aliciabotilda

En återkommande scen i kärleksfilmer är ett möte mellan två människor, ett första ögonkast, en förälskelse. Det mötet och sen ett farväl sakta gående åt varsitt håll för att sen efter en stund vända sig om och se efter den andre.

Jag har tänkt mycket på denna scen. Detta möte. Tänkt på det och drömt om det. Efter en tid bestämde jag mig för att söka upp ett sådant möte. Se mig omkring, möta en annan människas blick, fortsätta förbi och sen vända mig om i dramatisk takt för att sen blicka efter kärleken igen. Finna den och leva för evigt.

Så. Nu har det förefallit sig så att jag inte har haft några som helst problem med att finna ögonblicket, en blick på stan av någon oförglömlig främling. Det händer hela tiden när jag söker. Problemet infinner sig när jag promenerat förbi och sedan vänder mig om för att se han i sin tur göra likadant och möta min blick för att sen springa till varandra med öppna armar.

Det händer liksom aldrig.

Och så står jag där mitt på stan på mina tår för att speja efter min främling som nu är spårlöst borta.

Varför är det aldrig som på film?