aliciabotilda

När jag säger att jag är ute och springer överdriver jag. Jag springer inte. Jag hasar mig fram. Förrutom då vill säga jag möter någon annan som är ute och springer. Då sträcker jag på mig, har höga knän och blicken uppåt. Jag slutar till och med andas i ett mötesögonblicket. Kostar på mig ett snett leende och flyger fram. Detta är en sådan kraftansträngning för mig varje gång att jag sedan fortsätter dubbelvikt med andnöd och svettningar av inte denna värld. 

Problemet är nu att varenda själ i hela universum tycks ha börjat springa precis där jag är.

Jag tror de jävlas med mig.

Jag är utomlands och hälsar på barnen jag tidigare tog hand om när jag var au-pair.

När jag kastar mig om halsen på lillkillen, som inte längre är så liten, värjar han sig och säger;

"We not babies anymore. That I dont like school is really the only thing that hasn´t changed"

Och jag tänker att nu om något är det dags att sluta tycka så förbannat synd om sig själv.

(Alternativ två skulle vara att bli full väldigt fort)

GYMKILLEN OCH JAG

Någon sa att * är Asterix.

Men jag undrar var är hans kompis Obelix?

Jag har en skräck i mitt liv. Att åka tåg. När jag var 14 år satte min bästa kompis mig på fel anslutning hem från Lund. Jag förudmjukades av konduktören när han tydligt utropade att jag minsann satt på fel tåg och ända möjligheten för mig att ta mig hem skulle vara att byta vid nästa stopp men att jag skulle tvingas vara snabb. Jag minns att jag skrek en stackars flicka rakt i ansiktet när hon skulle ta ett kärleksfullt adjö av sin mamma. Jag skrek och frågade om detta tåg skulle ta mig hem. De trodde det och hem kom jag, till sist. Men detta lever kvar i mig fortfarande och så fort jag tvingas åka tåg känns det som om jag måste kräkas. Jag får stickningar i armen och fingrar domnar bort. Igår på hemresan tvingade jag mig att titta konduktören i ögonen och upprepade i mitt huvud att allt med all säkerhet skulle vara under kontroll. Då påtalar han att jag minsann inte alls har rätt biljett att jag bara fått med mig en bokningsbekräftelse. Jag känner att jag dör på riktigt. Han kräver legitimation och säger sedan; Det är ok. Men jag känner mig allt annat än ok. Sväljer tårarna och andas djupt. Vem spelar mig detta spratt?

När jag sedan kliver av inser jag att detta måste vara en konspiration. Ingen möter mig med öppen famn på perrongen, ingen välkomnar mig hem.

Jag inser att jag kommer aldrig åka tåg igen. Det är alldeles för smärtsamt.

Satt och tittade lite på svt på förmiddagen.

I rutan skulle man råda bot på Selma. En ouppfostrad tjej som i definition "gör som hon vill". Selma hade stora attitydsproblem och svårt för att lyssna. Detta rådade coachen bot på genom att slänga ett rep vid sidan av Selma när hon inte var uppmärksam. Och som i en handvänding blev Selma en disciplinerad tjej som tog sig tid att lyssna på andra.

Häftigt, tänker jag och detta ska jag testa nästa gång jag råkar ut för en dålig lyssnare. Då kastar jag helt sonika ett rep framför fötterna på personen och säger i en bestämd ton - hit! SITT!

Maya kalendern tar slut 2012. Slut? Och jag som redan var stressad sen innan denna fakta slog mig medvetslös. Har jag drygt ett år på mig innan världens undergång är här. Ett år att göra allt det där jag nu bara drömt om. Köpa ett hus ute på landet och sitta och surpla kaffe med en snus under läppen. Dansa bröllopsvalsen. Bli med kattungar. Skriva en bok. Starta en fredskampanj. Jobba i soppkök. Skaffa hårförlängning. Åka till Moskva. Lära mig åka skidor. Springa ett marathon (detta skulle kräva en tio-femton år till). Fatta. Jag är grymt försenad. Jag har ont om tid. Jag måste slå nio flugor i en smäll. Springa bröllopsvalsen på ett par skidor i meterlångt hår med en snus under läppen i ett hus beläget Moskva samtidigt som jag serverar soppa och ber om fred på jorden.

Shit, nu glömde jag katten.

Bäst att sätta fart.

Jag har drabbats av lätt Altzheimers (nej jag har inte det på papper). Igår tänkte jag skriva en årskrönika, min årskrönika och försökte dra mig till minnes året som gått. Det var uteslutande tre grejer, säg fyra händelser som spelade roll år 2010 och det enda sakerna jag kunde komma på och då består ändå ett år av tolv månader. Det var kompis bebis nr ett som föddes och kompis bebis nr 2 och kompis bebis nr 3 (inte konstigt man drabbats av åldersnoja och bebisfixering och sitter och vaggar om nätterna) och tro nu inte att jag fick vara med på en enda av dessa förlossningar trots tjat och tandagnistan. Viktiga händelser i mitt liv och endel av förra året. Den fjärde händelsen är bisarrt nog ett hångel med en betydligt äldre gift man på en bakgata en sommarkväll i juli (ni kan sluta gissa, han är inte härifrån och till min ursäkt visste jag inte att han var gift förräns hans tunga var nedtryckt i min mun) (Ok, det visste jag). Inte mitt mesta stolta ögonblick och Gud förbjude att jag skulle göra det igen.

"Livet är inte de dagar som passerar, de är dagarna du minns, fyra dagar om året, resten bör du fotografera"