ÄR DET SÅ?
Jag blir inte alls irriterad när jag hamnat i den långsamma kön i matbutiken. När jag inser att grannarna glömt stänga éntredörren gör jag det åt dem. Påväg till jobbet hoppas jag att det ska snöa. Nu har också min andra barndomskompis fått sitt första barn och jag gråter av lycka. När killen jag dejtat inte heller hört av sig efter vecka fyra rycker jag bara på axlarna och tänker att "det gör inget, han soffa passade ändå inte i mitt vardagsrum". Jag kryper ner i en renbäddad säng med en god bok. Påväg hem från krogen i lördag tio i två gick jag och sjöng för mig själv. Tar tacksamt emot en tillrättavisning.
Sen stannar jag upp.
Är det möjligen så att jag kommit att bli en L I V S N J U T A R E?
Det vore ju förfärligt!