GRATTIS BJÖRN

Sitter och sneglar lite på fyrans "Sveriges Mästerkock". Fastnar för en kille som heter Björn som säger att "det kritiska är att få upp temperaturen på vattnet".

Wow.

Jag tror redan nu att Björn kan gå hem med titeln Sveriges nya Mästerkock om hans enda orosmoment i tävlingen är att få vatten att koka.



JAG HAR SLAGIT REKORD

Rekord i att bli dumpad.

Det där med nätdejting skulle vara min grej trodde man och jag med. Något bombnedslag är jag ju inte direkt och inte särskilt ödmjuk när jag sätter den sidan till. Så förstod jag, att över nätet, via skrift skulle jag faktiskt ha en ärlig chans att träffa någon. Jag skulle inte visa mig och ingen kunde därav hänga upp sig på mina manliga drag som breda axlar och stora nävar (tro mig, det har hänt förr). Jag skulle mer en gång korrektur läsa mina mejl och slippa onödiga missförstånd eller gliringar (tro mig där också, det har hänt förr). Nej, nätdejting, det skulle passa mig som handen i handsken (dvs om handsken var av större slag). Tappert la jag ut en profil och med en injudande text där jag inte höll tillbaka orden om vilken levnadsglad (vilket skämt), underhållande och kärleksfull tjej jag var. Sen var det bara att vänta. Kanske skulle det inte dröja alltför länge innan jag klampade ner för altargången. Visst, intressenter fanns där och särskilt en kille som jag fastnade för. Jag besökte hans profil säkert en gång var tioende minut och blev helt besatt av hans oklanderliga ansikte (profilbild). Så mejlade vi lite fram och tillbaka och jag hoppade direkt över ån efter vatten. Tänkte att i nästa mejl föreslår jag att vi ska ses och sen är vi väl så gott som ihop.

Innan jag hann så långt (tackar Gud för det) fick jag tillbaka "du verkar vara en härlig tjej, men det här var inte något för mig. Jag vill hellre träffa någon in real life".

Behöver jag säga att jag avslutat mitt medlemsskap?

DÄRFÖR BLEV DET EN TILLFREDSTÄLLELSE ATT GÅ TILL GYNEKOLOGEN

När jag flyttade till stan tänkte jag att nu var det läge att prova på privatvård. Jag är ju egentligen en vänstersjäl som tycker att rött är finare än blått och kvinnor roligare än män men jag var villig att kompromissa eftersom jag har som tidigare nämt; flyttat till stan. En stad, visserligen, driven av riktiga arbetare, som spottar i hårt fördärvade arbetarnävar men där privatismen smygit sig in likt en iskall nordanvind. Tro nu inte att jag vet något om politik bara för jag kan skilja på höger, vänster.

Nu till själva tillfredsställelsen. Jag gick till min privata mottagningen, väntade i det privatat väntrummet med privat egenkomponerad musik och privata levande ljus. Plötsligt ser jag mig ovanifrån luta mig tillbaka i stolen, lägga benen i kors och blunda för att sen titta upp vädjande på kvinnan som svepte genom rummet i ett blått skimmer. Jag sträcker upp min vänstra hand och slår mig i ansiktet med öppen handflata, nästintill obemärkt för andra, för att vakna upp ur detta obehagliga tillstånd av tillfredställelse.

Sen tänker jag; här sitter jag en vanlig arbetartjej som röstar på sossarna och slår mig blå i ansiktet på en privat gynmottagning.

DU ÄR SÅ PLASTIG

Jag glömde ta av plasten när jag varit hos läkaren.


Insåg jag mitt ute på stan..

DAGENS FUCK YOU

Egentligen ville jag sluta blogga men med min kluvna personlighet och ett par goda vänner plus mamma var det svårt att fullfölja detta löfte.

"Du borde ha dagens outfit"

Skämtar du?

Hellre dör jag.

Här kommer den..



Dagens jeans är två nummer för stora Levis brallor. Jag har slutat äta i förhoppning att kunna spela banjo på mina revben. Till det har jag en grön tröja stulen från mammas gaderob. Halsduk i varm färg som försäljaren sa att jag bara måste måste ha. På fötterna bär jag ofodrade svarta stövlar. Den högra så uppnött framtill att jag målar den med svart tusch innan jag går hemifrån. Tyvärr, men jag har inte råd att köpa nya. Dagens min är bekymrad då jag har fått en läkartid 13.40 tisdagen den 10 januari.

Idag är det måndagen den 10.

Jag chansar.

JAG FRUKTAR INTE

Jag är lite bekymrad av den anledningen att jag har kommit på varför jag inte träffat någon än. Jag är rädd. No shit Sherlock, tänker du. Jag menar inte rädd i rädd för att bli sårad, rädd för brustet hjärta osv. Jag menar RÄDD. Skrämmande, BU -rädd. Kryper under täcket -rädd. Föreställ er mig som tittar under sängen varje gång jag ska hoppa i säng, föreställ er mig med en vilt främmande karl i huset. Ja, visserligen skulle han väl inte vara främmande om han var min pojkvän men jag skulle dagarna i ända gå och känna mig rädd i min egna lägenhet. Skrika av skräck när toalettlåset bländar rött. En inbrottstjuv i mitt hem, hjälp! Nej, just det, bara min pojkvän. För att råda bot på detta dilemma har jag börjat samtala öppet i lägenhet, jag låtsas att killen redan är här och tjenar på honom när jag går förbi köket. "Sitter du där" säger jag lättsamt. Sen fortsätter vi (läs; jag) prata om hur vi ser på framtiden och önskar varandra all lycka på jobbet under dagen.

Jag kommer vara en självklarhet som flickvän när den dagen kommer. Och ännu viktigare, jag kommer inte vara rädd.

SLUTSKEDET

Jag sträcker mig efter pappret på bordet. Så nära men ändå så långt bort. Så oåtkomligt. En kraftansträngning och handflatan nuddar den ojämna yta av trä med en smäll. Pang. Handen faller till golvet. Jag rullar runt på mage. Med en vänsterarm som sovit så tryggt, nu och upp och där har jag det. Pappret. Bågar uppåt och ryggen värker i den obalanserade ställning. Vilar mig på armbågarna och tar sats. Det äcklar mig. Med avsmak för jag det använda pappret mot nästippen. Tar i och ut. Tomhet och andetaget känns lätt. Stirrar mot biten av hushållspapper. En gröngul blandning möter mina ögon. JA!

Jag är i slutskedet. Inte i livets. Utan i denna förbannande förkylnings.

ETT ÖGONBLICK FÖR LIVET

En återkommande scen i kärleksfilmer är ett möte mellan två människor, ett första ögonkast, en förälskelse. Det mötet och sen ett farväl sakta gående åt varsitt håll för att sen efter en stund vända sig om och se efter den andre.

Jag har tänkt mycket på denna scen. Detta möte. Tänkt på det och drömt om det. Efter en tid bestämde jag mig för att söka upp ett sådant möte. Se mig omkring, möta en annan människas blick, fortsätta förbi och sen vända mig om i dramatisk takt för att sen blicka efter kärleken igen. Finna den och leva för evigt.

Så. Nu har det förefallit sig så att jag inte har haft några som helst problem med att finna ögonblicket, en blick på stan av någon oförglömlig främling. Det händer hela tiden när jag söker. Problemet infinner sig när jag promenerat förbi och sedan vänder mig om för att se han i sin tur göra likadant och möta min blick för att sen springa till varandra med öppna armar.

Det händer liksom aldrig.

Och så står jag där mitt på stan på mina tår för att speja efter min främling som nu är spårlöst borta.

Varför är det aldrig som på film?

EN KOMMENTAR

Fick en kommentar från signaturen Judas idag på ett gammalt blogginlägg.

Judas
om ETT KOKT STRYK, TACK:

Det heter ett KOK stryk!!

Tack så mycket.

Vet ni förresten att det var Judas som förrådde Jesus?

ÄR DET SÅ?

Det är så lustigt numera.

Jag blir inte alls irriterad när jag hamnat i den långsamma kön i matbutiken. När jag inser att grannarna glömt stänga éntredörren gör jag det åt dem. Påväg till jobbet hoppas jag att det ska snöa. Nu har också min andra barndomskompis fått sitt första barn och jag gråter av lycka. När killen jag dejtat inte heller hört av sig efter vecka fyra rycker jag bara på axlarna och tänker att "det gör inget, han soffa passade ändå inte i mitt vardagsrum". Jag kryper ner i en renbäddad säng med en god bok. Påväg hem från krogen i lördag tio i två gick jag och sjöng för mig själv. Tar tacksamt emot en tillrättavisning.

Sen stannar jag upp.

Är det möjligen så att jag kommit att bli en L I V S N J U T A R E?

Det vore ju förfärligt!

EN LITEN FJÄRT

Igår när jag gick till jobbet hamnade jag bakom fyra tonårsgrabbar. Det kändes helt okej att gå där bakom och så bråttom hade jag faktiskt inte att jag måste tränga mig förbi.

Efter en liten stunds promenad, de fyra framför och jag ett steg bakom börjar det stinka något förfärligt.

- VEM FES? säger en av grabbarna i det främsta ledet.

- Ja, fy fan killar, det var ingen hit att gå bakom er, säger jag.

Har ni sett fyra tonårspojkar bli generade samtidigt?

Det har jag.

Sen brister vi alla ut i skratt.

Så hade en liten fjärt fjort min dag.

I BOKHANDELN

Idag var jag i bokhandeln.

- Hej, jag söker en bok som heter "Energitjuvar".
- Den har vi absolut. Råkat ut får sådana?
- Fler än en.
- Här har du den på pocket. Så får du ta fyra för priset av tre.
- Åh, nej, så kan du inte säga till mig.

Tio minuter senare slängde jag upp böckerna "Energitjuvar", "Kärlekens Energi" av Ingalill Roos och "Mera självkänsla" av Mia Törnblom på disken men precis innan han skulle ta betalt för de tre smög jag fram ytterliggare en bok bakom ryggen, sänkte blicken och mumlade något om att jag visst hittade fyra stycken.

- Så bra, sa han och slog in den sista boken "Alla får ligga" av Henrik Fexeus.

Så nu vet han det. Och jag vet.

Jag ligger för alla får ligga.



I MITT KYLSKÅP

Undrar vad jag ska göra till kvällsmat och tittar in i mitt kylskåp.

Två ketchupflaskor
En burk oliver
Smör
Krossade tomater
En öl
Och en brödrost

En brödrost?

ATT VARA UTE BLAND FOLK

Pappa  och mamma hade varit i byn i fredags och shoppat loss. Inne i skobutiken hittar mamma erbjudandet "ta tre för priset av två". Naturligtvis, tänkte hon och hittade snabbt tre par skor att ta med sig hem. Framme vid kassan ber hon pappa betala.

- Du får betala, säger mamma.
- Alla tre paren? frågar pappa då.
- Det sista paret får hon ju gratis, konstatera försäljaren.
- Då tar hon bara det paret och struntar i de andra två, svarar pappa.

Pappa borde inte få visa sig bland folk.

MODELL FÖR EN DAG

En vän till mig drog med mig på en smik och fotosession för en tid sedan där man sedan fick möjlighet att köpa bilderna på sig själv. Först blev vi sminkade och sen fotade. Jag som precis lärt mig använda foundation blev sminkad till tänderna och såg ut som tjernobyl i ansikte. Hade jag sett mitt sminkande ansikte gå förbi mig på gatan, mina vänner, jag hade promenerat rakt förbi mig.

Med mina rosa läppar och med mitt minfält till ansikte tvingades jag sedan ställa mig i den mer avancerade positionen efter den andra. Vid ett tag stod jag med benen i kors, precis som jag gör när jag är ordentligt kissenödig. Med benen i kors och armarna upp såg det ut som att jag precis kissat på mig och under tiden luktat mig under armarna efter armsvett.

- Slappna av! Modell för en dag, skrek fotografen.

När vi sorterat bort alla kissbilder hade jag 30 kvar utav 50. När vi sedan tog bort alla bilder med en jättehaka på, 23. Skrynklig pannan, 15. Skev mun, 7. Blundbilder, 0.

Jag gick hem lite moloken. Innanför dörren passerar jag min egna spegelbild. Log och tänkte; idag tjänade jag 2000 kr på att inte köpa mig själv. Min spegel fick jag ju helt gratis.

ETT STYCKE STOLPSKOTT, TACK

Det här med nätdejting alltså.

Jag fick ett mail från en rolig prick idag "hej sötis, hur är det med dig? vilka fina ögon du har"

Gulligt säger du? Idiotiskt säger jag, då jag på min profilbild sitter med solglasögon. VILKA FINA ÖGON DU HAR BAKOM DINA SOLGLASÖGON.

En annan har lagt upp bilder på sitt nyrenoverade kök.

Och jag undrar; SEN NÄR BLEV NYRENOVERADE KÖK DEN NYA KUKFÖRLÄNGAREN.

GULDRINGEN

Tillbringade förmiddagen hos mormor på hemmet.

Mormor grabbar tag i min högerhand och stirrar på guldringen jag har där.

"Ta av dig den så jag får se" uppmanar hon mig.
"Har du förlovat dig?"

Jag svarar att;

"Nej mormor, det är fel hand. Det är ingen som vill ha mig."

"Det vet jag ju" säger hon då.

Inte konstigt hon vart förvirrad. Hon är liksom jag förvisad om att ingen någonsin kommer vilja gifta sig med mig och ändå, så satt jag där med min guldring.

Vi kan konstatera att ordningen är återställd. Jag är fortfarande singel och mormor är fortfarande den ärligaste kvinna jag träffat.

EN STUND I FRAMTIDEN

En märklig sak hände mig häromdagen. Jag hade duktigt nog rensat ur lite lådor i sovrummet och hittat flertalat Allers tidningar. Tidningarna slängde jag vid sängen för att läsa innan jag skulle sova.

När det var dags att bläddra igenom tidningarna tittade jag på första tidningens datum. Från 2008. Jaha ja, en gammal, tänkte jag och tog upp nästa. 2008 på den med. Hm. Och nästa. År 2008.

Är det inte 2010? Eller har jag bara drömt det?

Jag sätter mig spikrakt upp i sängen. Tänk, tänk. Vilket år hurrade vi in på nyår? 2008 eller 2010?

Är jag i framtiden?

Tar upp mobilen och tittar. 2010.

Lägger mig tillrätta och pustar ut.

Jag är inte fast i framtiden, jag är bara dålig på att städa.

NU ÄR DET GJORT

Pappa fick en fin farsgåva av mig. Sin hemnyckel, tillbaka.

Jag har nu, på riktigt, flyttat hemifrån och måste ringa innan jag ska besöka min mor och far.

Tänk att vara på besök i sitt egna hem.

Eller just det.

Jag bor ju inte där längre.

Inte på tre år.

PÅ JAKT

Pappa älskar att jaga och gör det så ofta han kan och orkar. Det är ett stående inslag, vet jag, att man grillar korv tillsammans i jaktlaget när man är ute på pass.

Vid ett tillfälle när korven var upp äten och männen var tillbaka in i skogen igen knackar pappas jaktkompis honom på axeln och säger:

- Det kan ju vara bra om du tar med dig bössan, man vet aldrig, något djur kan ju dyka upp.

Pappas bössa stod kvar där de fikat.

Han säger han är en jägare, men ibland undrar jag..