VAR DET GYMKILLEN?

Jag gör tappra försök att börja motionera emellanåt. Just nu är jag helt inne på att springa. Därför befann jag mig tidigare imorse ute i spåret och joggade lite lätt.

I mina skor för 1400 kr tog jag mig så sakta framåt. Vid slutet av etappen såg jag en yngre kille på håll som var väldigt lik gymkillen. Jag tog i för kung och fosterland, sträckte på ryggen och kutade sista biten likt en idiot.

Det kan varit min kille men hur skulle jag hinna se det..

JAG ÄR HELT UNDERBAR

I lördags natt köpte jag och mina underbara vapendragare pizza efter en hård kväll. Efter att konstaterat uppgivet att "jag aldrig komma hitta mannen i mitt liv" stötte jag faktiskt på ett gäng helylle grabbar på pizzerian. Efter en trevlig konversation med en av killarna tackade jag och vännerna för oss och gick hemåt. Jag tänkte inte mer på incidenten men när jag sen idag står och är hårt koncentrerad på att hänga jeans hör en kille säga "jag känner igen dig" förstår jag att det är samme man från i lördags.

- Neeeej, svarar jag.
- Jooooo, svarar han.
Jag känner min kinder skifta färg till rött vilket a l d r i g händer i vanliga fall.
- Jag såg dig i lördags, vi pratade.
Nu håller jag upp jeansen framför mitt tomatröda ansikte.
- Jag var inte dum va? frågar jag försiktigt eftersom jag har en tendens att vara lite allt för uppriktigt i vissa situationer.
- Du var helt underbar, svarar killen då.

Läs; JAG VAR HELT UNDERBAR.

Jag måste gå på krogen oftare för jag är helt UNDERBAR.

Jag är HELT underbar.

JAG är helt underbar.

Jag ÄR helt underbart.

Jag är HELT underbar.

Ja, ni fattar jag är underbar.

FÖR TVÅTUSENSEXHUNDRA

För 2600 kr hade jag kunnat äta 260 cheeseburgare.

För 2600 kr hade jag haft 216 pepparkaksburkar.

För 2600 kr hade jag kunnat köpa 16,35 tvåpack med Björn Borg strumpor.

För 2600 kr hade jag kunnat köpa mig en sportcykel.

För 2600 kr hade jag kunnat klippa mig och färga håret 2,5 gång.

Men nu väljer jag att se i ett helt år istället.

Jag är inte helt övertygad att svaret på lyckan sitter i linserna men om lyckan råkar springa förbi har jag nu möjlighet att se den iallafall.

MARCUS BIRRO

Birro kallade i förra veckans "Kvällsöppet med Ekdal" människor som besöker Ullared för "lobotomerade" och ansåg majoriteten vara "tjocka skånska tanter i smutsiga träningsoveraller". Tänk att jag inte finner detta uttalande lustigt över huvudtaget. Inte ens lite roande eller genialiskt. Bara väligt omänskligt och elakt. När jag satt där i soffan med tårar i ögonen och med förfäran såg på när Birro gång på gång utdelade örfilar till höger och vänster lovade jag mig själv att bli en bättre människa.

En person som inte pratar illa om någon, en som alltid ser gott i andra, som inte dömmer utan att känna till helheten. Jag ska eftersträva att alltid känna lycka för personer i min ogivning. Vara uppriktig istället för misstänksam, känna tacksamhet istället för skuld, inte ångra utan läras av mina misstag. Jag ska behandla som jag själv vill bli behandlad.

Det går inte jättedåligt men jag har en lång väg kvar att vandra.

Jag tror det heter; Leva och Lära.

LETAR VIDARE

Letar recept och hittar följande kategori "inälvsrätter".

Jag ligger hellre på spikmatta, naken, på mage, i ett år än äter inälver.

2009 KAN DRA ÅT HELVETE

..

ETT LIV EFTER DETTA

Jag hoppas verkligen Gud förberett något roligt efterliv för mig. För det jag har nu är inte mycket att hurra för. Dessutom kommer jag bli grymt besviken om tiden här på jorden är det enda som är utstakat för mig. Nej, jag vill dansa på rosa moln och stå dörrvakt vid Pärleporten. Jag hoppas inte vi som går och trampar här nere blir snuvade på någon hemlig föreställning däruppe.

Jag tänker att jag står mot vår Herre i döden.

- Hej kompis Herren.
- Hej, kul att ses.
- Tycker jag också. Väldigt långdraget där nere på jorden och jag är glad att äntligen få träffa dig och glad att du gav mig liv. Och tacksam för sabbatsdagen, och lösgodis som du skapat, och havet. Ja, du ska ha tack för din förträfflighet.
- Tack för dina ord och nu; vad kan jag göra för dig?
- Du har redan gjort tillräckligt Gud men när du ändå frågar; jag ska vidare.
- Vidare vart?
- Till himmelriket.
- Tyvärr har vi inget sådant.
- Typiskt, så jag kom till Helvetet ändå? Trodde jag skött mig väl.
- Inte Helvetet heller. Det slutar här.
- Vadå slutar?
- Det finns inget mer. Finito, kaputt, adjöken. The end.
- Slut?
- Slut.

Så snopet om det skulle vara så.

ETT NYTT HEM

Jag har hotat mig till ett nytt hem. Inte riktigt hotat men jag ringde församlingen som äger fastigheten. Samma församling som jag faktiskt besöker då och då och har en lång historia i. Jag ringde dem och med min allra heligaste röst förklarade min oro över gröna tapeter och ett hemsk sovrum. Inte ens Herre vår skapare hade velat leva i detta, tror jag att jag sa. Jag ska inte misströsta om vår Skapare säger nej till omtapetsering men om Han vill jag ska följa Hans väg vill jag att ni hjälper mig hitta inre ro och tapetserar om mina rum. Amen.

Det funkar och förhoppningsvis snart får jag nya tapeter i sovrum och hall. Tyvärr är det många som bett till Herren om inre ro nu innan jul så tapetseringsföretagen har mycket att stå i. Men det som väntar på något gott och jag kan vänta.

MINA ORD

"Det finns inga onda människor bara onda handlingar.

När vi börjar tro att människan i sig är en ond varelse har vi förlorat hoppet på mänskligheten."





Ett ordspråk som jag själv delvis kommit på och delvis snott men helheten blev ju bra iallafall. Man kan tro att jag har praktiserat hos Sokrates själv.

TYPISKT

Min fridag brukar alltid ligga på måndagar. Perfekt då jag har möjlighet att följa med pappa på företagsbowlingen och heja fram hans team. Dessvärre brukar han spela sisådär och ofta förlorar de sina matcher när jag är med. När jag inte är med vinner dem. Det kan man tycka är retfullt. Ännu mer retfullt är det när jag pratar med mamma och hon berättar att de idag när jag inte hade möjlighet att följa med och heja vann sin match. Ännu värre att en kille från OKG gjorde en 300 poäng serie, endast strike.

"Han gjorde en home run" berättar mamma.

"En vadå sa du?"

Det heter väl för sjutton inte home run i bowling morsan.

BÄTTRE FÖRR?

Idag kom en äldre dam in i butiken för att handla julklappar till sina två pojkar. Hon kändes väldigt bekant och jag säger detta till henne. Varpå hon svarar att hon känner igen mig också och var också inför jul förra året och köpte julklappar av mig. Så var det, tänker jag och känner mig glad över att hon återkommer.

När kläderna är betalda och jag står och slår in paket samtalar vi lite smått om livet i allmänhet och hennes gubbe som jag minns väldigt väl sen förra året. Han vågade sig in idag utan stod givakt utanför med en splitterny symaskin de precis inhandlat. "Inte för att jag syr så mycket men det kan vara bra att ha" säger kvinnan och ler.

Då måste jag fråga det jag så länge velat lägga på mina läppar.

- Var det bättre förr? frågar jag lite generat.

Kvinnan tittar mig i ögonen och ler.

- Nej! Det var det inte. Ja, kanske att det var lättare att få jobb men bättre, nej inte alls, svarar hon. 

Jag ler och känner mig lyckligare på länge. Det var inte bättre förr. Jag måste komma ihåg att ringa mamma och berätta detta när jag kommer hem.

VEM DÖMER VEM?

Idag berättade en vän att hon varit på middagstillställning i helgen. Sällskapet var till stor del en bunt gifta människor med barn.

Till följd av detta blev samtalsämnena begränsade till barn och äktenskap. Min vännina har sambo men trots detta stod hon alltså utanför sällskapet som barnlös och ogift.

När hon konstatera detta för de andra runt bordet får hon frågan om hur gammal hon är. Hon svarar i sin tur med sin ålder, 29 och får då automatiskt sympatier från alla håll och kanter. "Du har fortfarande tiden för dig" "Då är du ju inte så gammal" "Du ser så fräsch ut".

För gammal för vad tänker jag? Förstod man att min vän inte var mamma eftersom hon såg "så fräsch ut"? Tycker folk synd om henne för hon är ogift trots sin "höga" ålder? Är hon mindre lyckad för hon inte har barn? Mindre viktig? Inget värd?

Jag tänker tillbaka på den tjej som svarade mig när jag gratulerade henne till sitt förstfödde "det är ju ändå barn man eftersträvar". Eftersträva för mig är att leva på ett sätt som gör mig lycklig, göra det som känns rätt för en själv och känna mig hel och trygg och inte bara gå en väg för att den vägen gåtts i alla tider. Vilken väg du än väljer är du lika mycket värd. Det viktiga är att du är sann mot dig själv.

Jag eftersträvar mer.

JAG LAGAR MAT

Jag vet inte hur det kom sig men jag började göra hamburgare på nötkött tidigare idag.

Nötfärs blandad med en gul lök och lite grillkrydda på det. Vips ner i stekpannan.



Och så gott det blev sen!



Jag skulle dö för att vara ihop med mig.

MATKASSEHELVETET

Jag är en envis och tjurskallig jävel.

Och visst ska det straffa sig.

Efter en timme på Ica Maxi var jag redo att bege mig hemåt med två stora papperskassar och en plastpåse fylld med mitt nya liv. Sunda och för den delen dyra matvaror. Bra mådde jag iallafall, kosta vad det kosta vill.

Det är inte så långt hem, tyckte jag och stoppade munnen full med naturgodis. En kickstart och så började jag traska. Ganska så snart förstod jag att det skulle ta tid. Tjurskallig som jag är vägrade jag leta reda på busshållplatsen och vänta där en halvtimme.

Jag gick i tjugometers intervallet sen var jag tvungen att stanna. Efter en inte så lyckad genvägen gick ena botten ur papperspåsen sönder. Snabbt plockade jag över varorna i de andra två och fortsatte så gott jag kunde.

När jag väl tittar upp märker jag att jag är vilse. Lägligt nog hade jag inte heller mina glasögon och batteriet i mobilen var så gott som urladdat. Vem i övrigt skulle jag ringa? Tålamodet började tryta när då andra papperspåsens botten går ur. Detta händer inte!

Jag vet inte var jag är. Maten ligger på trottoaren och jag känner för att slänga mig på trottoaren och börja gråta. Då får jag se en herre över gatan som står och röker. Jag ursäktar mig och frågar om han möjligtvis inte har två platskassar. Det hade han och senare kommer han ut igen för att lotsa mig rätt.

Hem kom jag förstås och matkassarna de tre står i hallen orörda. Där får de stå. Någon gång då och då räcker jag långfingret mot dem och säger "så där gör man inte mot mig".

Vi är nog snart vänner igen.

KRUTKÄRRING

När folk går och dör i svininfluensa eller trillar ner i hisschakt och slår ihjäl sig lever mormor oberört vidare.

Kanske inte så oberört eftersom hon överlevt det mesta. Flera år med ett många kilos övervikt, två höftoperationer, cancer, uttorkning, förblödning och diverse elakartade bakteriehärdar. Hon klänger sig fast vid livet så hennes knogar vitna. Mormor är inte beredd att släppa taget.

Hur många gånger har inte mamma ringt och sagt "nu är det dags. Detta fixar hon inte".

Tidigare i veckan var det mormor som ringde mamma och sa,

- Hej, det är jag. Jag var nära att fara långt, långt bort men så blev det inte utan jag åker från sjukhuset imorgon och hem igen.

Hänförda står då läkare, sjukpersonal och vi anhöriga och fattar inte att hon ännu en gång lyckats lura döden.

Fantastiska mormor. Imorgon kommer jag. Sitt inte och dö i rullstolen innan dess bara. Det vore så typiskt.  

FATTIG MEN GLAD ÄNDÅ

Så var jag 2450kr fattigare.

Man kan säg att mitt sparkonto drabbats av finanskris.

DAGENS TIPS

Ta och palla lite äpplen på promenaden så har du mellanmål för dagen.

Billigt, gott och enkelt (om inte hund förekommer i närheten)

JAG KAN SE PÅ ONT

Varje morgon uttalar jag en lång harang när jag ska trycka in linserna i ögonen. Det är ingen trevlig ordföljd utan består mest av diverse svordomar och könsorgan.

På tredje försöket brukar jag dock lyckas och då är jag lite skamsen för mina fula ordval.

Men bara tills nästa morgon då allt upprepar sig igen.

Det kostar på att kunna se bra ut, som min optiker hade sagt.

MORMOR

Mormor ligger på sjukhus.

Jag vill inte att hon ska vara där.

Hon hör hemma hemma.

PAPPA

Grattis pappsen på Farsdag.

Jag kommer allid höra dig i dörröppning ropa "här kommer pappa". För evigt kommer ditt trallande och nynnande finnas i mig. Jag kommer sakna dig så mycket när du inte finns kvar. Ditt leende och handen som gnuggar skäggstubben medans du roat och lite generat tittar bort. Vad tänker du på när du tittar bort. Var är du någonstans när du drömmer. Älskade fåordiga pappa. Sällan skrattar jag så mycket som med dig. Aldrig upprepar jag mig så många gånger. Du, hörselskadade och underbara man.

Du måste finnas där när jag upplever livet.

Du måste.



JAG SOVER MED NALLE

Igår kände jag mig ensam och lite ledsen. Därav gjorde jag något som jag inte gjort på väldigt länge.

Jag plockade fram Hugo och Luden ur gaderoben. Två nallebjörna som jag i smyg söker tröst hos. När allt känns väldigt orättvist och tungt brukar Hugo och Luden få sova i min säng.

Detta är något som hängt med genom åren. När jag var liten var jag helt besatt av gosedjur. Det var ett himla pusslande då alla skulle få plats i sängen och gärna omsvepas i täcke eller diverse filtar för att inte frysa. Jag har fortfarande svårt för att låta exempelvis en kudde sova på golvet en hel natt. Allt måste finnas mig nära, nära.

Kanske skulle jag få köpa större säng den dag jag skaffar pojkvän.

Jag menar nu när Hugo och Luden äntligen hittat dit igen.

Man blir aldrig för stor för en teddybjörn.

DU KAN ÄLSKA

När du varit ensam en tid tänker du kanske att det är fel på dig.

Är jag för tjock?

Är jag ful?

Är jag bara "en kompis"?

Är jag inte rolig?

Är jag inte älskvärd?

Är jag självisk?

Är jag elak?

Är jag tråkig?

Alla dessa frågor du ställer dig är att vara osann mot sig själv.

Visst är du värd att älskas.

Med säkerhet kan du älska.

Du vet bara inte hur.

Du vet inte när.

Det enda du vet är - att.

Det kräver mod.

Och tillit till att du också hittar kärleken.

För det gör du, det kan bara ta jävligt lång tid.

Tydligen.

23 NOVEMBER 2005

Läser min gamla blogg och hittar följande inlägg från min tid i Luxemburg. Fyra år sedan och vart tog tiden vägen? Av inlägget att dömma hade jag stora svårigheter att tackla hemlängtan.

Här är ingen lycklig

Skrivet:  23 november kl. 14:22
Satt och tittade på busschauffören idag på väg hem från stan. Han påminde om min lärarae i kursen turism och resor på gymnasiet. Då menar jag påminde en hel del!! Och så körde han buss (inte heltid) precis som min gymnasielärare. Han var stor med rakat huvud. Jag bedömde han först som skandinav, sen finländare eller svensk men ångrade mig sedan och bestämde mig för amerikan. När faktumet var ett faktum började jag gråta. Ja, han var amerikan och han kör buss i Luxemburg. Han är så olycklig! Tårarna fortsatte rinna och tankarna for iväg. Alla dessa utlandssvenskar, danskar, portugiser, engelsmän, amerikanare, fransmän,tyskar alla olika nationaliteter som bor här i Luxemburg är så förbannat olyckliga. De vill inget annat än att åka hem till resterande familj, vänner och liv i sitt hemland. När jag tänkte så kom jag på det. Inga människor här skrattar.

Såhär i efterhand kan jag se att redan 2005 led människan av fri vilja.

JAG KAN SE!

Jag kan se, jag kan se, tack Jesus, tack Jesus!

Likt de som en gång blev botade av Jesus knäfaller jag för hans storhet och tackar ödmjukaste för nymodernigheter som nu också nått till mig.

Jag har fått linser. Jag har totalvägrat att visa mig ute bland folk med glasögon på. Inte nödvändigtvis för jag tycker att jag ser dåraktig ut i glasögonen utan mer för att det helt enkelt inte känns bekvämt.

Igår var jag hos optikern och satte i mina nya ögon och insåg efter en runda på stan hur mycket jag faktiskt missat under åren. Jag såg löv, människors ansiktsuttryck, skyltar. Det var en fantastikt känsla tills jag såg mina oplockade ögonbryn och feta lår i spegeln då var jag tvungen att ta en paus och linserna åkte ur.

I BOKHYLLAN

Jag samlar på tung litteratur. Varje år på bokrean köper jag på mig en hel del böcker. Inte nödvändigtvis för jag absolut vill läsa dem utan att för de ser bra ut hemma i bokvrån. Idag ser jag på håll "Hemsöborna" och "Stolthet och fördom". Jag har inte läst någon av dem. Det vill jag inte, de verkar jättetråkiga. Nej, jag har dem där stående för jag gillar känslan av det. Jag låter dessutom bli att damma dem. Likt fina årgångsviner i en vinkällare finns de där som ett arv, en gåva till framtiden.

Detta året köpte jag Hillary Rodham Clintons "Levande Historia". Jag köpte den av två anledningar. Första var omslaget och storleken på boken. Den ser bastant och rejäl ut. Andra anledningen; Monica Lewinsky. Hon finns med på sidan 501,505,510,535 och 559.

Fler böcker borde ha register tycker jag. Kan man hoppa till de bra delarna. Typ "mord; sida 234, sex; sida 67, 207".

JAG DRÖMMER OM POJKVÄN

Igår natt innan jag somnade låg jag vaken och stirrade upp i taket. Efter en stund kom jag på mig själv med att drömma om ett förhållande.

 - Tänk vad härligt att sova ihop med en pojkvän; i vår lägenhet som vi delar på hyran

 - Att äta frukost tillsammans i kökek;  i vår lägenhet som vi delar på hyran

 - Tänk att på söndagarna storhandla mat; hem till vår lägenhet som vi delar på hyran

 - Ha innesittarkvällar; titta på tv i vår lägenhet som vi delar på hyran


Jag vet inte om jag är mest sugen på att ha pojkvän eller en pojkvän att dela hyran med.

BRUTNA LÖFTEN

Hur ska jag överträffa mig själv till nästa år, tänker jag. 

Jag har varken hittat kärleken, gått ner fem kilo eller läst ut bibeln. Löften som jag svor på att klara när klockorna ringde in 2009. Jag skulle klara det. Men löftena blev brutna sådana och så står jag här igen. Två månader bort och snart ringer klockorna in ett nytt år, igen men då ska jag lova mig själv att inte lova något.

Jag ska bara vara.

DAGS ATT VÄXA UPP

Titta vad jag hittade stående och oöppnat i skafferiet.



Det ser inte särskilt aptitligt ut men ändå måste jag ge det ett försök idag. I värsta fall kan jag blanda ut det med ketchup.

MIN FÖRSTA DEJT

Även om jag är singel idag och har varit de senaste 200 åren har jag en gång i tiden dejtat. Jag drar mig till minnes min första "riktiga" dejt.

Jag går på gymnasiet och killen ifråga är två år äldre än mig. Vi har till och från under en längre tid haft kontakt. När han äntligen gjorde slut med sin dåvarande flickvän vågade vi oss på en träff. Han bjöd hem mig på middag hemma hos sig en kväll då hans föräldrar inte var hemma.

Efter några nervösa sammanbrott hemma skjutsade mamma dit mig.

Så öppnade han dörren och efter en snabb kram var det dags för husesyn. Eftersom jag vart lite skakig i benen är det första jag gör att halka till i hallen och röra till hallmattan. Jag ignorerar självfallet detta och min dejt väluppfostrad som han var rättade genast till mattan utan att yttra ett knyst om saken. Vidare ut på altan för en titt i trädgården sparkar jag till sopkvasten så den var på ända med ett duns. Jag förbannar mig själv och rodnar ner på halsen. Till sist slår vi oss ner vid matbordet som var vackert dukat med levande ljus. Det första jag får se är två pinnar som bestick. Jag förbannar mig själv ytterliggare en gång till varför jag inte lärt mig äta med dessa trästickor. Jag viskar att jag gärna tar en gaffel och kniv till maten. Det andra jag får se är ris. Killen bjuder på ris och jag spyr vid blotta åsynen av det. Tack vare en magsjuka några år tidigare har jag inte vid rört ris på en lång tid. Det var bara tugga och svälja.

Trots en trevande start hånglade vi loss i soffan till "Notting Hill" som jag knappt fattade vad den handlade om. Jag vägrade använda mina glasögon och såg därför inte texten på filmen.
Killen blev min pojkvän men efter dryga 1,5 året tog det slut. Kanske kom han aldrig över mitt nonchalanta sätt att dra ner sopkvasten utan att för den saken plocka upp den efter mig.

NÄR DÖDEN KNACKAR PÅ

På min lilla runda ikväll går jag förbi en pakerad bil i stan med lyset inne i bilen tänt. I baksätet sitter ett barn i sin barnstol. Jag uppskattar barnets ålder till tre år. Min blick stannar vid kvinnan i förarsätet. Hon sitter orörlig och med öppen mun. Huvudet vilar bak på huvudstödet. Jag tycker ana att läpparna går i en vit nyans. En konstig känsla i magen infinner sig och jag stannar till och går tillbaka ett par steg. Tar en ordentlig blick till på kvinnan som fortfarande inte rört sig och försöker tyda om hon andas eller inte. Barnet sitter lugnt i baksätet och tittar mot mig. Mitt hjärta stannar. Hon är död. Kanske medvetslös. Vad gör jag? Ringer ambulansen, stannar förbikommande bilar, skriker? Jag rundar bilen och då.. kvinnan öppnar sina ögon och tittar på mig. Jag kliver fram till hennes dörr. Hon öppnar.

- Tack gode gud. Jag trodde inte du mådde bra. Åh. Jag blev så rädd. Förlåt, utbrister jag.
- Nej då, jag mår bra. Är bara lite trött, skrattar kvinnan.

Jag fortsätter gå och i ögonvrån ser jag en man närma sig bilen. Förmodligen barnets far, hennes man eller någon beskyddare som säkert trodde jag skulle stjäla kvinnan på alla hennes tillhörigheter. Jag ville bara se om hon levde för jag hade inte överlevt tanken på att lämna en kvinna i nöd.

FREDAGSMYS PÅ EN TISDAG

Maten såg förträffligt god ut.

Fredagsmys på en tisdag med egna wookgrönsaker och potatisklyftor och kött.



Det smakade utsökt men visst kändes det som något saknades.

Fan, jag hade glömt köttet!

Inte världsbäst på att laga mat heller alltså, men trevlig är jag. Alltid något.

VAD HETER GRÖNSAKEN?

Jag undrar vad grönsaken heter som liknar en gurka, fast är desto kortare och tjockare?

Hoppas den går att grilla för det gör jag just nu och hoppas för allt i världen att den inte är giftig.

JAG ÄR DIN MAN

Tog en kvällspromenad och nu får ni inte tro att jag är värsta hurtigbullen och är ute varje dag. Det är faktiskt bara när jag skriver här i bloggen att jag gjort det som jag faktiskt också tagit promenaden. Om man då går bakåt i tiden, bland inläggen, är promenaderna också lätträknade.

Hur som helst. Jag gjorde det ikväll.

Efter några hundra meter kommer det på andra sidan vägen som jag just håller på att korsa två unga tjejer på cykel. Rätt vad det är saktar den ena tjejen in och tittar åt mitt håll samtidigt som hon gapar -Jimmy!

Jag fortsätter att gå med hör tjejen förläget säga till sin kompis.

- A, men vadå jag såg bara en stor täckjacka typ.

Inte konstigt jag är singel då man misstar mig för att vara man. Tydligen faller jag då inte ens gaymännen i smaken.

Livet suger.

HALLAND, INTE JÄTTEVÄNLIGT

Detta kan låta konstigt men Halland är inte jättevänligt. Efter ett besök hos min väninna och hennes för den delan väldigt kärleksfulla vänner blev ändå besvikelsen stor när jag insåg att Halland i övrigt inte har en vänlig själ. Jag har alltid sett västkusten som paradiset självt med vackra sommarmånader och kärlek som omsveper en men ack vad jag misstog mig.

På resan hem korade jag tidernas surfitta till busschaufför och fick nog. Hela helgen bestod av surmuln ansikten och nu stod det mig upp i halsen. Döm då om min förvåning när en man på bussen påpekade vart jag skulle kliva av så jag hamnade rätt. Jag skämdes en gnutta, kanske fanns de trevliga människor trots allt. Icke då, när jag innan jag klev av bussen vände mig mot mannen för att tacka honom fick jag inget annat än ett nickande till svar. Han orkade inte ens se mig i ögonen.

Sista anhalten och sen var jag i Småland och genast kändes allt mycket bättre igen. Konduktören på tåget skämtade vänligen och gav mig världens största leende. Passagerna samtalade smått och jag blev bästis med en fyraårig tjej.

Tacka vet jag östkusten!