Livet förändras oftast på det lilla ögonblicket.
Igår hade mamma en jobbarkompis.
På morgonen pratade han i telefonen.
Bang, bom.
På eftermiddagen var han död.
Pang, bom, död.
Pang, bom, borta. ¨
Att längta efter morgondagen är som att dö i förra veckan.
Jag fixade det. Jag kom upp i tid fast jag var helt övertygad om att jag skulle missa det faktum att jag faktiskt öppnar idag. Så har jag legat och vridit och vänt mig hela natten och nu vågar jag inte somna om.
Nu blir det frukost i form av torra knäckemackor och diska. Diska har jag förstått är det ett måste om man är bortrest över helgen annars kan det lukta något förfärligt. Samma sak med soporna.
Typiskt att inget sköter sig själv i det här hushållet.
Läser Blondinbellas blogg och man må ge henne beröm för hennes framgångar som egen företagare och stor bloggerska men en sak är säker. Hon lever inte i min värld.
Ikväll uppdaterade hon och berättade om sina studentpresenter. Tidigare har hon berättat om en klocka, Omega Seamaster, som hon önskat sig av sin familj. På en av bilderna på hennes blogg ser man ett pennskrin och skymten av tusenlapp. Under bilden beskriver Bella att hon fick alla pengar till sin klocka.
En ynka liten tusenlapp och denna tjejen anses ju vara rik. Jag fick ju faktiskt mer än henne i pengar när jag tog studenten. Jag fick för sjutton femtusen av hela min släkt. Jag, femtusen och Blondinbella en torftlig liten tusenlapp. Är jag mer bortskämd än henne? Jag erkänner att jag först tog henne för att vara en tjej med mycket pengar i rörelse, en stockholmstös från en välbärgad familj med en ibland lite skev verklighetsuppfattning. Men alla kan ha fel och jag är människa nog att ge alla en andra chans.
Faktum är att jag ska nog allt köpa mig en Omega klocka. De verkar riktigt schyssta och inte så fasligt dyra. Tusen kronor kan jag absolut tänka mig att lägga.
MEN VA FAN.. 25 000 KR?????
(Då var jag ändå snäll, de finns de klockor som kostar uppåt en 45 000:-)
Nu kan ni följa min blogg på bloglovin.
Don´t worry.
Det är väldigt mycket GRATIS!
Det är en pina att gå hem från jobbet under sommarhalvåret. På vägen går jag förbi alla krogar man kan tänka sig och till min förtret är alla fullsatta.
Där sitter de tillsammans och äter fläsk och dricker öl. Skratten de klingar och det samtalas i den varma sommarkvällen.
Jag går förbi i mina träningskläder som luktar svett och drömmer mig bort.
En kväll ska jag sitta också där och äta pommes men tillsdess sätter jag hörlurarna i öronen och låter musiken överrösta lyckan på stan.
Tänk vad snopet om man gick och gifte sig med en barndomskompis.
Här har man gått och letat dag efter dag, år in och ut efter den rätte och så var han rakt framför näsan hela tiden. En gammal kompis. Ännu mer snopet för mig som bara hade tjejkompisar som liten.
Inte nog med att min stora kärlek funnits i min närhet hela tiden utan jag är dessutom gay! Fy så tragiskt, inte för gayandet då utan för all tid som gått åt spillo.
Jag får nog gå över min vänskapskrets en gång till.
Min man kanske inte är så långt borta trots allt. Det kanske till och med är min gamla gympalärare.
Det blir tuffare ju äldre man blir att hitta den rätta och då är inte jag ens jättegammal.
Vill man inte ha en man med ett brett förflutet som att han varit gift, skild, förlovad eller sambos. Vill man inte få åttahundra barn på köpet eller en man som knullat runt så finns det inte många utvägar.
Det enda återstående alternativet som jag ser det är att hitta en katolik som inte tror på sex före äktenskapet.
Och när du hittat honom har han säkert varit gift också.
Med andra ord.
Det är kört.
Ute på krogen i lördags fick jag veta att man läst min blogg "i smyg". När erkännandet var ett faktum blev jag inte alls besvärad. Faktiskt lite rörd. Men så var det ju en fortsättning på berättelsen.
"Din blogg är så svart"
Inte alls. Den går i en beigeaktig ton med oranga inslag. Svart text då givetvist men det är för att det är lätt för ögat. Hade jag själv fått bestämma hade texten gått i en annan ton men då hade jag liksom tappat syftet med bloggandet nämligen att det ska vara läsvärt.
Och jag är inte alls inte glad. Jag är bara lite mindre glad idag än jag var igår. Och så fortsätter det för var dag. Tänk hur glad jag egentligen är idag och hur glad jag måste varit för tre år sedan. Superlycklig.
Men va sjutton hjälper det nu.. Att jag var lycklig för tre år sedan.
Förresten när jag tänker efter var inte året för tre år sedan mitt bästa. Om jag minns rätt var jag olyckligt kär och drabbad av vårdepression.
So what. Jag är svart, men det är bara sådan jag är. Tur att alla andra är så himla gröna då.
Jag källsorterar iallafall.
Under programet The Doctors diskutterar man frågan om man kan förlora sexualdriften om man inte har sex under en lång tid. Slutsatsen är att det är som att cykla. Att om man en gång lärt sig sitter det där.
Sen påtalar doktorerna att detta är en bra fråga eftersom de flesta går emellan förhållanden. Då undrar jag vilka dem? Jag har fem års uppehåll mellan mina och de håller bara i 1 år. Alltså om jag lever tills jag blir 70 år kommer jag ha förbrukat över 8 förhållanden. Typ. Jag är inte så bra på matte.
Så istället för att förlova sig, skaffa hus, gifta mig och få barn med en och samma kille får jag dela upp det på åtta.
Så jävla genialiskt. Vem har alltid sagt att ombyte förnöjer. Det måste varit jag.
Jag har lyckats till min stora förtret få stopp i vasken i köket.
Det är vi ett fåtal tillfällen man behöver en man men detta är ett av de tillfällena. Andra manbehövliga situationer är;
- när man får punktering
- när resväskan ska bäras upp för trappen
- när elektronikern lägger av
- när man sätt en skräckfilm
- när man är hungrig och inte orkar laga mat
- när man är hångelsugen
Tänk vad jag måste utstå utan en man.
Eftersom jag har fruktansvärt dåligt lokalsinne har jag köpt en tröja med stadsmotiv på så jag lättare kan hitta dit jag ska. Hoppas det är min stad bara annars lär jag vara vilse i pannkakan. 
När flickorna på examensmiddagen pratade om "kaloriintag för hela veckan" drömde jag mig bort till min lördags godispåse. Den ska vara gigantisk och inga hämningar ska förgöra den. Den är min och den ska ånjutas till festliga helgprogram på tv4. Jag ska icke gripas av panik och se mig i spegeln då det kan framkalla ångestfyllda känslor. På lördag är det fest.
Slank och fin med chips och dipp. Tänk om det hade rimmat. Vilken grej.
Något mycket lustigt hände mig när jag åt på restaurang med ett gäng tjejkompisar för några veckor sedan. Jag hade beställt in hamburgare med salsa och vitlökssås. Dessa små ynkliga små skålar slukade jag i ett naffs. Strax därefter började mina kompisar erbjuda mig sina såser till höger och vänster. Jag fattade ingenting och frågade undrande om inte de vill ha de till sin egen mat. Då får jag svaret som får mig att falla baklänges på stolen, svaret som gör att jag tapar andan och känner mig väldigt yrslig. Mina kompisar säger till mig att de "inte tycker om sås".
VA! Kan man inte inte gilla sås?
Min tallriksmodell består av en liten del kött, en liten del pasta, en liten del grönsaker och en mycket stor del sås. Hade jag inte ätit så mycket sås som jag gör hade jag förmodligen vägt 45 kg och gått på kryckor. Nu är jag stor och stark och får gå till folkets par. Mera sås åt folket!
Jag är en förlorare och som evig förlorare avskyr jag sanna vinnare. Den senaste tiden har jag anmält mig till diverse medlemsidor. Det är allt från free food, till goodiebags till gartisprylar. Jag motiverar mina svar och deltar gång på gång i olika tävlingar.
Vinner jag?
Aldrig.
Jag är en förlorare. Inte bara i kärlek men också i livet.