VUXNA BARN HAR OCKSÅ KALAS
Eftersom min mamma alltid var den som arrangerade mina födelsedagar när jag var liten. Hon bakade utsökta kanelbullar, köpte prinsesstårta (som jag för övrigt avskyr) och såg till att mina dagar, en gång vart år, blev de bästa någonsin.
Nu när min mor inte bara avskärmat sig från kalas men också satt stopp för julklappar, slopat julgranen och kastat skinkpinnen (vi hade en dekorationspinne i skinkan när vi var små) är det upp till mig att skapa egna traditioner.
Lättare sagt än gjort.
Inom det närmsta stundar min födelsedag. Jag älskar att fylla år men nu förväntas det från alla håll att jag ska bjuda på någonting. Vad bjuder man på? Jag skulle säkert få ihop några frallor och lite pålägg till det. Säkerligen kan jag också stå med en kopp kaffe. Men det duger inte, för jag vill ha ett riktigt kalas. Med riktiga paket, med smörgåstårta, ballonger och sång.
Jag lider av prestationsångest då mina kusiner som ligger runt 10 år i förväg redan har gett kalas ett ansikte utåt. Jag lär inte hålla måttet och mina torra frallor kommer att fögöra hela festen.
Jag får ringa mamma och be om receptet på kanelbullarna. Det hade varit lättare att inte fylla år alls.