aliciabotilda

Jag har en skräck i mitt liv. Att åka tåg. När jag var 14 år satte min bästa kompis mig på fel anslutning hem från Lund. Jag förudmjukades av konduktören när han tydligt utropade att jag minsann satt på fel tåg och ända möjligheten för mig att ta mig hem skulle vara att byta vid nästa stopp men att jag skulle tvingas vara snabb. Jag minns att jag skrek en stackars flicka rakt i ansiktet när hon skulle ta ett kärleksfullt adjö av sin mamma. Jag skrek och frågade om detta tåg skulle ta mig hem. De trodde det och hem kom jag, till sist. Men detta lever kvar i mig fortfarande och så fort jag tvingas åka tåg känns det som om jag måste kräkas. Jag får stickningar i armen och fingrar domnar bort. Igår på hemresan tvingade jag mig att titta konduktören i ögonen och upprepade i mitt huvud att allt med all säkerhet skulle vara under kontroll. Då påtalar han att jag minsann inte alls har rätt biljett att jag bara fått med mig en bokningsbekräftelse. Jag känner att jag dör på riktigt. Han kräver legitimation och säger sedan; Det är ok. Men jag känner mig allt annat än ok. Sväljer tårarna och andas djupt. Vem spelar mig detta spratt?

När jag sedan kliver av inser jag att detta måste vara en konspiration. Ingen möter mig med öppen famn på perrongen, ingen välkomnar mig hem.

Jag inser att jag kommer aldrig åka tåg igen. Det är alldeles för smärtsamt.