DÖDSÄNGEL
Eftersom jag har legat i bloggkoma i de två åren som varit har jag förstås mycket att berätta. Här kommer historien om en av de sorgligaste men också mest bisarra saker som hände mig 2011.
Jag minns inte dag eller månad för den delen, bara att det var sommar. Jag skulle åka och hälsa på mina föräldrar och hoppade då på bussen som vanligt. Mamma och pappa hade gett uttryck för att jag numer så sällan var hemma och längtade efter att jag skulle komma för att hälsa på. Jag förstår att det för dem möjligen var en lika stor förändring som för mig det här med att jag skaffat kille. Inte längre åkte jag hem varje helg och satt mellan mina föräldrar i soffan och glodde på TV.
Mamma möter mig vid dörren. Ger mig en kram och ser oerhört stel ut. Frågar sedan försiktigt om jag märker att något fattas. Jag skriker rakt ut -Pappa! Och tänker på den där resan utomlands jag gjorde i tre månader. Innan resan pratade vi om hurvida de där hemma skulle ta kontakt med mig vid dödsfall eller inte. Då bestämde vi att nej, det skulle de inte utan vem/var/när som hade avlidit skulle jag först få reda på när jag var hemkommen igen. Tänk så lustig samtal hem man skulle ha. -Hej, kan jag få prata med pappa -Nej, tyvärr han sover. Och så visar det sig att han varit död i två månader. Det resonemanget höll aldrig i längden. Trodde jag men mamma hade vidhållet denna tanke.
Jag minns inte dag eller månad för den delen, bara att det var sommar. Jag skulle åka och hälsa på mina föräldrar och hoppade då på bussen som vanligt. Mamma och pappa hade gett uttryck för att jag numer så sällan var hemma och längtade efter att jag skulle komma för att hälsa på. Jag förstår att det för dem möjligen var en lika stor förändring som för mig det här med att jag skaffat kille. Inte längre åkte jag hem varje helg och satt mellan mina föräldrar i soffan och glodde på TV.
Mamma möter mig vid dörren. Ger mig en kram och ser oerhört stel ut. Frågar sedan försiktigt om jag märker att något fattas. Jag skriker rakt ut -Pappa! Och tänker på den där resan utomlands jag gjorde i tre månader. Innan resan pratade vi om hurvida de där hemma skulle ta kontakt med mig vid dödsfall eller inte. Då bestämde vi att nej, det skulle de inte utan vem/var/när som hade avlidit skulle jag först få reda på när jag var hemkommen igen. Tänk så lustig samtal hem man skulle ha. -Hej, kan jag få prata med pappa -Nej, tyvärr han sover. Och så visar det sig att han varit död i två månader. Det resonemanget höll aldrig i längden. Trodde jag men mamma hade vidhållet denna tanke.
Jag konstaterade att det inte var som jag först trott, att pappa dött utan att hunden var borta. Sedan tre veckor visade det sig.
Vi tog ett längre snack, mamma och jag om det där. Jag tror vi förstår varandra nu. Vid nära dödsfall har jag nu bett om personligt bud.
Vi tog ett längre snack, mamma och jag om det där. Jag tror vi förstår varandra nu. Vid nära dödsfall har jag nu bett om personligt bud.
Därav har vi numera problemet att jag blir dödsförskräckt så fort någon hälsar på spontant.
I min värld, är det dödsängel till sändebud.