Jag sitter och tänker på att inte tänka. "Tänk inte så mycket" säger dem och jag försöker. Så fort en tanke dyker upp tänker jag att "så får jag inte tänka". Och så går det en stund och jag kommer på mig själv med att stirra ut genom fönstret. Det var ju dumt, tänker jag. Att stirra ut genom fönstret. Att stirra ut genom fönstret är det värsta du kan göra för att inte slippa tänka. Särskilt när du bor på högsta våningen och ser genom fönstret världens finaste solnedgång. Inte ut genom fönstret, inte ut genom fönstret så vänder jag blicken mot den bruna väggen istället. Kanske är det bättre att bara stirra. Så jag stirrar, in i väggen och när jag gjort det ett tag blir jag yr i huvudet och måste lägga mig ner för att se upp i taket. I taket lyser inga stjärnor och då måste jag vända mig om och lägga mig på mage med ansikten vänt mot kudden. Inte tänka. Inte tänka. Sen somnar jag i ren utmattning. Tänk att det kunde vara så ansträngande att inte tänka alls.