ETT KOKT STRYK, TACK
Jag har kommit på att jag gillar nog inte ens män. Det är iallafall vad jag gått och intalat mig själv de senaste veckorna. Det, och att jag bara lever en gång. Kom igen nu, har jag tänkt. Oroa dig inte. Ingen stress. Slappna av. Inga hämningar. Go with the flow. Och av någon konstig anledning har jag kastat mig över livskatastrofer. Hela nätter sitter jag uppe och letar bloggar om den ena sjukare än den andra. Jag tänker att ju mer hemskheter, katastrofer och dödsfall jag slukar i mig desto tacksammare borde jag bli.
Det funkar. Inte för att jag sitter och gör hurrarop när jag inser att människor lider av obotliga och dödliga sjukdomar. Inte för att jag mår bättre av att de mår dåligt. Inte nödvändigtvis.
Jag borde väl inte sitta och gräma mig i avsaknaden av en futtig liten karl. Vad kan han tillföra i mitt liv som jag inte redan har. Kärlek? Trygghet? Spänning? Inte behöver väl jag någon man för det. Jag kan väl köpa ett kinderägg eller två.
Nej, vad jag behöver är ett kokt stryk.
För inte är det väl så att jag gått runt och trott att lyckan sitter i mannen.
Jag menar, så snopet i sånna fall och så bortkastat med tid.
Förstår hur du menar. Kan känna så ibland också.
P.S.
Jag är nog inte rätt person att ge någon ett kokt stryk, men lite smisk skulle jag nog kunna dela ut ;)