Jag sträcker mig efter pappret på bordet. Så nära men ändå så långt bort. Så oåtkomligt. En kraftansträngning och handflatan nuddar den ojämna yta av trä med en smäll. Pang. Handen faller till golvet. Jag rullar runt på mage. Med en vänsterarm som sovit så tryggt, nu och upp och där har jag det. Pappret. Bågar uppåt och ryggen värker i den obalanserade ställning. Vilar mig på armbågarna och tar sats. Det äcklar mig. Med avsmak för jag det använda pappret mot nästippen. Tar i och ut. Tomhet och andetaget känns lätt. Stirrar mot biten av hushållspapper. En gröngul blandning möter mina ögon. JA!
Jag är i slutskedet. Inte i livets. Utan i denna förbannande förkylnings.