aliciabotilda

Jag är en envis och tjurskallig jävel.

Och visst ska det straffa sig.

Efter en timme på Ica Maxi var jag redo att bege mig hemåt med två stora papperskassar och en plastpåse fylld med mitt nya liv. Sunda och för den delen dyra matvaror. Bra mådde jag iallafall, kosta vad det kosta vill.

Det är inte så långt hem, tyckte jag och stoppade munnen full med naturgodis. En kickstart och så började jag traska. Ganska så snart förstod jag att det skulle ta tid. Tjurskallig som jag är vägrade jag leta reda på busshållplatsen och vänta där en halvtimme.

Jag gick i tjugometers intervallet sen var jag tvungen att stanna. Efter en inte så lyckad genvägen gick ena botten ur papperspåsen sönder. Snabbt plockade jag över varorna i de andra två och fortsatte så gott jag kunde.

När jag väl tittar upp märker jag att jag är vilse. Lägligt nog hade jag inte heller mina glasögon och batteriet i mobilen var så gott som urladdat. Vem i övrigt skulle jag ringa? Tålamodet började tryta när då andra papperspåsens botten går ur. Detta händer inte!

Jag vet inte var jag är. Maten ligger på trottoaren och jag känner för att slänga mig på trottoaren och börja gråta. Då får jag se en herre över gatan som står och röker. Jag ursäktar mig och frågar om han möjligtvis inte har två platskassar. Det hade han och senare kommer han ut igen för att lotsa mig rätt.

Hem kom jag förstås och matkassarna de tre står i hallen orörda. Där får de stå. Någon gång då och då räcker jag långfingret mot dem och säger "så där gör man inte mot mig".

Vi är nog snart vänner igen.