ENSAM I TVÄTTSTUGAN

Eftersom jag för en tid sedan tyckte att det var en bra idé att leka tjatmoster och därmed också göra mig ovän med samtliga grannar i fastigheten får jag numera smyga mig upp och nerför trapporna till min lägenhet.

De hatar mig. Mina grannar. För någon dag sedan stod jag ändå kvar i säkert tre minuter för att få möjligheten att hålla upp dörren åt någon av dem. Det kom en granne också, men han liksom lite nonchalant bara drog på mungiperna och nickade lätt med huvudet. Han hatar mig. Han också.

Och ikväll påväg ner till tvättstugan dog belysningen och jag tvingades gå i det svartaste mörker. Jag var helt övertygad om att de skulle stå där och i rätt ögonblick förgöra mig.

Jag tvingades stanna upp i trappen och dra mig till minnes någon typ av karatespark.

Det slutade med att jag stretchade.
Kommentera inlägget här: