka". Och så går det en stund och jag kommer på mig själv med att stirra ut genom fönstret. Det var ju dumt, tänker jag. Att stirra ut genom fönstret. Att stirra ut genom fönstret är det värsta du kan göra för att inte slippa tänka. Särskilt när du bor på högsta våningen och ser genom fönstret världens finaste solnedgång. Inte ut genom fönstret, inte ut genom fönstret så vänder jag blicken mot den bruna väggen istället. Kanske är det bättre att bara stirra. Så jag stirrar, in i väggen och när jag gjort det ett tag blir jag yr i huvudet och måste lägga mig ner för att se upp i taket. I taket lyser inga stjärnor och då måste jag vända mig om och lägga mig på mage med ansikten vänt mot kudden. Inte tänka. Inte tänka. Sen somnar jag i ren utmattning. Tänk att det kunde vara så ansträngande att inte tänka alls.

I SKOG OCH MARK

När jag är ute och springer bryr jag mig inte om att lyfta på huvudet eller bryr mig, jag har ingen ork till att göra det. All kraft går till att släpa den ena foten framför den andra. Så mycket riktigt idag när jag var ute och sprang och ögonen gick i kors stirrade jag förtvivlat ner i marken. Detta tills jag i ett krök skymtar lite människor som står och hänger. För att styra undan tvingas jag höja blicken och vad får jag skåda om inte två snoppar. Där står två karlar och pissar in sitt revir mitt i mitt synfält och jag blir så förvånad att jag liksom klistrar blicken vid deras lemmar. När jag sedan passerat kommer chocken över mig och jag koncentrerar mig förtvivlat på att fortsätta springa fast att det jag precis fått åskåda cirkulerar likt ett fiskstimm i min lilla hjärna. Jag har inget emot att se lite snoppar då och då, men gärna på en mer anständig plats än ute i skog och mark.

LISTAN

Nummer 8 på 101 saker att göra innan jag dör; gå ur facebook.

Check.

Nummer 24 på 101 saker att göra innan jag dör; slå någon på käften.

Återstår men bör kunna infrias inom kort.

BORTAMATCH

Till gröten idag på morgonen insåg jag att mjölken var kvar på jobbet. Det var bara till att hoppa på cykeln och ta mig till jobbet för att hämta den. På tillbakavägen cyklar jag emot en man i 40 årsåldern. Hans vita skjorta är uppknäppt en aning för långt och med de svarta finskorna skiljer han sig från de hurtiga flickorna i nike kepsar som passerar honom i ett betydligt högre tempo än vad han själv tar sig fram i. Jag förstår att han haft bortamatch och att detta inte är en vanlig lördagspromenad. När jag är uppe jämnsides med mannen höjer jag handen för att göra en High Five och säger; bra jobbat! samtidigt som jag blinkar med ena ögat.

Nej, det gjorde jag inte utan nöjde mig med att skratta förtjust hela vägen hem.

LIVET PÅ DASS

Igår satt jag på dass och funderade på vad jag hört på jobbet av kund; livet är som en toarulle, ju mindre det är kvar desto fortare snurrar den. Jag var klar på toan och drog av den sista biten toapapper på rullen. Mitt liv ska inte sluta såhär. Jag bytte snabbt rulle, till en full härlig sådan och började finslipa på min lista, 101 saker jag ska göra innan jag dör.

MIN RÖSTRÄTT

Mamma säger att när man går och röstar på valdagen så står de olika partierna utanför med vallappar åt en innan man går in. Jag kommer inte ihåg hur det såg ut där jag röstade för fyra år sedan, faktum är att mitt minne bara sträcker sig ett par år tillbaka i tiden.

Om nu mamma skulle ha rätt har jag planerat lite för valdagen den 19 september. Eftersom man bara röstar vart fjärde år vill jag göra detta till något storslaget. Lilla jag får vara med och bestämma detta trots att jag knappt kan få mamma att göra som jag säger. Nu ska jag bli lyssnad till. Min röst har betydelse. Därför kommer jag inte nöja mig med att bara stoppa lappen i lådan. Jag vill berätta om vad jag tror på och dagen till är ska jag klä mig i rött (eller blått) och till min entré ska låten "We are the champions" av Queen spelas.

Jag ska rösta, den 19 september.

Sen ska jag dricka champange.

FÖRSTA DAGEN PÅ RESTEN AV MITT LIV

Jag har bestämt mig. Idag var första dagen på resten av mitt liv. Jag menar det. Inga läppar ska hänga, inga sura trynen ska finnas och inga djupa suckar ska höras. Jag lovar att inte reta mig på ovidkommande saker som att mobilbatteriet är urladdat efter bara några timmar, att det alltid blåser, att grannarna för oväsen eller att pappa glömt köpa chokladen jag bad han om. Helt oviktiga saker i mitt nya lyckliga liv med mitt nya positiva jag. Jag ska inte för en enda sekund deppa ihop och känna att livet suger och jag med det. Jag ska vara glad, glad, glad.

Och om inte detta vore nog ska jag inleda varje dag framför spegeln och sjunga: sudda, sudda bort din sura min!

Nu ska jag gå och lägga mig.

Denna jävla förkylning vill verkligen inte ge med sig.

Munnen den ska skratta å va gla.

DET MAN FÖRTJÄNAR

Får man alltid det man förtjänar. Jag menar verkligen, får man det man förtjänar.

Isåfall vill jag veta vad man grundar detta ordspråk på. Kriterier för att bli framgångsrik musiker tillexempel är det att vara vänlig mot sin farmor och tvingas lyssna på Abbas Greatest Hits om och om igen. Eller för att få friska barn att vara fadder till ett barn i Afrika. För att träffa någon att gifta sig med? Ja, vad är egentligen kriteriet för detta?

Jag vill veta vad jag gjort som förtjänar att sitta och äta fiskpinnar en torsdagkväll till ljudet av Idol i bakgrundet och skenet av två värmeljus, ensam. Och då är jag ändå inte sjuk i cancer eller förlorat hörslen eller precis blivit uppsagd från jobbet. Tänk om också dessa människor tror att man får de man förtjänar.

Jag lovar att inte ta upp frågan igen förräns jag är 35 men vill det sig så att jag då fortfarande är singel vill det till att någon har svar på denna fråga.

KÄRLEK

Nya moderaternas tv-reklam; kärlek på jobbet, en anledning till att fler ska ha jobb.

Slutsats; jag borde byta jobb.

HANDLINGSKRAFTIG

Jag är emellan varven en väldigt handlingskraftig själ. Imorgon är jag på god väg att uppfylla ett av mina nyårslöften. Det är inte att rädda hela världen men lilla jag ska hjälpa en liten del så gott jag kan.

Nu håller jag tummarna för att mitt handlingskraftiga jag skickar mig till Thailand i tre månader nästa år.

TJEJKOMPISAR

Jag tänker kompisar, tjejer i synnerhet. Är det inte fantastiskt hur vi riktiga vänner har förmågan att hålla varandra bakom ryggen, har en betryggande hand på varandras axlar och alltid uppmuntrande och tröstande ord att säga varandra. Det finns alltid tusen vackra saker att säga om varandras hår och alltid är vi enligt varandra sanna vänner. Och när killen inte ringer, då är han inte bara inte intresserad, nej då menar vi till varandra att han är rädd, tappat sin telefon, väntar på att du ska höra av dig eller kanske ligger på sjukhus. Han är kanske död.

Jag undrar om det inte ibland hade varit skönare att ha någon som sa; fuck him, han vill inte träffa dig, ryck upp dig och gå vidare i livet.

Fast tills vidare kan vi bara hoppas på att han dött.

SVAREN KOMMER TILL DIG

Och så fortsatte jag att läsa ur boken.

"Varför är du singel? Varför har du ingen kärlek i livet?" Och nu, i Rom, kom svaret: för att du inte tror på den"

Nu åker jag till Rom och söker meningen med livet.

Hej svejs.

IMORGON ÄR ALLT SOM VANLIGT IGEN

Min lediga dag och Gud testar mig och min inre styrka.

Har drabbats av min i raden tredje förkylning på fyra veckor och min fridag ägnar jag åt att ömsom falla i gråt och ömsom be till min Herre. Till att testa mig ordentligt har också antennen till tvn lagt av och DVD vägrar att fungera. Mobilen är tyst som i graven och jag funderar på att slänga ut fanskapet genom fönstret.

Jag har gett mig en dag att känna mig totalt övergiven och förlorad.

Imorgon borde allt vara som vanligt igen.

Och det är nästan värre än en vanlig förkylning.

JAG ÄR EN STJÄRNA

Jag är ingen naturbegåvning. Inte i något avseende.

Tro mig, jag har försökt lista ut något som jag skulle vara lite extra bra i. Ha ett naturligt fall för. Jag har inte hittat något. Inte en ynka liten begåvning.

Laga mat är jag sämst på. Jag glömmer ska potatisen när jag ska göra potatismos. Sjunga inte heller, Gud förbjude och ingen idrott i världen skulle få mig till världsmästare.

Så kom jag faktiskt på en sak som jag är rätt grym på.

Duscha.

Duscha i varmvatten.

Jag ser det lite som en sport i att höja temperaturen så långt det går. I helgen kom jag upp i 44 grader. Jag skållade mig visserligen rätt duktigt i hårbottnen men sånt får man ta, som den äkte stjärna man är.

PÅ KALHYGGET

Till frukosten igår med pappa berättade han om veckan som gått. För en pensionär kan en vecka kännas som en hel evighet så vi hade mycket att prata om.

Han berättade om den pågående bockjakten, som den sanne jägaren han är. På det årliga jaktmötet bara dagarna innan hade man hängt ut de skyttar som gjort felskjutningar under föregående jaktsäsong. "De skjuter på vad som" säger pappa.

Samma dag tog jag mig en löparrunda i skogen för att mitt ute på ett kalhygge höra flera skott avlossas. Jag drar mig till minnes vad pappa sagt.

De skjuter på vad som.

Jag hör orden upprepa sig i huvudet. På vad som. De skjuter.

Och jag lovar mig själv att överlever jag årets bockjakt ska jag aldrig falla för en bock igen. Jag förtjänar bättre.

FRANSK STOLTHET

Jag läser "Resehandbok för singlar" av Liz Tuccillo. Jag har fastnat. Vid sida 76. Jag har inte möjlighet att bläddra ett enda ynkligt litet blad framåt. Varför. Därför de sidorna dessförinnan pratades om fransyskor och deras stolthet. Jag vet inte om boken är skriven på grundläggande, statistisk fakta men konstaterandet att fransyskor är minst patetiska i Europa fångar mitt intresse. De sägs att fransyskor inte går på dejt, de "tar en drink". Deras stolthet tillåter inte dem att kräla i stoftet. De låter inte en kille drabba dem. Hör inte killen av sig accepterar de detta genom att inte se det som något att acceptera. De rycker på axlarna.

Jag övar mig att rycka på axlarna och önskar min mor varit fransyska.

Då hade jag haft lite stolthet i kroppen.

ENSAM I TVÄTTSTUGAN

Eftersom jag för en tid sedan tyckte att det var en bra idé att leka tjatmoster och därmed också göra mig ovän med samtliga grannar i fastigheten får jag numera smyga mig upp och nerför trapporna till min lägenhet.

De hatar mig. Mina grannar. För någon dag sedan stod jag ändå kvar i säkert tre minuter för att få möjligheten att hålla upp dörren åt någon av dem. Det kom en granne också, men han liksom lite nonchalant bara drog på mungiperna och nickade lätt med huvudet. Han hatar mig. Han också.

Och ikväll påväg ner till tvättstugan dog belysningen och jag tvingades gå i det svartaste mörker. Jag var helt övertygad om att de skulle stå där och i rätt ögonblick förgöra mig.

Jag tvingades stanna upp i trappen och dra mig till minnes någon typ av karatespark.

Det slutade med att jag stretchade.

DET ÄR SANT

Detta är ett totalt humorbefriat ínlägg.

Jag är nu officiellt den mest patetiska singeln på två ben. Alla utom ben och sällskap ställer jag faktiskt under mig men de är också de enda undantagen.

Jag lyckas bara inte. Tidigare kändes det inte helt okej men uthärdigt att misslyckas i princip med alla försök att roffa åt mig en kille. Det kändes uthärdigt för då kände jag en till som var lika misslyckad som mig.

Då var vi två, tills denne ikväll erkänt sig med pojkvän och jag är officellt nu helt ensam. Totalt övergiven. Överlevnadsinstinkten viskar i mitt öra; fly, fly! Och så säger jag att jag ska flytta, garanterat. Inte för att jag inte är glad för min vän, men jag kan nog glädjas mer under en palm på en öde ö.

Jag tänker vilken ö i världen är tillräckligt patetisk för mig.

Island.
Góða nótt.
(Godnatt på isländska)