JAG SOVER MED NALLE
Igår kände jag mig ensam och lite ledsen. Därav gjorde jag något som jag inte gjort på väldigt länge.
Jag plockade fram Hugo och Luden ur gaderoben. Två nallebjörna som jag i smyg söker tröst hos. När allt känns väldigt orättvist och tungt brukar Hugo och Luden få sova i min säng.
Detta är något som hängt med genom åren. När jag var liten var jag helt besatt av gosedjur. Det var ett himla pusslande då alla skulle få plats i sängen och gärna omsvepas i täcke eller diverse filtar för att inte frysa. Jag har fortfarande svårt för att låta exempelvis en kudde sova på golvet en hel natt. Allt måste finnas mig nära, nära.
Kanske skulle jag få köpa större säng den dag jag skaffar pojkvän.
Jag menar nu när Hugo och Luden äntligen hittat dit igen.
Man blir aldrig för stor för en teddybjörn.