aliciabotilda

Hej alla nyblivna föräldrar,

(Detta inlägg till minne av en dag då jag träffade på tidernas två största jubelidioter)

Så grattis till dig. Mamma, i all sin glans. Med ömma bröstvårtor och tårar som brinner när du i den sannaste förälskelse tittar på ditt barn. Grattis du stolte fader. Din bragd att sätta ett barn till livet har överglänser alla tidigare ölhävar tävlingar. När du lägger det lilla knutet på ditt bara bröst har du aldrig känt dig mer levande.

Det är förtrollning.

Så växer då ditt ädlaste upp. Du famlar i mörker och ovisshet. Hur gör jag det bästa jag kan för mitt barn.

Jag har förslagsvis några regler kring hur du INTE ska göra.

- Slå inte ditt barn. För det första är det olagligt. För det andra, olagligt. Ställ dig frågan om något förankrat med godhet har blivit förbjudet, någonsin.
- Drick inte framför ditt barn. Du kan dricka måttligt säger du och efter två glas vin piper du värre än fågeln i Kalle Ankas jul.
- Ställ krav och börja i tid. Det blir jävligt snopet när ungen blir 12 och man då på riktigt ska börja dela ansvar för husnycklar och matematikprov när han dessförinnan knappt torkat sig i arslet själv.
- Trygghet. Barn utan trygghetsförankring är samma barn som har klippkort hos psykolog.

Sen till det viktigaste. Det som mina två herrar idag inte hade uppfostrats till att bli. Ödmjuka. Lär ditt barn att r e s p e k t e r a andra. Inte se det som en bedrift att sätta sig på andra som man i samma sekund hånler. Se det som allra viktigast att lära ditt barn att vara vänlig och hysa respekt för människor. För missar du denna detalj har du tyvärr förlorat ditt barn till att bli en skitstövel.

Jag kan skaka av mig mina skitstövlar i dag men de stackarna lever med sig själva hela tiden.

Och det måste väl ändå vara det sorgligaste man som förälder kan uppleva. Att man gjort sitt barn till en ensam jävel.

(inget mer bloggande för mig nu. Jag har viktigare saker för mig)

Jag har blivit mörkrädd sen vi flyttat till hus och känner mig inte tillfreds med att ibland behöva sova själv.

Då har jag ändå två monsterhundar och superlarm. Trots detta är jag orolig.

Detta har resulterat i att jag söker efter spår i snön som vanlig morgonritual. Tittar hur spåren vandrat längs fönster och dörrar.

Idag hittade jag vad jag tyckte ovanligt stora sådana. En riktigt tjuv tänkte jag.

Så satte jag ner min fot för att uppskatta storlek.

Den var ingen annans än mina egna. Vet inte om jag blev mest besviken över storleken på mina fötter eller det faktum att det inte var precis så spännande jag hoppats på.

Han hämtar måttband. Vi ska måtta köksö. Jag vill helst prata om ond bråd död. Om livet. Sätta mig in i blodcancer. Gråta över förlorade tider. Tänka om och men. Prata djupgående, vända och vrida men vi hinner inte. För vi ska bygga köksö. Jag tänker så jävla skönt att leva ihop med någon som inte vill prata en jävla massa. Utan bara leva.

Har lagat mat på egen hand. Skjut mig så tråkigt.

Vi skulle laga mat. Vi. Jag hjälper sällan till vad gäller matlagning. Faktum är att under våra två år har jag lagat middagsmat vid fem tillfällen. Varpå vid det ena av dessa vem tog han över för kyckling vägrade bli genomstekt. Fel på spisen. Naturligtvis.

Ikväll skulle jag faktiskt hjälpa till. Jag skulle bossa över grönsakerna. Ska bara plocka ur diskmaskinen först. Sen kom jag på förstås det där samtalet jag skjutit på.

- Älskling, ska bara ringa H en snabbis. Hon ringde igår och jag hann inte svara.

28 minuter senare.

- Nu kommer jag! Vad var det med grönsakerna?
- Du kan plocka fram dricka. Maten är klar.

Och så gjorde jag det IGEN.

Sitter på bussen och lyssnar på en tjej i 14-årsåldern som hela tiden utmanas av sin jämnåriga kompis. Han kan allt. Hon ingenting. Hon låtsas. Hon säger hela tiden "aaaaaamen, ja vet inteee" Det är inget utmanande i själva diskussionen. Rätt banala saker som sägs men flickan envisas med "jaaaaaa vet inte".

Det är lustigt tänker jag att när man är 14 är det coolt att låtsas att inte fatta något. Sen när man är 27 år låtsas man fatta allt fast man egentligen inte har en aning. "Ja just det!" "Ja, men det kommer jag ihåg" "Jo, jo det vet jag"

Det är svårt att hålla sambokilona borta när man har en fantastisk man som motarbetar en hela tiden.

Han lagar fantastiskt god mat vilket är ett problem. Han uppmanar en att sova länge. När jag föreslår löptur åker vi istället till affären och "unnar oss något gott" på en tisdag. Vi har så mycket "kvalitetstid" att lite till av den varan blir vi två folkskygga, överviktiga myspotatisar.

Och ju mer jag tjatar desto mindre gör vi. Så är vi ju som han säger "naturligt smala". Jag undrar hur naturligt jag kommer reagerar med ett +3kg på vågen.

Jättenaturligt.

Är det konstigt att vi blir fetare när vi istället för att ta en promenad på tio minuter istället tar bussen. Resetid och väntetid tar sammanlagt lika långt tid som det hade tagit med en rask promenad.

På tal om det.

Jag måste börja cykla igen.

Nu ska jag berätta om en incident före jul när jag stötte på den mest oattraktiva typen av de alla.

Skulle ta tåget. Tåget var i sin tur inställt och ersatt med buss. Inte jättekonstigt. Vinter och snö. Lite trist blev det förstås och en viss oro över att inte hinna med min anslutningsbuss. Så är livet, tänkte jag. Det löser sig alltid.

På bussen kliver det på en kvinna. En stor kvinna. Kraftig. Hon har också mycket packning. Hon trycker sig in i ett säte mitt emot mig. Framför henne har hon en ung tjej. Hon knackar den unga tjejen på axeln och säger högt för att alla ska höra "hallå, vill du fälla sätet bakåt? För om du vill det måste jag byta plats. Då får inte jag plats" Ingen fara, svarar den yngre kvinnan. Sitt du kvar. Varpå den andra upprepar sig igen. Hon får inte PLATS då. Sen fortsätter den kraftiga kvinnan "SJ alltså. På sommaren är det regn. På hösten halkiga löv. Vintern snö. Att de aldrig lär sig" Så fortsätter hon upprepa det där och tittar sig omkring för ett gensvar. Till sist får hon någon att nicka instämmande.

Resan tog tid och under hela tiden hörde jag henne sucka. Ja, jag missade min anslutningsbuss men mycket riktigt ordnade det sig när en vänlig själ erbjöd sig att köra mig/oss som missat bussen.

Jag var bara glad över att få kliva av. Att det var en stor kvinna hör inte hit. Jag var rätt tunn när jag betedde mig som henne. När jag var sådär fruktansvärt oattraktiv. Aldrig igen.

Precis innan livet tog den här förträffliga vändningen så dagdrömde jag ofta.

Det var specifikt en dröm som jag tänker mycket på. Jag tänkte att jag skulle sälja av allt jag ägde. Vilket hade gått fort då jag bodde i hyresrätt och det dyraste i mitt hem var en soffa från Ikea. Jag skulle få ihop till en liten reskassa, sen skulle jag säga upp mig från jobbet och säga adjö till familj och vänner.

Resan skulle gå till Thailand. Där skulle jag hyra en liten bungalow på stranden bortom all turism. I en bortglömd by. Där skulle jag finna mig själv. Finna ett inre lugn.

Sen skenade det där en aning och som alltid i mina drömmar skulle det här vara början på ett härligt kändisskap. "Kvinna som vägrade låta sig besegras" "Hon fann meningen med livet i Thailand" Jag skulle få miljoner likes på Facebook. Locka världsartister att följa min väg.

Och detta skulle blir startskottet för världsfred.

(Det hela slutade med ett kändisskap i visserligen en liten by men i en något större bungalow. Världsfreden har blivit husfriden. Visst kan drömmar slå in)

Ett av mina nyårslöften är att endast dricka en kopp kaffe om dagen istället för de tidigare fem.

Inga problem, tänker jag.

Se då vilken stor kopp jag hittade.

Det är en segerkänsla när man efter alla dessa år och försök av att få en man att inse att jag är högvinsten till sist lyckas.

Grattis till mig själv.

En återkommande dröm jag har är att min man är otrogen. Det händer inte lika ofta som förr att jag drömmer detta men det återkommer.

Ofta blir jag på dåligt humör när jag vaknar och ibland känns det inte mer än rätt att ställa honom till svars. Han förstår förstås ingenting vad jag pratar om. Själv är han blank, minns aldrig sina drömmar.

Iallafall vill jag ha ett slut på det här så jag googlade drömtydning och fick det här svaret på vad otrohets drömmen betyder.

"Utgå i första hand från dig själv...
När vi tolkar drömmar, så utgår vi alltid ifrån att det som finns och syns i drömmen är olika aspekter av drömmaren själv. Frågan är alltså om du är "otrogen" mot dig själv? T.ex. gör saker som du egentligen inte vill göra? Eller vill lämna en situation men inte har modet att göra det? Det är såna frågor som är bra att ställa sig när man drömmer om att någon är otrogen i drömmarna."

Jaha, så nu måste jag göra slut. KUL.

Jag saknar bloggandet. Mest saknar jag att sätta ord på hur jag känner. Numera får jag sällan prata till punkt och alla åsikter måste delas på ett väldigt korrekt sätt. Artikulerar jag inte tillräckligt utan liksom mumlar fram orden får jag skäll för min otydlighet. Pratar jag för snabbt och osammanhängande får jag skäll för det. Det är liksom ett evigt missförstånd det där med att vara sambos. Och att vara förlovade. Och att snart vara husägare.

Välkommen till Återvändsgränd. Se aldrig tillbaka. Bara blunda och kör.

När jag fortfarande var oskuld sa alla som redan "gjort det" till mig om vilken speciell känsla som skulle infinna sig, de beskrev in i minsta detalj om hur det skulle kännas. Och jag begrep absolut ingenting. Tänkte att det kanske är som att lära sig cykla. Att när man väl greppat grejen skulle man fångas med i ögonblicket och förvara det för alltid. Själva akten när jag förlorade min oskuld var allt annat än minnesvärt. Jag kommer knappt ihåg vart eller med vem. Jo, förresten, vem minns jag med. För jag var tillräckligt gammal när jag förlorade min oskuld för att komma ihåg att lägga saker på minnet. Men inte var det något att hurra för själva det där. Till min förvåning var själva tiden efteråt mer fantastisk. Nästa dag flög jag fram i skolkorridoren och tog mig hela tiden på nästippen. Någon sa en gång till mig att man kunde känna en inåtböjning på nästippen efter det att man haft sex första gången och mycket riktigit, visst kändes den annorlunda. JAG HADE FAN HAFT SEX, och jag ville att hela världen skulle veta. Så efter mycket noggrant övervägande berättade jag för en av mina bästa vänner sen såg jag till att ryktet spred sig med ljusets hasighet. Jag hade legat och var inte längre en oskuld för mig själv utan nu en skuld för någon annan. Det var en fantastisk känsla.

Jag tror att bli sambo är att förlora oskulden på nytt.