GRATTIS BJÖRN
Wow.
Jag tror redan nu att Björn kan gå hem med titeln Sveriges nya Mästerkock om hans enda orosmoment i tävlingen är att få vatten att koka.
Rekord i att bli dumpad.
Det där med nätdejting skulle vara min grej trodde man och jag med. Något bombnedslag är jag ju inte direkt och inte särskilt ödmjuk när jag sätter den sidan till. Så förstod jag, att över nätet, via skrift skulle jag faktiskt ha en ärlig chans att träffa någon. Jag skulle inte visa mig och ingen kunde därav hänga upp sig på mina manliga drag som breda axlar och stora nävar (tro mig, det har hänt förr). Jag skulle mer en gång korrektur läsa mina mejl och slippa onödiga missförstånd eller gliringar (tro mig där också, det har hänt förr). Nej, nätdejting, det skulle passa mig som handen i handsken (dvs om handsken var av större slag). Tappert la jag ut en profil och med en injudande text där jag inte höll tillbaka orden om vilken levnadsglad (vilket skämt), underhållande och kärleksfull tjej jag var. Sen var det bara att vänta. Kanske skulle det inte dröja alltför länge innan jag klampade ner för altargången. Visst, intressenter fanns där och särskilt en kille som jag fastnade för. Jag besökte hans profil säkert en gång var tioende minut och blev helt besatt av hans oklanderliga ansikte (profilbild). Så mejlade vi lite fram och tillbaka och jag hoppade direkt över ån efter vatten. Tänkte att i nästa mejl föreslår jag att vi ska ses och sen är vi väl så gott som ihop.
Innan jag hann så långt (tackar Gud för det) fick jag tillbaka "du verkar vara en härlig tjej, men det här var inte något för mig. Jag vill hellre träffa någon in real life".
Behöver jag säga att jag avslutat mitt medlemsskap?
När jag flyttade till stan tänkte jag att nu var det läge att prova på privatvård. Jag är ju egentligen en vänstersjäl som tycker att rött är finare än blått och kvinnor roligare än män men jag var villig att kompromissa eftersom jag har som tidigare nämt; flyttat till stan. En stad, visserligen, driven av riktiga arbetare, som spottar i hårt fördärvade arbetarnävar men där privatismen smygit sig in likt en iskall nordanvind. Tro nu inte att jag vet något om politik bara för jag kan skilja på höger, vänster.
Nu till själva tillfredsställelsen. Jag gick till min privata mottagningen, väntade i det privatat väntrummet med privat egenkomponerad musik och privata levande ljus. Plötsligt ser jag mig ovanifrån luta mig tillbaka i stolen, lägga benen i kors och blunda för att sen titta upp vädjande på kvinnan som svepte genom rummet i ett blått skimmer. Jag sträcker upp min vänstra hand och slår mig i ansiktet med öppen handflata, nästintill obemärkt för andra, för att vakna upp ur detta obehagliga tillstånd av tillfredställelse.
Sen tänker jag; här sitter jag en vanlig arbetartjej som röstar på sossarna och slår mig blå i ansiktet på en privat gynmottagning.
Jag glömde ta av plasten när jag varit hos läkaren.
Insåg jag mitt ute på stan..
En återkommande scen i kärleksfilmer är ett möte mellan två människor, ett första ögonkast, en förälskelse. Det mötet och sen ett farväl sakta gående åt varsitt håll för att sen efter en stund vända sig om och se efter den andre.
Jag har tänkt mycket på denna scen. Detta möte. Tänkt på det och drömt om det. Efter en tid bestämde jag mig för att söka upp ett sådant möte. Se mig omkring, möta en annan människas blick, fortsätta förbi och sen vända mig om i dramatisk takt för att sen blicka efter kärleken igen. Finna den och leva för evigt.
Så. Nu har det förefallit sig så att jag inte har haft några som helst problem med att finna ögonblicket, en blick på stan av någon oförglömlig främling. Det händer hela tiden när jag söker. Problemet infinner sig när jag promenerat förbi och sedan vänder mig om för att se han i sin tur göra likadant och möta min blick för att sen springa till varandra med öppna armar.
Det händer liksom aldrig.
Och så står jag där mitt på stan på mina tår för att speja efter min främling som nu är spårlöst borta.
Varför är det aldrig som på film?
Igår när jag gick till jobbet hamnade jag bakom fyra tonårsgrabbar. Det kändes helt okej att gå där bakom och så bråttom hade jag faktiskt inte att jag måste tränga mig förbi.
Efter en liten stunds promenad, de fyra framför och jag ett steg bakom börjar det stinka något förfärligt.
- VEM FES? säger en av grabbarna i det främsta ledet.
- Ja, fy fan killar, det var ingen hit att gå bakom er, säger jag.
Har ni sett fyra tonårspojkar bli generade samtidigt?
Det har jag.
Sen brister vi alla ut i skratt.
Så hade en liten fjärt fjort min dag.
Undrar vad jag ska göra till kvällsmat och tittar in i mitt kylskåp.
Två ketchupflaskor
En burk oliver
Smör
Krossade tomater
En öl
Och en brödrost
En brödrost?
En märklig sak hände mig häromdagen. Jag hade duktigt nog rensat ur lite lådor i sovrummet och hittat flertalat Allers tidningar. Tidningarna slängde jag vid sängen för att läsa innan jag skulle sova.
När det var dags att bläddra igenom tidningarna tittade jag på första tidningens datum. Från 2008. Jaha ja, en gammal, tänkte jag och tog upp nästa. 2008 på den med. Hm. Och nästa. År 2008.
Är det inte 2010? Eller har jag bara drömt det?
Jag sätter mig spikrakt upp i sängen. Tänk, tänk. Vilket år hurrade vi in på nyår? 2008 eller 2010?
Är jag i framtiden?
Tar upp mobilen och tittar. 2010.
Lägger mig tillrätta och pustar ut.
Jag är inte fast i framtiden, jag är bara dålig på att städa.