23 NOVEMBER 2005

Läser min gamla blogg och hittar följande inlägg från min tid i Luxemburg. Fyra år sedan och vart tog tiden vägen? Av inlägget att dömma hade jag stora svårigheter att tackla hemlängtan.

Här är ingen lycklig

Skrivet:  23 november kl. 14:22
Satt och tittade på busschauffören idag på väg hem från stan. Han påminde om min lärarae i kursen turism och resor på gymnasiet. Då menar jag påminde en hel del!! Och så körde han buss (inte heltid) precis som min gymnasielärare. Han var stor med rakat huvud. Jag bedömde han först som skandinav, sen finländare eller svensk men ångrade mig sedan och bestämde mig för amerikan. När faktumet var ett faktum började jag gråta. Ja, han var amerikan och han kör buss i Luxemburg. Han är så olycklig! Tårarna fortsatte rinna och tankarna for iväg. Alla dessa utlandssvenskar, danskar, portugiser, engelsmän, amerikanare, fransmän,tyskar alla olika nationaliteter som bor här i Luxemburg är så förbannat olyckliga. De vill inget annat än att åka hem till resterande familj, vänner och liv i sitt hemland. När jag tänkte så kom jag på det. Inga människor här skrattar.

Såhär i efterhand kan jag se att redan 2005 led människan av fri vilja.

Kommentera inlägget här: