aliciabotilda

När jag är ute och springer bryr jag mig inte om att lyfta på huvudet eller bryr mig, jag har ingen ork till att göra det. All kraft går till att släpa den ena foten framför den andra. Så mycket riktigt idag när jag var ute och sprang och ögonen gick i kors stirrade jag förtvivlat ner i marken. Detta tills jag i ett krök skymtar lite människor som står och hänger. För att styra undan tvingas jag höja blicken och vad får jag skåda om inte två snoppar. Där står två karlar och pissar in sitt revir mitt i mitt synfält och jag blir så förvånad att jag liksom klistrar blicken vid deras lemmar. När jag sedan passerat kommer chocken över mig och jag koncentrerar mig förtvivlat på att fortsätta springa fast att det jag precis fått åskåda cirkulerar likt ett fiskstimm i min lilla hjärna. Jag har inget emot att se lite snoppar då och då, men gärna på en mer anständig plats än ute i skog och mark.