DJÄVULENS PÅFUND
Själv stod jag kvar och grät över disken som jag var piskad att ta tag i då det börjat stinka ända ut i trappuppgången. Allt jag sagt var att jag ville ha något särskilt. Något utöver det vanliga. Jag menade förstås inte presenter eller dyra viner med hummer och vita hästar eller ett helt kungadömme men han hade varit för upprörd för att lyssna. Det var bättre när jag var ensam, tänkte jag och grät nu högt. Då hade jag förstås inga förväntningar. Jag hade ingen att förvänta mig något utav. Jag drog mig till minnes, 2011, den gången låg jag i fosterställning hela dagen. Tänkte att i helvetet heller att jag kommer kliva upp och låtsas som att jag är någon form av existensiell varelse som har rätt att leva. Jag låtsades vara död i 24 h. Ja, det vill säga minus en timme då det sista hoppet tog över och jag tog på mig en bh och satte upp håret och tvättade av ansiktet utifall att en liten bukett av blommor, av ren tillfällighet, skulle plinga på min dörr. Det plingade aldrig den dagen och jag fortsatte spela död till ny morgon grydde.
Något sa mig, att det var lättare då. Lättare att acceptera att den dagen inte var speciell. Låtsas som att inget av det där med röda rosor, gelehjärtan och mjukisdjur hade något betydelse. Nu betydde det allt. ALLT. Och han låtsades som ingenting. Kan vi inte älska varandra året om? hade han skrikit. "Man ska älska sin nästa så som sig själv". Just nu, älskade jag varken mig själv eller honom. Det dåliga samvetet gnagde i mig. Klart vi kan älska varandra året om men det just idag är det viktigt att vi älskar varandra in och ut tills vi inte längre orka uttala ord som k ä r l e k. Var det alla år av ensamhet och frustration, ledsamhet och tankar som att jag inte är värd någon som spelade roll. Hade jag låtit mitt förflutna äta upp mitt liv? Hade jag ställt honom tillsvars för fel han aldrig hunnit begå? Hade jag gjort honom omöjlig?
Jag är en jävla idiot, tänker jag. En fullkomlig idiot. Jag hade gjort som jag alltid gjort på Alla Hjärtans dag. Jag hade spelat död så många gånger att jag nu glömt bort hur man lever. Hur man älskar.