EN OTRÄNAD BEBIS
- Men han är så jävla korkad, säger hon.
Och jag känner bara; give him a break.
Killen är 10 veckor.
- Men han är så jävla korkad, säger hon.
Och jag känner bara; give him a break.
Killen är 10 veckor.
- Men han är så jävla korkad, säger hon.
Och jag känner bara; give him a break.
Killen är 10 veckor.
JAG ÄR ETT HOPPLÖST FALL
För en tid sedan låg jag till sängs och läste ur boken "Människor man bör undvika" av Rickard Fuchs. Under kapitel "Livscoacher" möter mig följande stycke.
"En grundplatta i livscoachen skolbok är "Du är bra". "Tala om för er själva hundra gånger om dagen att ni är bra", säger coachen. "Ni duger alla som ni är", fortsätter han, "utom kanske Gunnar och Eva-Lena. Och kanske Evert också. Men ni får tillbaka halva kursavgiften eftersom ni är hopplösa fall. Men ni andra duger och är bra. Nu säger vi alla, jag är jättebra, jag är jättebra, jag är jättebra. Varför gråter Eva-Lena?"
I mitt omtöcknande tillstånd tänker jag; är detta ett tecken från ovan? Talar boken till mig genom denna text. Vet Richard Fuchs vem jag är?
Isåfall Richard, jag kan tala om för dig varför jag gråter om nätterna.
För det första, jag sover alltid ensam. Det kanske verkar otroligt men så ligger det till. Nej, Richard, jag har inte en nittosäng så i praktiken min vän kan man ligga 2,5 person i min säng.
För det andra, tycks inte mitt hopplösa jag dra till mig en enda vettig kille. Det verkar också otroligt jag vet; för tydligen finns den en för alla. Och min någon bor tydligen inte på östkusten (västkusten, haparande, tyskland, asien eller på planeten jorden)
För det tredje, det finns inget tredje. Ett tredje är bara utfyllnad för det första och andra.
Det är hopplöst. Inte jag. DET.
FOLKETS HUS
För många år sedan när jag var en liten tonårsbrud och gick på folkets hus minns jag alltför väl ett möte med två unga killar. Vårt möte skulle gå dem obemärkt förbi men för mig är detta något jag kommer minnas för resten av mitt liv.
Jag står tafatt, finnig och trycker i ett hörn när plötsligt två killar tränger sig förbi. När de passerar mig stannar den ena upp och vänder sig mot mig samtidigt som han säger till sin kompis;
- Hon då, hon var väl rätt söt.
Kompisen vänder sig om, tittar på mig upp ifrån och ner.
- Nääää, absolut inte hon.
Det enda jag känner då när jag står där rakt och upp och ner är tomhet. Samtidigt som jag ville skrika.
- JAG STÅR HÄR, PRECIS HÄR OCH HÖR VAD NI SÄGER.
Men jag sa inget. Jag blev bara tom.
Jag är fortfarande rätt tom.
BÖNEMÖTE PÅ FREDAG
Känn ingen oro.
Att tala med Gud är som att gå på toa för mig.
Helt naturligt.
Och oklanderligt.
SIGVARD
Ute på promenad med hunden Sigvard och då möter vi en liten knähund och hans husse. Då släpper jag Sigges koppel en aning.
- Kolla Sigvard, middag!
- Ehh, han är stor.
- Ja, han är väldigt stor min hund men kom inte för nära han brukar bita småhundar.
Det är liksom hans grej.
Jag sa faktiskt inte allt det där men tänk så roligt om jag hade gjort det. Sigge, ser dock inte så skräckinjagande ut. Han råkade sekunden efter mötet med knähunden gå in med huvudet före i ett stängsel.
Huu, så otäck asså.
INTE MIN KOPP TE
"Åh det som är så roligt när man inte riktigt vet vad man har någon"
"Det älskar bara jag, när det pirrar i magen"
"Häftig känsla när man lär känna någon för första gången"
Jag fattar inte vad alla tycker är så fantastiskt med att gå runt och känna sig lätt illamående, osäker och bara jävligt förvirrad.
Jag vet ju att med något ont kommer något gott och att det är liksom det sura med hela karamellen, något man inte bara kan hoppa över men tänk om man kunde. Så bra allt skulle vara.
Inget trevande, inget "vad jobbar du med", ingen yrsel eller sömnlösa nätter. Bara självklart från början till slut.
Tänk om alla hade en manual, en pärm där svaren på alla frågor finns.
25 år gammal
kräfta
avskyr ungspannkaka
morgontrött
Tänk så bra. Kunde man bara dela med sig av sin pärm och sen ödmjukt ta tillbaka den om den inte passar.
Ja, jag skulle mycket hellre läsa innantill.
DET VAR DUMT
Det var dumt.