HALLAND, INTE JÄTTEVÄNLIGT
På resan hem korade jag tidernas surfitta till busschaufför och fick nog. Hela helgen bestod av surmuln ansikten och nu stod det mig upp i halsen. Döm då om min förvåning när en man på bussen påpekade vart jag skulle kliva av så jag hamnade rätt. Jag skämdes en gnutta, kanske fanns de trevliga människor trots allt. Icke då, när jag innan jag klev av bussen vände mig mot mannen för att tacka honom fick jag inget annat än ett nickande till svar. Han orkade inte ens se mig i ögonen.
Sista anhalten och sen var jag i Småland och genast kändes allt mycket bättre igen. Konduktören på tåget skämtade vänligen och gav mig världens största leende. Passagerna samtalade smått och jag blev bästis med en fyraårig tjej.
Tacka vet jag östkusten!