aliciabotilda

Idag berättade en vän att hon varit på middagstillställning i helgen. Sällskapet var till stor del en bunt gifta människor med barn.

Till följd av detta blev samtalsämnena begränsade till barn och äktenskap. Min vännina har sambo men trots detta stod hon alltså utanför sällskapet som barnlös och ogift.

När hon konstatera detta för de andra runt bordet får hon frågan om hur gammal hon är. Hon svarar i sin tur med sin ålder, 29 och får då automatiskt sympatier från alla håll och kanter. "Du har fortfarande tiden för dig" "Då är du ju inte så gammal" "Du ser så fräsch ut".

För gammal för vad tänker jag? Förstod man att min vän inte var mamma eftersom hon såg "så fräsch ut"? Tycker folk synd om henne för hon är ogift trots sin "höga" ålder? Är hon mindre lyckad för hon inte har barn? Mindre viktig? Inget värd?

Jag tänker tillbaka på den tjej som svarade mig när jag gratulerade henne till sitt förstfödde "det är ju ändå barn man eftersträvar". Eftersträva för mig är att leva på ett sätt som gör mig lycklig, göra det som känns rätt för en själv och känna mig hel och trygg och inte bara gå en väg för att den vägen gåtts i alla tider. Vilken väg du än väljer är du lika mycket värd. Det viktiga är att du är sann mot dig själv.

Jag eftersträvar mer.