aliciabotilda

De modigaste människorna jag känner är ungdomar i 15-årsåldern. De kryllar av dem på jobbet. Nu har vi tydligen gått in i kärlekens tid för varenda ungdom jag ser har en flick/pojkvän. Så står de då där, mitt upp och ner och kramas, fnissar och pussas.

Jag beundrar dem. När jag var 15 (läs närmare 18) och hade pojkvän liksom vägrade jag att hålla hans hand offentligt. Det kändes bara knäppt att gå på stan med hans hand i min, som att jag var ägd liksom. Jag kom på mig själv med att tro att a l l a stirrade på oss. Vart jag än vände min blick såg jag folk stirra obehjälpligt på vårt tafatta försök att visa vår kärlek öppet. Jag låtsades behöva klia mig i håret och lösgjorde mig från min pojkväns hand. Det gick en stund sen var han där och trevade igen och innan jag visste ordet av hade hans hand ett stadigt grepp om min. Jag drabbades av panik. Till sist blev situationen så ohållbar att jag var tvungen att erkänna min största skräck för min kille. Han förstod mig då men efter några månader tog förhållandet slut, om det var för att jag inte ville hålla handen förblir osagt.

Så när jag på stan ser dessa unga killar och tjejer greppa om varandra som om det vore på liv och död blir jag förundrad.

Den kille som får mig att gå hand i hand på stan utan att bli svimfärdig, han släpper jag aldrig..