aliciabotilda

När jag säger att jag är ute och springer överdriver jag. Jag springer inte. Jag hasar mig fram. Förrutom då vill säga jag möter någon annan som är ute och springer. Då sträcker jag på mig, har höga knän och blicken uppåt. Jag slutar till och med andas i ett mötesögonblicket. Kostar på mig ett snett leende och flyger fram. Detta är en sådan kraftansträngning för mig varje gång att jag sedan fortsätter dubbelvikt med andnöd och svettningar av inte denna värld. 

Problemet är nu att varenda själ i hela universum tycks ha börjat springa precis där jag är.

Jag tror de jävlas med mig.