STOPP I AVLOPPET

Igår kväll fick jag till min stora förtret stopp i vasken i köket. Efter att ha försökt med vanligt frätande medel flertalet gånger insåg jag till sist att det inte ville hjälpas. Det var stopp.

Jag sov på saken och hoppades att problemet skulle löst sig av sig självt nästa dag. Icke sa nicke och jag övervägde att ringa min far så han kunde komma till min undsättning.

Efter noga övervägande bestämde jag mig ändå för att försöka lösa problemet själv. Så jag skruvade lite och så plötsligt hade jag avlägsnat ett rör och rengjort det för att sen sätta tillbaka det och då plötsligt var proppen borta och det flöt på som det skulle igen.

Stolt över min insats och med ett stort leende på läpparna kände jag mig som en riktig händig karl.

Men så kom jag att tänka på en sak.

Stoltheten jag kände fick mig att fundera över hur det kan komma sig att jag blir så glad över att lyckas med något så typiskt manligt men aldrig att jag blir så glad över de "kvinnogörat" jag gör för jämnan.

Det är aldrig jag dunkar mig själv i ryggen när jag dammtorkat hela lägenheten eller dragit ett varv med dammsugan.

Jag undrar hur det kommer sig.

Sak samma, glad är jag. Och till Gustav, 15 år, som tycker att jag är värsta tjejen vill jag bara säga.

In your face.

Jag har skruvat avloppsrör som en riktig man.

ETT FEL STÄLLE

Att leta på de rätta ställerna är viktigt då du ska söka efter din livspartner. Det vet väl alla men vad är ett rätt ställe? Vart snubblar man över kärleken? Vart träffar man en likasinnad man som gärna slänger en ring på ditt finger och fixar en bulle i din ugn?

Ett mindre bra ställe fick jag erfara i helgen på krogen. Där är man plötsligt tjenis med alla. Även de man annars höjer på ögonbrynen åt. På krogen letar man inte efter en partner utan efter bekräftelse. Bekräftelse på att du duger, att du är lite av vad man säger; störst bäst och vackrast. Du söker med blicken efter blicken och när du får en tänker du, han kanske kan bli kär i mig, medans han tänker, hon kanske vill ligga med mig. Så blir det pannkaka av alltihop. För inte vill du ligga med någon som inte vill bli kär och han vill inte bli kär förräns han har legat.

Men ändå står de där, i högar och hånglar för glatta livet. Tjejerna med killarna.

Jag tänker att jag måste nog vara pryd eller super jag för dåligt.


DAGARNA ÄR RÄKNADE

Man ska inte ropa hej förrän man är över 25 år strecket.

Jag kan fortfarande dö ung.

Endast fyra dagar kvar.

JAG ÄR FÖR GAMMAL

Jag går fortfarande runt och säger "när jag blir stor", eller gjorde, jag slutat idag precis. 

En kille kommer in på jobbet och konstaterar "du är för gammal för mig, du måste vara typ 32"

Jag är van att visa legg när jag går på systemet, kolla åldersgränsen på utestället jag ska till och när jag blir stor ska jag ha ett annat jobb, kille och barn. När jag är vuxen.

Men jag är vuxen.

Och inte nog med det.

Jag är gammal.

För gammal.





KÄNN DIG BLÅST

Pratade med min kusin på telefon igår. En annars väldigt rar och ödmjuk kvinna men igår under vårt samtal kröp det fram ett sting av tävlingsinstinkt och en känsla av stolthet hos henne.

- Jag och barnen var och spelade lite basket på skolplanen häromkvällen, berättar hon för mig.

- JAG ÄGDE, fortsätter hon sen.

Barnen de tre är allla under 15 och jag kan inte låta bli att undra om jag själv kommer tävla med mina förhoppningsvis framtida barn när jag är vuxen.

Tänk er bara när jag gör långnäsa åt min baby när jag tar ifrån honom fjärrkontrollen och skriker.

 - KÄNN DIG BLÅST

OM JAG ÖVERLEVER

Så länge jag kan minnas har jag alltid haft en känsla av att jag inte kommer leva för evigt. Konstigt kan man tycka ingen lever ju för evigt. På jorden. Och inte heller jag men vad jag menar med en konstig känsla är en känsla av att jag kommer dö ung.

Jag vet att det låter sjukt och du tänker säkert, "så kan man inte tänka" men så tänker jag. Hela tiden. Jag känner att jag inte kommer leva till jag är gammal.

Jag vill såklart, leva, tills jag är gammal som gatan och mustaschen har växt sig bred och näshåren går att klippa med sax. Tills håret är alldeles vitt och jag inte längre kan räta ut mina fingrar. Jag vill leva till den dagen jag pissar på mig och glömmer bort vart jag bor.

Men det kommer jag inte.

Jag kommer dö, innan dess.

Jag känner det.

Men om jag mot all förmodan skulle ha fel och jag blir en sisådär 50 år. Då bjuder jag dig på en brakfest. Jag ska i all min glans och med mina alldeles för stora fötter dansa tills jag blöder och då ska jag dansa lite till. Jag ska sjunga fast jag inte kan och jag ska bjuda på choklad. Jag ska äta choklad tills jag har så mycket fett i mina kärlväggar att man skulle kunna bre en hel skogaholmslimpa med det.

Fast jag vill inte vänta till jag är 50 med att fira. Jag börjar nu.

Till de som säger att "jag har blivit ett år äldre, det är väl inget att fira heller" släng er i väggen! Jag skulle dö ung men är redan 25 den 26 juni.

Glass åt alla!

LÄNGE LEVE KÄRLEKEN

Jag tittar upp då tårarna dränker mitt ansikte. Jag lyckas inte få fram ett ord utan håller andan och blundar hårt. Det är en dröm. Det måste vara en dröm. Säg inte att det är en dröm.

Jag lägger mitt ansikte i mina händer och suckar. Det är verklighet.

Prinsessan har fått sin prins och jag har fått mitt bröllop.

Det räcker för mig.

JAG FÖRSTÅR INTE

Jag förstår mig inte riktigt på dödstraff.

Du får dödstraff om du mördat någon och därför blir du dömd till döden, då ska någon döda dig för att du dödat någon annan men vad händer med den som dödar dig. Blir den dömd till döden för att dödat någon annan? Dödat dig?

Det är dökonstigt.

MITT I NATTEN

Mamma säger alltid att "du träffar ingen hemma i soffan heller".

Så då har jag lovat mig själv att i sommar gå ut minst en gång i veckan. Inte utomhus utan ut på galej, partaj, festligheter. Detta är att ta i vill jag lova.

Men här ser ni en kvinna som står för sitt ord.

I lördags förra veckan påbörjade jag mitt mission. Så stod jag då där på dansgolvet som ett levande frågetecken.

Till klockan halv ett höll jag ut sen sprang jag raka vägen till Sibylla och sen vidare hem.

Väl under täcket kände jag mig glad.

Tänk att Sibylla har öppet mitt i nätterna.


VEM ÄR JAG EGENTLIGEN?

Mamma och jag kom av olika anledningar in på hur andra uppfattar en. Jag började med att berättade för mamma hur jag ser på henne och sen var det hennes tur.

- Du är rolig, säger mamma.

Härligt. Rolig är ju fantastisk att vara.

- Generös och omtänksam. Bryr dig alltid om andra.

Perfekt. Jag är nästan perfekt.

- Finns det inget mindre bra med mig? ler jag.

- Det skulle väl vara att man inte alltid vet vilket humör du är på.

- Eeeeh. Nu förstår jag inte riktigt?

- Ja, ibland kan du bara explodera, fortsätter mamma.

- Va fan menar du? Vadå explodera? Jag har för fan jobbat skitmycket med mitt humör. Jag blir inte alls så jävla sur längre.

- Nej, nej gumman. Du har blivit så mycket bättre på att behärska dig.

- Ja, jag menar det. Dessutom har jag väldigt mycket självinsikt.

NÅGON SOM VILL HA BARNVAKT?



Man kan tro att jag

a) åkt inlines från högbrodelen
b) blivit dragen i håret på en grusväg
c) varit onykter och krypit vägen hem

men allt jag gjorde var att tillbringa tre timmar på Leos lekland i helgen.

Livsfarligt och oerhört roligt.

Någon som behöver barnvakt?

Någon?

MARTIN ÄR MIN KILLE

I slutet av maj månad fick jag via min mobil en påminnelse om att betala min faktura.

Eftersom jag a l d r i g någonsin varit försenad med en faktura börjar jag kallsvettas och se flygande betalningsanmärkningar. Då min dator för en tid sedan försvann i en översvämning (läs; jag hällde en cider i den) ringde jag min kusin och hon kunde konstatera att jag mycket riktigt visst betalat min räkning.

Oron avtog tills jag nästa dag efter jobbet möts av en påminnelse till men nu i ett kuvert adresserat till min lägenhet.

Jag ringer min operatör.

- Telenor, det är Martin.
- Hej Martin, jag är utom mig. Jag har inte bara fått en men två påminnelser om att betala min faktura. Jag betalar ALLTID min faktura i tid.
- Då ska vi se, ditt fakturanummer.

Varpå jag ger Martin mitt faktura nummer och också han kan konstatera att fakturan är betald.

- Ååååh tack Martin.
- Är du nöjd med Telenor annars?
- Ja, jovars det är jag väl. Det är lite dyrt bara.
- Ringer du mycket?
- Det är väl att jag är ute på internet mycket som kostar mest.

Jag ville inte berätta för Martin att jag klumpigt nog hällde 50 cl cider i min dator för en tid sedan och förgäves torkade den med min hårtork.

- Eftersom det är fredag och allt, vad säger du om att jag bjuder dig på en månads gratis mobilsurf.
- Men Martin, då skulle jag blir glad.
- Då är det gjort en månad från och med nu.
- Perfekt då ringer jag om en månad igen så ger du mig en gratis till.

Fast egentligen ville jag inte ha en månad till. Jag vill ha Martin.

I ALL MIN FÖRTVIVLAN

I lördags var det bestämt att jag på min enda lediga helg på flera veckor skulle ta min mormor på ett besök till vår kyrka. Det var avskedsgudtjänst med prästen och som överraskning bjöd jag på celebert besök i form av mig själv och mormor.

Allt var klappart och klart in i minsta detalj. Prick klockan tio över tio befann jag mig i stan och köpte en sommarbukett till prästen och hans familj. Tjugo minuter över tio var jag i kyrkan och redo för sabbatsskola. En timme senare stod jag och inväntade min vackra mormor som när som helst skulle dyka upp i färdtjänst.

Minutrana gick och församlingen väntade, prästen väntade, Gud väntade, jag väntade men förgäves. Gudtjänsten var tvungen att starta och med en känsla av panik kände jag hur ögonen fylldes med tårar. Det var inte såhär det skulle bli. Jag skulle överraska mormor med en fin stund utanför boendets trånga vrår, prästen skulle få blommor och jag skulle få närvara med Herren min Gud. Allt gick i stöpet och det visar sig att färdtjänsten bokat bilen till fel dag.

Mormor sitter uppklädd och klar och förvirrad över att inte komma iväg. Jag slänger ur mig ett snabbt -Amen och ursäktar mig för prästen. Hoppar på min racercykel och stortjuter hela vägen till mormor på hemmet.

Dramatiskt kastar jag mig av cykeln och springer in och ger henne en kram. Viskar förlåt i hennes öra och smeker hennes kind. Hon tittar på mig med stora ögon och säger.

- Vart är det nu du jobbar någonstans?
- Mormor, jag jobbar ju i en butik i stan.
- I samma som Ewa-Leena då?

Låt oss säga att mormor var inte alls lika förtvivlad över den olyckliga situationen som jag. Hon är bara glad att folk har jobb, i stan.