Som på beställning hoppade katterna Smilla och Oliver upp i mitt knä i soffan och börjar hångla med varandra i eftermiddags.
Likt ett slag i magen tvingade mig själv att vända bort blicken. Hur kan de komma sig att varenda levande själ på denna planet lyckas få lite love utom jag?
Det måste vara förutbestämt, men av vem?
Hade varit och storhandlat en dag i förra veckan. Eftersom vädret lekte lite omöjligt så traskade jag med cykeln till affären för att sen kunna använda den att hänga matkassarna på. Busigt enkelt så länge de är av plast. Papperspåsar må vara mer miljövänliga men inget säger att miljön mår bättre av vittvinsvinäger och glassplitter på gatan. Jag tar det säkra före det osäkra. Cyklel och plastpåse.
Så pakerade jag min cykel i vanlig ordning i cykelstället och kånkade mina påsar sista biten till entrédörren. Väl där tog jag upp mina lägenhetsnycklar och så vips, något flög genom luften och ner i snön på min vänstra sida. Vad var det? Och jag inser.
Det som göms i snö är just nu min cykelnyckel och cykla får jag göra först till våren igen.
Så kom då första rymningsförsöket.
Jag tycker så synd om de små katterna jag ser efter. Bara sitta här instängda hela dagarna. Så jag bestämde mig för att göra det lilla jag kunde; ge dem varierad kost. Det är lax, det är kyckling, det är tonfisk och det ena med det andra. Jag är nästan lika entuastisk vid kattmatshyllan som när jag plockar lösgodis.
Ikväll när jag öppnar ytterdörren hemma passar den ena katten på att smita ut fort som attan. Hon som annars knappt bryr sig om att möta mig i dörren.
Jag drabbas av panik. Ren och skär ångest. Vad skulle jag säga till min väninna när hon kommer för att hämta hem sina katter och de inte fanns här?
Efter att ha stått handlingsförlamad i ungefär en sekund sätter jag mig på huk på golvet.
- Gumman. Kom då. Kom då raring. Kisskisskiss.
Hon närmar sig. Och jag liksom kastar mig framåt för att fånga henne. Efter liten brottningsmatch fick jag, tack och lov, tag i henne. Sen kom det dåliga samvetet över mig. Tänk om jag tog i för hårt.
Nu jobbar jag upp vårt förtroende igen. Med kattgodis. Vägen till kattes hjärta går genom magen.
Alltså.
Det här med "kärlek vid första ögonkastet". Existerar det ens? Jag menar det finns ju de människor som hävdar bestämt att de funnit sin rätta genom att bara slänga en blick över axeln. Är de mer mottagliga än andra? Mer kärlekstörstiga? Desperata?
Den första jag relaterar frasen till är ju vår egna Kung som påstår att "det sa klick" när han träffade Drottningen. Då undrar jag. Kan det inte varit så att Kungen kände sig lite uttråkad och bestämde sig för att skapa lite spänning i livet genom att förälska sig i en förbjuden kärlek. Min teori är att lika barn inte alls leka bäst. Jag menar att Kungen inte alls var mottaglig för en prinsessa vid denna tidpunkt i sitt liv. Vad är det för spännande med att vara blivande kung och få sin prinsessa? Det är trist och inte ens i sagorna berättas det om detta. Där är det den omöjliga attraktionen i sig och mystiken är det som skapar berättelsen. Det var en gång en prins och han fick sin prinsessa. The End. Nej då, du måste lägga till ett förgiftat äpple, en häst och en häxa för att sagan ska bli sann.
Jag gör som jag alltid gör när jag känner mig lite konfundersam över något.
Jag googlar.
Där hittar jag en artikel av en leg. psykolog, sexolog och barnmorska (typ tre liv). Hon skriver i sin text om ett par som var gifta i 28 år. De möttes på en strand, blev blixtförälskade, flyttade snabbt ihop och kort därefter också fick de också sitt första barn. Relationen sattes på hårt prov och barnet kom i kläm. Ingen av föräldrarna var omsorgstagande för barnet och både det och förhållandet försummades. Hon fortsätter att berätta att föräldrarna tappert försökte att reparera skadan genom att skaffa ytterliggare ett barn. Det hela resulterade i att det äldsta barnet utvecklande en psykologisk sjukdom pågrund av famljeförhållandet, modern flyttade ut och fadern fick ensam vårdnaden om det yngsta barnet.
Avslutningsvis skriver hon; att välja rätt partner är svårt men det erkänns inte. Vissa människor är mer kritiska vid köp av bil än vid val av livskamrat.
Jag älskar denna kvinna. Jag uppmuntrar mig själv att provköra många bilar innan jag gör min slutliga affär. Sen om kärleken vid första ögonkastet råkar gå förbi; ja då kan jag nog inte låta bli att titta.
En viss katt har hållit mig uppe sen halv sex idag då hon har mjauat oh mjauat. Till en början trodde jag det var något hon ville så jag gick upp för att rengöra kattlådan vilket inte hjälpte ett dugg. Korkade upp lite burkmat. Hon åt i en halvminut sen var inte det kul. Då tvingade jag ner henne i sängen och klappade så händerna vissnade. Vilket inte hjälpte det heller. Såhär har jag suttit sen tidig gryning och googlat på vad det är för fel på kattskrället.
Då säger man att hon bara är "pratsugen".
Och kanske det för nu när jag sitter klarvaken beredd att diskuttera moder jord har hon tystnat.
Vad kan man ha att säga vid sex på morgonen?
- Hunden är människans bäste vän.
Bokstavligen.
Jag tror min hund är en epilepsi hund fast han inte vet om det och sjukdomen inte är epilepsi. I söndags eftermiddag när jag bänkade mig hemma hos mina föräldrar för att ta igen lite sömn och samla energi lämnar inte hunden Sigge min sida för en enda minut.
Går jag och kissar hänger Sigge på och sitter och gnyr utanför dörren.
Är jag i köket för att ta mig något att äta går han runt mig.
Ligger jag framför tv:n sitter han vänd mot mig blickstilla och iaktar varenda liten rörelse.
Till slut undrade mamma om jag var på gång att dö eller något pågrund av hundens påtagligt märkliga beteende.
Visserligen kände jag mig lite risig och till sist lite döende men dog det gjorde jag inte och idag på morgonen blev jag duktigt ignorerad av samme man, Sigge Sigvard.
Men vad var det egentligen han kände på sig?
Sist jag var hemma hos mina föräldrar hamnade min mamma och jag framför tvn som i detta tillfälle berörde ett jobbigt ämne; döden. Jag tar tillfället i akt att berätta för min mor vad jag vill ska hända med mig efter jag dör. Det var som en berfrielse. Jag kan ju faktiskt dö. Sånt har hänt förr.
Jag vill tillexempel;
- donera mina organ
- men inte delta (som död) i forskning
- skänka mina sparpengar till mina föräldrar
- ge alla mina grejer till de som kan tänkas vilja ha det
- kremerad eller begravd spelar ingen roll
- ha en stor begravning med fika
- jag vill också att man kliar mig under foten när jag är död för att riktigt försäkra sig om att jag inte lever (har hört en sann berättelse om ett fall där man återupplivade någon genom att kittla personen i fråga)
- jag vill inte att mamma och pappa ska vara förtvivlade och fortsätta leva så gott de kan
Vilken ironi egentligen.
Att det enda du vet med all säkerhet är att du en dag ska dö och ändå vill ingen prata om det.
Jag hoppas innerligt inte man dör av att provsmaka rå lax.
För då är jag i himlen nu.
Såklart, att jag uppfyller några av de löften jag gav för 2010.
Jag smsade och gav 50 kr till Röda Korset.
Smsa du med.
"AKUT" till 72 900
Sen smsade jag mitt telefonnummer till Mötesplatsen.
Smsa du med.
"AKUT" till 11 111