Satt och tittade lite på svt på förmiddagen.
I rutan skulle man råda bot på Selma. En ouppfostrad tjej som i definition "gör som hon vill". Selma hade stora attitydsproblem och svårt för att lyssna. Detta rådade coachen bot på genom att slänga ett rep vid sidan av Selma när hon inte var uppmärksam. Och som i en handvänding blev Selma en disciplinerad tjej som tog sig tid att lyssna på andra.
Häftigt, tänker jag och detta ska jag testa nästa gång jag råkar ut för en dålig lyssnare. Då kastar jag helt sonika ett rep framför fötterna på personen och säger i en bestämd ton - hit! SITT!
Maya kalendern tar slut 2012. Slut? Och jag som redan var stressad sen innan denna fakta slog mig medvetslös. Har jag drygt ett år på mig innan världens undergång är här. Ett år att göra allt det där jag nu bara drömt om. Köpa ett hus ute på landet och sitta och surpla kaffe med en snus under läppen. Dansa bröllopsvalsen. Bli med kattungar. Skriva en bok. Starta en fredskampanj. Jobba i soppkök. Skaffa hårförlängning. Åka till Moskva. Lära mig åka skidor. Springa ett marathon (detta skulle kräva en tio-femton år till). Fatta. Jag är grymt försenad. Jag har ont om tid. Jag måste slå nio flugor i en smäll. Springa bröllopsvalsen på ett par skidor i meterlångt hår med en snus under läppen i ett hus beläget Moskva samtidigt som jag serverar soppa och ber om fred på jorden.
Shit, nu glömde jag katten.
Bäst att sätta fart.
Jag har drabbats av lätt Altzheimers (nej jag har inte det på papper). Igår tänkte jag skriva en årskrönika, min årskrönika och försökte dra mig till minnes året som gått. Det var uteslutande tre grejer, säg fyra händelser som spelade roll år 2010 och det enda sakerna jag kunde komma på och då består ändå ett år av tolv månader. Det var kompis bebis nr ett som föddes och kompis bebis nr 2 och kompis bebis nr 3 (inte konstigt man drabbats av åldersnoja och bebisfixering och sitter och vaggar om nätterna) och tro nu inte att jag fick vara med på en enda av dessa förlossningar trots tjat och tandagnistan. Viktiga händelser i mitt liv och endel av förra året. Den fjärde händelsen är bisarrt nog ett hångel med en betydligt äldre gift man på en bakgata en sommarkväll i juli (ni kan sluta gissa, han är inte härifrån och till min ursäkt visste jag inte att han var gift förräns hans tunga var nedtryckt i min mun) (Ok, det visste jag). Inte mitt mesta stolta ögonblick och Gud förbjude att jag skulle göra det igen.
"Livet är inte de dagar som passerar, de är dagarna du minns, fyra dagar om året, resten bör du fotografera"
Rekord i att bli dumpad.
Det där med nätdejting skulle vara min grej trodde man och jag med. Något bombnedslag är jag ju inte direkt och inte särskilt ödmjuk när jag sätter den sidan till. Så förstod jag, att över nätet, via skrift skulle jag faktiskt ha en ärlig chans att träffa någon. Jag skulle inte visa mig och ingen kunde därav hänga upp sig på mina manliga drag som breda axlar och stora nävar (tro mig, det har hänt förr). Jag skulle mer en gång korrektur läsa mina mejl och slippa onödiga missförstånd eller gliringar (tro mig där också, det har hänt förr). Nej, nätdejting, det skulle passa mig som handen i handsken (dvs om handsken var av större slag). Tappert la jag ut en profil och med en injudande text där jag inte höll tillbaka orden om vilken levnadsglad (vilket skämt), underhållande och kärleksfull tjej jag var. Sen var det bara att vänta. Kanske skulle det inte dröja alltför länge innan jag klampade ner för altargången. Visst, intressenter fanns där och särskilt en kille som jag fastnade för. Jag besökte hans profil säkert en gång var tioende minut och blev helt besatt av hans oklanderliga ansikte (profilbild). Så mejlade vi lite fram och tillbaka och jag hoppade direkt över ån efter vatten. Tänkte att i nästa mejl föreslår jag att vi ska ses och sen är vi väl så gott som ihop.
Innan jag hann så långt (tackar Gud för det) fick jag tillbaka "du verkar vara en härlig tjej, men det här var inte något för mig. Jag vill hellre träffa någon in real life".
Behöver jag säga att jag avslutat mitt medlemsskap?
När jag flyttade till stan tänkte jag att nu var det läge att prova på privatvård. Jag är ju egentligen en vänstersjäl som tycker att rött är finare än blått och kvinnor roligare än män men jag var villig att kompromissa eftersom jag har som tidigare nämt; flyttat till stan. En stad, visserligen, driven av riktiga arbetare, som spottar i hårt fördärvade arbetarnävar men där privatismen smygit sig in likt en iskall nordanvind. Tro nu inte att jag vet något om politik bara för jag kan skilja på höger, vänster.
Nu till själva tillfredsställelsen. Jag gick till min privata mottagningen, väntade i det privatat väntrummet med privat egenkomponerad musik och privata levande ljus. Plötsligt ser jag mig ovanifrån luta mig tillbaka i stolen, lägga benen i kors och blunda för att sen titta upp vädjande på kvinnan som svepte genom rummet i ett blått skimmer. Jag sträcker upp min vänstra hand och slår mig i ansiktet med öppen handflata, nästintill obemärkt för andra, för att vakna upp ur detta obehagliga tillstånd av tillfredställelse.
Sen tänker jag; här sitter jag en vanlig arbetartjej som röstar på sossarna och slår mig blå i ansiktet på en privat gynmottagning.
Jag glömde ta av plasten när jag varit hos läkaren.
Insåg jag mitt ute på stan..
