DET ÄR KÄRLEK
Jag har visst känt kärlek vid första ögonkastet. Två gånger.
Första gången när jag körde halkan. Då fanns han med. Den där pojken, från den där lilla byn, som jag aldrig tidigare sett. Han blev jag kär i. Nåja, kanske inte vid första ögonkastet. Jag fick faktiskt koncentrera mig djupt på körningen då jag glömt mina glasögon hemma och utan dem är jag egentligen, kan man säga, blind. Sådär satt jag som förare i en bil till breddan fylld av passagerar. Fem var vi. Läskigt såhär i efterhand, nu när jag vet exakt hur bra jag kan se, hur dåligt jag såg då. Kär blev jag iallafall, i killen jag aldrig sett och aldrig fick se igen. Trevligt hade vi och i tid och rum och på tillbakavägen var det bara han och jag, i baksätet med varandra. Det var kärlek.
Andra gången flög jag från Luxemburg. Spänd av nervositet över att få återse min familj efter vad som kändes som en hel evighet fast bara var tre månader satt jag där i min stol fastspänd och svettades. Jag gillar inte att flyga. Det känns inte okej och jag blir skärrad av varje förhastad rörelse från flygvärdinnerna. Nu störtar vi, tänker jag. Så fick iallafall under flygturen platsen vid en kille, som jag, blev kär i vid första ögonkastet. Vi pratade under hela tiden och helt naturligt lutade vi efter en stund våra kroppar emot varandra. Så satt vi där och snuddade vid varandra och i tid och rum och på hemvägen vara det vara han och jag, i flygplanet. Det var kärlek.
Ingen av dem har jag återsett men jag är övertygad att det var kärlek vid första ögonkastet för dem också.
Så måste det ha varit.